Artikel av Anders Dalsbro
Inledning
"Sedan andra världskriget tragiska slut så har judar spridit sin lögn och nått sitt mål." (Björkqvist, NSF, 1998)
"Historierevisionism" intar en central roll inom den moderna antisemitismen.
Förintelseförnekelse, så kallad "historierevisionism", har under efterkrigstiden fått en stor ideologisk betydelse för högerextremistiska och nazistiska aktivister och grupper i Europa och USA. Nazisternas systematiska massmord på judar under andra världskriget påstås bland förnekarna vara ett bedrägeri.
Att förneka något så väldokumenterat som Förintelsen är i sak lika anmärkningsvärt och absurt som att förneka att Olof Palme eller Anna Lindh mördades. Följaktligen återfinner man inte heller förnekelsebudskapet i den seriösa historieforskningen. Förintelseförnekarna själva försöker emellertid aktivt ikläda sin pseudovetenskap en akademisk skrud.
Sveriges mest välkända förnekare av Förintelsen är kanske Ahmed Rami. Han är tillika mannen bakom Radio Islam, som tidigare var en närradiokanal, men som numer endast återfinns på internet (mer om Rami nedan). Så här förklarar han sin syn revisionisterna:
"Historierevisionisterna, som grundligt och kritiskt vetenskapligt granskat de etablerade historikernas redovisningar, har kunnat påvisa att uppgifterna och den gängse versionen av historiebeskrivningen om 'Förintelsen av sex miljoner judar' (i andra världskrigets Europa av nazisterna) är en myt."
Förintelseförnekarna vill själva framställa sig som "sanningssägare" som motarbetas av det etablerade samhället. I själva verket är syftet dunklare än så. Genom att så ett frö av misstro mot att massmorden på judar under andra världskriget verkligen ägde rum hoppas de att nationalsocialismen återigen ska vinna politisk terräng. Om det inte förekom något folkmord mot judar skulle det återigen bli möjligt att öppet propagera sitt hat mot dem.
I en undersökning som Brottsförebyggande rådet och Forum för levande historia publicerade 2004 om attityder bland skolelever visade det sig att endast 64,3 procent var helt säkra på att Förintelsen ägt rum.
Under senare decennier har vi sett flera exempel på att historierevisionismen vinner terräng utanför de högerextrema och nazistiska kretsarna. Till exempel har Irans president Mahmoud Ahmadinejad, nyligen precis som Ahmed Rami, deklarerat att Förintelsen är en myt.
Den historierevisionistiska idévärlden
"I synnerhet under det senaste årtiondet har framstående kritiker av förintelsemyten, så kallade revisionister, tvingat mytens upprätthållare till många reträtter, i synnerhet beträffande antalet döda och 'gaskamrarnas' betydelse och rent av existens." (Adelskogh, 2002)
Förintelseförnekarna lägger stor möda på att hitta enstaka fel i den officiella bilden av vad som hände under Förintelsen. Idén är att om de kan påvisa ett fel så faller hela historien som ett korthus. Själva utger sig förnekarna för att vara en part i en pågående vetenskaplig polemik. De kallar sig själva för historierevisionister. Men förnekarna behandlar inte Förintelsen ur ett historiskt vetenskapligt perspektiv utan ur ett ideologiskt perspektiv. Någon vetenskaplig debatt mellan förintelseförnekarna och forskare förekommer inte. Anledningen är enkel: Förnekarna sysslar inte med vetenskap utan med antisemitisk propaganda.
Förnekarna menar att bakom den gängse beskrivningen av Förintelsen står en judisk konspiration. Denna gigantiska konspiration ska ha planterat ut alla bevis på att Förintelsen ägt rum. Genom att hålla liv i myten om Förintelsen kan judarna förskansa sig ekonomiska, politiska och sociala fördelar gentemot resten av mänskligheten, menar förnekarna. I nazistiska sammanhang benämns ofta den "judiska konspirationen" som ZOG (the Zionist Occupational Government - den sionistiska ockupationsregeringen). Läs mer om antisemitism och ZOG-begreppet i artikeln Den judiska konspirationen.
