Folkmordet 1915
Massmorden i det Osmanska riket under första världskriget brukar benämnas som Folkmordet 1915 eller Armeniska folkmordet.
Omkring en miljon armenier mördades. De flesta dödades under åren 1915-1916, men förföljelserna och morden fortsatte ända fram till 1923. Offren utgjorde mer än hälften av den totala armeniska befolkningen i området. Större delen av dem som överlevde flydde landet. Folkmordet drabbade också hundratusentals kristna assyrier, syrianer och kaldéer. Det Osmanska riket tömdes i stort sett på sin kristna befolkning.
Under senare delen av 1800-talet hotades det krisdrabbade Osmanska imperiet av sönderfall, då en rad kristna nationer på Balkan frigjordes från det turkiska styret. Motsättningarna ökade mellan den osmanska härskarklassen och den armeniska medelklassen. Armenierna, som traditionellt var utestängda från det politiska livet och i flera avseenden diskriminerade, började ställa krav på en rättvisare behandling och samma medborgerliga rättigheter som muslimerna.
Vid slutet av 1800-talet övergick misstänksamheten mot den armeniska minoriteten i förföljelser. Under åren 1894-1896 dödades över 100 000 armenier och ytterligare lika många tvingades lämna sina hem. Hela samhällen tömdes på armeniska invånare och många blev utblottade när deras egendomar konfiskerades eller förstördes. Massakrerna 1894-1896 brukar dock inte karaktäriseras som folkmord, eftersom målet inte var att utrota hela det armeniska folket, utan enbart de grupper som ansågs utgöra det största hotet mot den gamla ordningen.
Genom en statskupp 1908 tog ”Kommittén för union och framsteg”, de så kallade ungturkarna eller Ittihadpartiet, makten i Osmanska riket. Idéer om att skapa en etniskt homogen muslimsk stat fick starkt fäste. Armenierna började alltmer ses som en illojal folkgrupp som splittrade landet. När första världskriget bröt ut 1914 gick Osmanska riket i krig på Centralmakternas (Tyskland, Österrike/Ungern) sida. De kristna armenierna anklagades för att stödja Storbritannien, Frankrike och ärkefienden Ryssland.
Den 24 april 1915 arresterades, deporterades, fängslades och mördades några hundra armeniska intellektuella, som bedömdes kunna bli kärnan i ett framtida motstånd. Under de efterföljande veckorna mördades ytterligare flera tusen ledande armenier. Detta markerade starten på massmorden och därför högtidlighålls minnet av folkmordet den 24 april varje år.
Folkmordet utfördes genom tvångsdeportationer, avrättningar, massakrer och framkallad hungersnöd. Människor brändes till döds instängda i byggnader och dränktes i floderna. Hundratusentals dog av hunger, törst och våld, under påtvingade dödsmarscher till de syriska och mesopotamiska öknarna. Kvinnor våldtogs, fördes bort och såldes på slavmarknader. Kvinnor och barn tvångskonverterades till islam. Barn togs från sina föräldrar för att uppfostras till muslimer. Kristna kyrkor och monument förstördes. Offrens egendom och ägodelar konfiskerades.
Omvärlden var inte helt ovetande om vad som skedde. Ögonvittnesrapporter från utländska diplomater och missionärer ledde till att massakrerna fick stor uppmärksamhet i både europeiska och amerikanska massmedier. I Sverige spreds information om händelserna i många nyhetsartiklar och genom broschyrer och memoarer som skrevs av missionärer som varit ögonvittnen. De svenska diplomaterna i Konstantinopel rapporterade kontinuerligt till utrikesdepartementet i Stockholm om den pågående utrotningen av armenierna. De internationella reaktionerna var många, men de skedde i det tysta. Efter första världskrigets slut omgärdades folkmordet av tystnad och föll i glömska hos de flesta.
Under de senaste årtiondena har intresset för folkmordet 1915 ökat, både politiskt och vetenskapligt. Orsaken är främst att det har relaterats till Förintelsen. Idag är massmorden i det Osmanska riket ett av de mest utforskade folkmorden vid sidan av Förintelsen. Det finns många likheter mellan utrotningen av armenierna och Nazitysklands utrotning av judar. Båda var ett resultat av en statsmakts medvetna och avsiktliga politik, och kategorierna förövare och offer var mycket tydliga. Men till skillnad från Förintelsen var folkmordet 1915 inte rasideologiskt betonat, vilket visas av att kvinnor och barn skonades om de konverterade till islam. Det finns dock en del bevis för att även de tvångskonverterade kunde bli avrättade efteråt.
Enligt historieforskarna Kristian Gerner och Klas-Göran Karlsson var folkmordet 1915 framgångsrikt ur förövarnas synvinkel. Det kunde ske i skydd av första världskriget, utan större inblandning från omvärlden och resulterade i en stark reducering av det armeniska folket och de kristna minoriteterna.
De flesta forskare är idag eniga om att massakrerna var ett folkmord, som planerades och beslutades av den ungturkiska ledningen i syfte att utrota den armeniska folkgruppen i det Osmanska riket. Undantagen är främst turkiska historiker som, på ett eller annat sätt, är knutna till den turkiska staten. Turkiet har hela tiden förnekat att det var ett folkmord och har, bland annat genom diplomatiska hot, försökt förmå andra länder att göra detsamma. I Turkiet är det förbjudet och straffbelagt att hävda att folkmordet har ägt rum.
Källor: Kristian Gerner & Klas-Göran Karlsson, Folkmorden historia. Perspektiv på det moderna samhällets skuggsida, Stockholm: Atlantis 2005. Richard G. Hovannisian (ed.), The Armenian Genocide in Perspective, New Brunswick & London: Transaction Publishers 1986.
Faktagranskning: David Gaunt, Professor, Institutionen för genus kultur och historia, Södertörns högskola.