”Vi vill inte ha dig här.”
berättat för Rasmus Malm
Robert Ntabwoba var 12 år 1994. Han förlorade sina båda föräldrar, två bröder och två systrar i folkmordet. Så här berättar han om sina upplevelser.
Det känns kul, spännande och pirrigt, lite som att vara med i en film. Vi ska lämna huset, säger mina föräldrar. Jag får bära på en hoprullad matta och en filt. I sovrummet tar jag på mig mina allra finaste kläder. Mina nya svarta skor som jag fått till konfirmationen glänser. Och så börjar vi gå. Men det här är inget vanligt påsklov. Första dagen är vi alla tillsammans, mina föräldrar gör upp en eld och lagar mat. Dagen därpå täcks himlen av tunga moln. På eftermiddagen kommer de. De är säkert 50 personer, de bär på gevär och blåser i visselpipor. Deras sånger är aggressiva. Det konstiga är att jag känner igen flera av föräldrarna till mina klasskompisar. De jagar, och det är vi som är villebråden. Min mamma gråter. Vi springer in bland bananträden och jag tappar snart bort mina föräldrar.
Jag känner en järnaktig blodsmak i munnen och fortsätter springa. Ända till kaffeplantagen springer jag. På dagen sitter jag helt stilla i regnet för att de inte ska hitta mig. Det är kallt och regnigt och vattnet droppar ner från busken i mitt hår, rinner ner i ansiktet. En tanke snurrar runt i huvudet: varför händer allt det här mig? På natten vandrar jag och letar mat – rå cassava, rå majs, vad som helst. Jag ber till Gud att jag ska klara den här natten. Min blå konfirmationsskjorta värmer inte tillräckligt. Jag snörvlar och mina händer darrar av kylan. Jag försöker kväva hostan för att inte dra uppmärksamheten till mig. Ibland hör jag männens rop och hundarnas skall. Det knakar till i en buske bakom mig och jag rycker till. Nej, det är inga milismän utan en kvinna på flykt. Vi utbyter blickar, men vet att vi inte kan slå följe. Vi blir lättare att upptäcka om vi är fler.
Dagarna glider ihop. I en hel månad håller jag mig gömd på det sättet i plantagen. Sedan bestämmer jag mig en kväll för att försöka söka skydd hos en vän till mina föräldrar. De brukar skicka mig till det här huset för att köpa mjölk. Den tjocke mannen i tegelhuset med plåttaket, Kagambaye, brukar dyka upp när vi firar någonting hemma. Jag tänker att han kan hjälpa mig. Jag får sova i hans ladugård. De luktar koskit och golvet som är täckt med bananblad är hårt, men jag har i alla fall tak över huvudet. På dagen tar jag hand om hans boskap och på kvällen återvänder jag till skjulet. Efter en och en halv vecka kommer Kagambaye in till mig. Han säger att jag inte kan stanna, att milisen dödar oss båda om de hittar mig här: ”Du kan ställa till problem för oss. Vi vill inte ha dig här.”
Jag är infångad av Interahamwe-milisen tillsammans med en grupp tutsis. Vi står uppställda på rad längs ett djupt dike och de har börjat hugga ihjäl de som står längst bort. Mannen med macheten kommer närmare mig. Han spänner ögonen i mig: ”En flicka! Bort med dig!” Han föser mig ut ur ledet. Jag har hört att de dödar pojkarna först, därför vill jag hellre vara flicka. Ja, det måste ha varit klänningen som räddade mig. Jag ser verkligen ut som en flicka när jag har den på mig.
Men jag känner mig inte säker än. I ögonvrån ser jag några hutu-barn som samlar torra pinnar att elda med. Jag tar ett steg bakåt i riktning mot dem. Milismannen, som vänt ryggen till, ser inte att jag flyttar på mig. Jag tar ett steg till och böjer mig ned för att plocka upp en gren från marken. Ytterligare ett steg. Jag blandar mig med barnen och fortsätter plocka ved tills jag är långt från avrättningsplatsen. Jag vänder mig om och ser milismannen vid diket höja sin machete mot någon som nyss stod bredvid mig. Jag börjar springa.
Robert idag:
Robert är 26 år och bor i Kigali tillsammans med en bror och en syster. Han är arbetslös, men extraknäcker ibland som elektriker eller chaufför. Han gillar Bob Marleys musik och Bruce Lee-filmer.
Hans råd är: ”Försök förstå att människor är lika i allt väsentligt oavsett kultur, hudfärg eller ekonomisk ställning. Jag vet hur det känns att lida och jag vet att alla kan drabbas av smärta, rik som fattig. Alla kan behöva hjälp någon gång.”
Text: Rasmus Malm