Vanliga argument bland förnekarna
Nedan följer en uppräkning av ett antal av de vanligaste "bevisen" för att Förintelsen inte skulle ha ägt rum enligt förnekarna av Förintelsen. Citaten är där inte annat anges hämtade från svensk förnekelsepropaganda, vilken i sin tur ofta är inspirerad av exempelvis den franska förintelseförnekaren Robert Faurisson. Förnekandet av Förintelsen har analyserats av en rad forskare och journalister, till exempel i Henrik Bachners avhandling Återkomsten där antisemitismen efter 1945 behandlas.
I Stéphane Bruchfelds skrift Förnekandet av Förintelsen analyseras förnekarnas argument. Förklaringarna nedan bygger till stor del på denna skrift.
"Jag tror inte att sex miljoner judar förintades enligt någon medveten plan. Detta är ren idioti och bara okunniga ja-sägare som uppfostrats av massmedia tror på denna amsaga." (Söderman, SMR, 2005)
Enligt förnekarna ska det inte ha funnits några förintelseläger eller gaskammare.
Massmorden på judar under andra världskriget skedde inte bara genom användandet av gaskammare, många sköts ihjäl, svalt ihjäl eller föll offer för de hårda arbetsförhållanden som rådde i lägren. Men att gaskammare existerade och användes för att under industriella förhållanden utrota judar råder det inget tvivel om. Att gaskammare brukades i såväl förintelse- som koncentrationsläger är väl dokumenterat.
Benämningen förintelseläger används för att beskriva de läger som de tyska nationalsocialisterna byggde i ett enda syfte; att under industrialiserade former systematiskt mörda judar. Exempel på sådana läger är Treblinka, Belzec och Sobibor. Någon absolut linje mellan de två typerna av läger går emellertid inte att dra. Dödligheten i koncentrationslägren kunde under vissa perioder vara närmast 100 procent.
Förintelseförnekarna hävdar att några gaskammare aldrig existerade och därmed existerade heller aldrig någon Förintelse. Transporterna av judar till lägren var enligt förnekarna bara en del av en förflyttning av judarna. Enligt den förnekelseteorin fungerade förintelselägren endast som en station på vägen innan vidare färd österut. Några som helst belägg för teorin presenteras inte av förnekarna. Stéphane Bruchfeld påvisar det orimliga i deras resonemang:
"Spåren efter judarna som transporterades 'österut' tar slut vid förintelselägren. Tågen som förde dem dit återvände därifrån med tomma vagnar, utom då tåg fullastade med vuxen- och barnkläder, proteser, säckar med avklippt hår, skor, glasögon, smycken, resväskor, mynt och sedlar och andra tillhörigheter skickades till Tyskland. En mängd samstämmiga källor och dokument ger en entydig bild. Spåren tar slut därför att människorna mördades i dessa läger."
Förnekarna lägger även stor möda på att lyfta fram tekniska beräkningar som ska "bevisa" att gaskammare i allmänhet och användandet av Zyklon B och dieselavgaser för att döda människor i synnerhet är en "judisk bluff". Att nazisterna brände de döda kropparna i den omfattning som skedde ifrågasätts också. Någon vetenskaplig grund vilar dock inte argumenten på (för en detaljerad genomgång av dessa beräkningar läs Förnekandet av Förintelsen av Stéphane Bruchfeld).
Förnekarna erkänner emellertid att judar dog i lägren, men att det skulle röra sig om någon medveten plan från Hitlers sida förnekar de, liksom att så många som sex miljoner judar dog som en följd av Förintelsen. Judarnas öde i lägren under Nazitysklands välde reduceras av förintelseförnekarna till att vara en fråga om förvaring av fångar.
