Stephan Adamenko föddes i Ukraina år 1925 och upplevde där den stora svälten. När han var 16 år fördes han av tyskarna till ett arbetsläger i Bayern. I början av år 1944 flyttades han till ett arbetsläger i Elsass varifrån han lyckades fly. Efter fem år i ett italienskt flyktingläger kom han till Sverige år 1950. I boken ”Ödets väg – minnen ur mitt händelserika och dramatiska liv” skildrar han sina upplevelser. Här kan du läsa ett utdrag ur boken:
”Kollektiviseringen innebar att man fick lämna ifrån sig allt man hade, med undantag för en ko, en gris och några höns. Eftersom allt skulle bli folkets egendom ansågs det att överlämnandet skedde frivilligt.
Jag glömmer inte den dag då far lämnade över sina sista fina hästar till kolchosen. Min mor grät hela dagen och jag, som liten pojke, försökte trösta henne, även om jag inte förstod varför hon grät. Ibland frågade jag – utan att veta bättre – varför vi inte kunde åka till den ena eller andra platsen där jag hade mina fågelholkar. Jag ville ju se hur det var med mina bevingade vänner och om de hade fått några ungar. Men far svarade bara:
– Min son, dit kan vi inte åka längre ty det är inte vår mark nu, den tillhör kolchosen.
Så småningom tog de sovjetiska myndigheterna all vår jord, vi fick bara behålla 30 ar. Det var vad varje bonde fick behålla i privat ägo. Far fick arbete vid kolchosen som hästskötare. Så fick han i alla fall återse sina egna fålar och ge dem den omvårdnad de var vana vid.
Om man vägrade att ge bort all sin egendom blev man – vilket ofta innebar hela familjen – förvisad till Sibirien. Man stämplades som folkets fiende och kallades kulak.
Kollektiviseringen var hård och obarmhärtig. Först arresterades och förvisades pomesjtjiki – godsägarna. Sedan kom turen till storbönderna och så fortsatte hela skalan ned till småbönderna, som kanske bara ägde ett par kor, några grisar och en häst. Arbetsdjur, hästar och oxar fick man absolut inte behålla. Hade man kvar dem betydde det att man ville arbeta med dem och vara sin egen. Då var man annorlunda, en avvikare, vilket var förbjudet i ett kollektiv. Lenin hade sagt att man inte fick vara rik och enligt den socialistiska läran fick människorna inte exploatera varandra. […]
Människorna ville inte ansluta sig till kolchoserna, och för att bryta motståndet infördes en konstgjord hungersnöd i hela Ukraina 1933. Jag var då åtta år och minns det mycket väl. Det året sades att skörden blev god och att den kunde bärgas. Men sedan transporterades den bort någonstans och folket fick varken bröd, potatis eller något annat att äta.
Speciella kommunistiska ungdomsbrigader sökte igenom varje hus och tog med sig allt ätbart. Folket svarade med att gömma och gräva ner mat. Då skaffade sig brigaderna speciella järnstänger som de stack ned överallt: i halmstackar och gödselhögar, ute på åkrarna, t.o.m. inne i husen. Hittade man något ätbart stämplades bonden och hans familj som folkets fiende och förvisades till något arbetsläger. Deras egendom konfiskerades av staten. Enligt gammal ukrainsk sed ska det alltid ligga en bit bröd på bordet, övertäckt med en duk. Även detta tog man och brände upp.
Vintrarna under 30-talet blev hårda med sträng kyla, temperaturen gick ända ned mot
30–35 minusgrader. Snövallarna var meterhöga, folk orkade inte skotta undan dem, dessutom hade man inget att skotta med.
Den fruktansvärda Golodovka, ”hungersnöden”, hade kommit och skördade massor av människoliv. Folket led ohyggligt och svalt sakta ihjäl. Särskilt småbarnen blev fort undernärda, då mammorna varken kunde amma dem eller ge dem annan mat. När man gick ut i byn, kanske för att hälsa på en kamrat, kunde man plötsligt få se en död människa hängande på en grind.
Jag minns en dag, då jag gick hem från en kamrat och fick se en tant, som jag kände, segna ned framför mig och stöna till. Jag sprang hem till far, men när han kom fram var hon redan död. Det märkliga med svält är att benen svullnar. Jag minns många människor med ”tjocka” ben.
Hungersnöden blev så stor att det inte gick att upptäcka en hund eller katt i byn. Alla hade ätits upp. Kattkött var rena delikatessen för oss. Korna sparades i det längsta, de kunde ge mjölk, som gav smör och ost. Dessutom kunde de föda kalvar, som kunde bli till mat. Man hade brist på foder och ibland fick man använda takhalm. Korna blev så magra och undernärda att de ej orkade resa sig på morgonen. Man fick ta hjälp av grannarna för att få upp dem. Ibland band man ett rep runt en takbjälke under kon, så hon kunde stå och sova.
Hungersnöd är något av det värsta som kan upplevas i denna värld. I Ukraina gick det till slut så långt att man hängav sig åt kannibalism. Man konstaterade helt enkelt att nu var Djedusjka (farfar, morfar) eller Babusjka (farmor, mormor) så gamla att de i alla fall snart skulle dö. Så slaktade man dem och åt upp dem för att man själv skulle kunna överleva. Det låter grymt, osannolikt och barbariskt, men fråga en ukrainare som upplevt 1933 i landet och han kommer att bekräfta vad jag skrivit.”
