Lennart Aspegren, tidigare domare i FN, medverkade i panelen under konferensen om folkmord på Forum för levande historia 2 december 2008. Här är hans anförande.
Bakgrund och presentation
Kl. 20.30 den 7 april 1994 gick ett franskt stridsflygplan av typ Mystère Falcon in för landning i Rwandas huvudstad Kigali. Ombord fanns, förutom den franska militära besättningen, landets president. Men plötsligt lyckades okända gärningsmän med en luftvärnspjäs skjuta ner planet. Det störtade i presidentens trädgård. Alla ombord omkom.
Detta blev signalen att tidigt morgonen därpå starta 100 dagars ihållande slakt på närmare en miljon civila tutsier.
Trots sina försök misslyckades FN både med att hindra och att avbryta folkmordet. En FN-kommission under Ingvar Carlsson har senare klart och tydligt visat vad som brast och vilka som bar ansvaret. I en artikel 2006 har jag länkat Carlsson-rapporten till ICISS-rapporten 2001 om "R2P", som ju inleds just med hänvisningar till Rwanda.
Men i november 1994 tillsatte Säkerhetsrådet med stöd av kapitel VII i FN-stadgan i alla fall Rwandatribunalen för att lagföra arkitekterna bakom folkmordet, "the big fish".
Som domare i Arusha kom jag att under närmare fem år ha att på heltid under långa och tunga dagar sätta mig in i alla dess vidriga detaljer, från planering till utförande, från tanke till hantverk. Hösten 1998 - ett halvsekel efter folkmordskonventionens tillkomst - satt jag med och gav den första domen någonsin på folkmord. Den är på drygt 300 sidor och anses i dag
som det främsta prejudikatet på det vi kallade "the crime of crimes".
På senare år har jag främst ägnat mig åt att försöka hjälpa till att bygga upp rättsstaten i både Rwanda och andra länder som Haiti, Marocko, Algeriet, Irak, Turkiet, Indonesien, Kina, Vietnam. Och att föreläsa i universitet, skolor, organisationer.
Jag ska här ta upp tre frågor: (1) humanitär intervention, (2) lagföring, (3) försoning eller reparation.
1. Humanitär intervention före eller under folkmord?
Rwanda 1994 ses ju som ett klart exempel på ett läge där en akut humanitär intervention av en FN-styrka hade varit i högsta grad motiverad. Som de flesta andra praktiker går jag ut från att ett sådant militärt ingripande i princip kräver beslut av Säkerhetsrådet. Jag ansluter mig också till R2P-rapporten. Men det har ju senare uppstått liknande situationer med hotande eller påbörjade "ohygglighetsbrott" på andra håll utan att något sådant beslut har tagits.
För egen del skulle jag särskilt starkt vilja betona hur avgörande det är att ett militärt ingripande dels ses som en yttersta åtgärd, efter alla andra, dels kombineras med noggrant förberedda, resoluta och uthålliga civila insatser för att bygga upp en kompetent administration och ett fungerande samhälle. Det är också ett område där Sverige kan skapa en effektiv beredskap. Till exempel genom att skapa speciella räddningsteam: sjukvårdspersonal, psykologer, ekonomer, diplomater, jurister, byggare etc.
2. Lagföring efter folkmord?
Jag har som sagt i Rwandatribunalen in i minsta detalj fått begrunda hur de mest fruktansvärda gärningar har begåtts. Och det inte sällan av personer som till det yttre föreföll helt normala. Men jag har själv aldrig stött på några så kallade onda människor bland dem...
De personer som vi fann skyldiga till medverkan i folkmord dömde vi konsekvent till det strängaste straffet, livstids fängelse. Det ger en klar signal att massmord och massvåldtäkter inte får vara gratis. Det finns ett ansvar och det kan krävas ut av varje individ.
Jag ser lagföring som en oundgänglig del i en reparationsprocess. Som kan bidra till att hämma spridningen av konflikten i fråga, till exempel på det sätt som har skett från Rwanda till nordöstra Kongo.
Som det heter: Rättvisa måste både skipas och synas. Det är också visat sig att det är bland det första som de överlevande begär.
3. Försoning eller reparation efter folkmord?
Som jag ser det, är i samband med folkmord ordet försoning i praktiken utslitet och förbrukat. Det har som bekant i tusende år använts i ytterst framträdande religiösa sammanhang. Och då har väl förlåtelsen genomgående ingått som ett nödvändigt eller i varje fall önskvärt led i en försoning. Ett så inrotat språkbruk är ju svårt att rubba, särskilt i länder som Rwanda, där religion och underliggande myter och värderingar fortfarande spelar en tung roll i kulturen och det allmänna medvetandet.
Uttryckliga eller underförstådda förväntningar på förlåtelse utgör utan tvivel en del av förklaringen till att i Rwanda överlevande vittnen eller offer - mest kvinnor - under rättegångar dessvärre i en hel del fall har skadats mentalt. Man har med andra ord ibland försummat att tillräckligt lugnt och tydligt göra klart för dem att det helt saknas sådana förväntningar på dem och att det inte alls är det som deras vittnesinsats går ut på eller ens ska innefatta. Personlig förlåtelse gentemot gärningsmännen kan helt enkelt inte begäras av offer och överlevande. Det kan till och med skada dem. Det bör alltså inte vara något mål under läkningen av en konflikt.
Man får söka efter andra ord än försoning. Kanske är "reparationsprocess" bättre. Det är kanske inte världens smidigaste uttryck, men ändock mindre bemängt med olyckliga associationer och mindre dramatiserande än försoning.
Mitt huvudsakliga intryck efter besök i Kigali senast våren 2008 är att det som just nu händer där - efter ett av de värsta skeendena i mänsklighetens historia - i mycket utgör ett exempel på en hygglig återuppbyggnadsfas. Detta gäller inte minst i ekonomiskt och socialt hänseende; i fråga om mänskliga rättigheter rapporteras det tyvärr ännu så länge om brister.