"Att fångar dör i läger och att deras kroppar bränns i krematoriet eller i det fria utgör inget bevis för någon 'förintelse' i 'gaskamrar'." (Adelskogh, 2002)
Ett viktigt argument för förnekarna är att det inte har återfunnits något dokument där Hitler beordrar massmord på judar. Att Hitler förmodligen inte skrev under en order om förintelse av judar är emellertid inte detsamma som att Förintelsen inte ägt rum. Orsakerna till hans handlande kan enligt Stéphane Bruchfeld vara flera. För det första är det känt att Hitler ofta föredrog muntliga order före skriftliga. För det andra så hade Hitler tidigare gett ett skriftligt bemyndigande som tillät att handikappade och utvecklingsstörda skulle dödas, vilket gjorde att han personligen kunde knytas till mördandet. Det är möjligt att han inte ville ta en sådan risk igen. Dessutom är inte förfarandet så märkligt som det kan tyckas. Stéphane Bruchfeld skriver:
"Vill man t.ex. hitta en krigsförklaring från USA mot Nordvietnam får man leta i all evighet. Någon sådan offentliggjordes nämligen aldrig. Men det är inget argument för att amerikanska trupper inte beordrades till Vietnam och naturligtvis inte heller för att Vietnamkriget inte har ägt rum."
En vanlig angreppspunkt från förnekarnas sida är att siffran sex miljoner mördade judar är en bluff. Det faktum att det är svårt, för att inte säga omöjligt, att fastställa en exakt siffra för antalet offer vid sådana här stora tragedier används av förnekarna för att försöka så ett frö av tvivel runt hela Förintelsen. Utan att dra några andra jämförelser kan tsunamikatastrofen i Sydostasien juldagen 2004 vara exempel på hur svårt det kan vara att ge exakta dödstal vid stora katastrofer. Trots att vi inte har den exakta siffran över antalet döda är katastrofens omfattning ändå tydlig, liksom det självklara faktum att den ägt rum. Dessutom uppfattas inte det faktum att dödssiffrorna inledningsvis ändrades dag för dag som ett bevis på att katastrofen skulle vara en bluff, vilket är ett argument som ofta används bland förnekarna. Bland annat hänvisar förnekarna till en rapport, som påstås ha sitt ursprung hos Röda Korset omatt endast några hundra tusen människor föll offer för naziregimen. Trots upprepade dementier från Röda Korset så används denna uppgift fortfarande av förnekarna.
Omfattade studier har visat att någonstans mellan 5,3 miljoner och drygt 6 miljoner judar föll offer för den nazistiska politiken och till det kommer dödandet av ett stort antal romer och andra. Men bland förintelseförnekarna har nationalsocialisternas massmord på andra grupper än judarna inte varit intressant att förneka.
Om förnekarna har rätt i att Förintelsen aldrig har ägt rum, så skulle det innebära en förfalskning av dokumentation av gigantiskt mått, inklusive forskningen om Förintelsen. Dessutom måste alla vittnen till Förintelsen medvetet ljuga om sina upplevelser. Förnekarna står här inför vad som kan tyckas ett omöjligt uppdrag, men här kommer två gamla antisemitiska stereotyper in i bilden: den giriga juden och den "judiska världssammansvärjningen".
Enligt förnekarna använder sig judarna av "förintelsemyten" för att förskansa sig ekonomiska och sociala fördelar. Så här sammanfattar Jonas de Geer, tidigare redaktör på tidskriften Salt, i förordet till den svenska versionen av David Dukes bok Den judiska rasismen sin syn på att Förintelsen av judar uppmärksammats i samband med den årliga Förintelsekonferensen:
"Vad det i grunden handlar om är att etnocentriska judar genom inte minst den långvariga dominansen över västerländska massmedia och filmindustri, och därigenom makt över människors sinnen, har lyckats placera en självglorifierande bild av det egna folket i centrum också för andra folks världs- och historieuppfattning. Vi själva och våra förfäder reduceras till skurkar eller i bästa fall betydelselösa statister i det historiska dramat om de utvaldas evigt oskyldiga lidanden."
