Den 7 april 1994 brakade helvetet lös. Dagen innan hade Rwandas president omkommit när det flygplan han färdades i blivit nedskjutet. Vad eller vem som låg bakom attentatet är än i dag oklart men skulden lades snabbt på folkgruppen tutsi. Som på en given signal började massmördandet av den anklagade folkgruppen. Men det internationella samfundet svek. FN och dess generalsekreterare agerade kraftlöst, och när blodbadet pågick för fullt lämnade den internationella fredsstyrkan landet istället för att skydda civilbefolkningen och förstärka sina trupper.
Under hundra svekfulla dagar förlorade nära en miljon människor livet under grymma omständigheter. Det är viktigt att högtidlighålla minnet av många skäl.
- Respekten för alla offer – Om vi misslyckades att värna om dessa människor medan de levde kan vi i alla fall visa dem vår vördnad när de är döda. Vördnaden kan aldrig göra dem levande, men den kan vara upprättande och läkande för dem som trots allt överlevde förföljelserna – de barn som förlorade sina föräldrar, de föräldrar som förlorade sina barn.
- Numera ska alla inkluderas – Rwandas regering arbetar i dag intensivt och målmedvetet för försoning och eliminering av alla folkgruppsgränser. Alla unga erbjuds en gedigen utbildning präglad av en tydlig värdegrund med fokus på det man kallar genocide education. Nyligen har man fattat beslutet att skolgång är obligatorisk t.o.m. nionde klass, ett stort och kostsamt åtagande. Med höjd kunskapsnivå och ekonomisk utveckling lägger man grunden för ett stabilare och fredligare samhälle.
- För att lära oss av historien – Minnesdagen stärker också viljan att agera när liknande situationer uppstår igen. FN:s doktrin R2P, Resposibility to Protect, är uppfordrande och ger ett tydligt mandat att ingripa när ett land och dess regering inte förmår eller vill skydda sina medborgare. Visst kan denna strategi missbrukas och ett lands suveränitet bör i det allra längsta respekteras, men respekten får inte övergå i svek mot människors liv och rättigheter. Mer resurser måste avsättas för att upptäcka och gripa in i folkmord och brott mot mänskligheten medan de pågår – inte bara i efterhand. Om det internationella samfundet inte är vaksamt inför de övergrepp som sker i världen i dag, förlorar ångerfullheten inför passiviteten i Rwanda mycket av sin trovärdighet.
- Det kan även hända i Sverige – Visserligen är situationen annorlunda här och demokratin och rättsstaten har ett helt annat fäste hos oss. Den fattigdom och de orättvisor som spelade stor roll för utvecklingen mot folkmordet i Rwanda har vi kunnat arbeta oss bort från. Utbildningsnivån en helt annan. Men det är ingen garanti på sikt. Historien lär oss att bakom övergrepp på den egna befolkningen ligger processer som växt fram under lång tid. Steg för steg har grupper marginaliserats, ifrågasatts och trakasserats. Majoriteten har vant sig vid att det som sker är normalt och rättmätigt, med argumentet att dessa grupper inte har någon plats i samhället utan måste förpassas ut ur folkgemenskapen. Slutsteget är total eliminering.
Även i Sverige måste vi vara vaksamma inför skapandet av vi och dom-grupper, människor som löper risken att utsättas för olika former av utstötningsmekanismer. Ständigt måste vi sträva efter att vårt samhällsliv på alla fronter är inkluderande. Alla folkmord måste stämma oss till den eftertanken.
Eskil Franck
Överintendent Forum för levande historia