Förnekarna menar att judarna använder sig av Förintelsen och "bluffen om sex miljoner döda judarna " för att tvinga Tyskland att betala stora skadestånd till Israel. Så här skriver Ahmed Rami:
"Om en lögn är både politiskt fördelaktig och ekonomiskt vinstgivande för särskilt en viss inflytelserik grupp - och detta är i hög grad fallet med 'Förintelsen' för Israel och judarna - så är denna lögn en så viktig lönande myt och ett stort geschäft att den måste hållas för en grundmurad sanning, därtill förstärkt som sedelärande och folkuppfostrande."
Fakta är att 1952 förhandlades det fram ett skadestånd för att, enligt Stéphane Bruchfeld, "i någon mån ersätta inte bara de av Nazityskland plundrade judiska tillgångarna, utan också att ge de överlevande en viss ekonomisk kompensation för sina emotionella och psykiska skador liksom för den tid de hade suttit fängslade i koncentrationsläger." Utbetalningarna skedde främst genom tyska varor mellan åren 1953 och 1965. Störst skadestånd har emellertid utbetalats till de överlevande offren efter att de lagt fram noggranna bevis på sina anspråk.
Vilka sprider propagandan?
I Sverige sprids historierevisionistiskt material om Förintelsen av högerextrema organisationer och aktivister. De nazistiska grupperna producerar såväl egna publikationer i ämnet som översätter internationella skrifter. Propagandan saluförs sedan framför allt genom diverse högerextrema internetbutiker.
Nedan presenteras kortfattat ett antal av de mer kända förintelseförnekarna. Listan över förnekarna är på intet sätt fullständig, utan är ämnad att ge en lägesbild framför allt ur ett svenskt perspektiv. Som påpekats tidigare är svenska förintelseförnekare ofta inspirerade av revisionister från utlandet och svenska förnekare fungerar i dag främst som förmedlare av den internationella förnekelsepropagandan snarare än som upphovsmän. Detta faktum innebär inte att deras betydelse för spridningen av propaganda ska underskattas. Svenska förnekare är och har under efterkrigstiden varit viktiga aktörer inom historierevisionismen.
En som tidigt gjorde karriär bland förintelseförnekarna var Ditlieb Felderer som från Täby utanför Stockholm drev organisationen Bible Researcher. Felderer var särskilt aktiv under 1970- och 1980-talet. Han gjorde sig känd för sina osmakliga utspel, bland annat skickade han hatbrev till överlevare innehållande hårtussar som sarkastiskt påstods härstamma från gasade judar. 1983 dömdes han för hets mot folkgrupp till tio månaders fängelse. Felderer har haft goda kontakter med Institute for Historical Review, IHR (se nedan). Från IHR:s hemsida kan man fortfarande läsa Felderers texter.
Ahmed Rami är i dag förmodligen den internationellt mest kände svenske förintelseförnekaren. Ahmed Rami kom till Sverige 1973. Fjorton år senare, 1987, startarde han en närradiostation under beteckningen Radio Islam, där hets mot judar spreds. 1989 lämnade Justitiekanslern in en stämningsansökan till Stockholms tingsrätt gällande hets mot folkgrupp. Ahmed Rami dömdes till sex månaders fängelse, en dom som 1990 fastställdes av hovrätten. I dag återfinns Radio Islam endast på nätet. 2002 inleddes en förundersökning mot Radio Islams hemsida, som Rami misstänks ligga bakom. På hemsidan finns namnen på tusentals personer som påstås ingå i en judisk konspiration. Åklagaren lyckades dock inte binda Rami till hemsidan, så åtalet lades ner.
2005 publicerade ett svenskt nazistiskt förlag en bok innehållande delar av Ramis tidigare produktion. Bakom förlaget står Björn Björkqvist, från Nationalsocialistisk Front. Björkqvist har själv bland annat dömts för hets mot folkgrupp 2001 efter att han skrivit förordet till en nyutgåva av den antisemitiska skriften Judefrågan från 1936. Han har vid ytterligare fyra tillfällen dömts för hets mot folkgrupp.
En annan person som stått Nationalsocialistisk Front nära är Lars Adelskogh. Han gav 2002 ut boken En tom säck kan inte stå, som är en genomgång av historierevisionistiska argument. Boken har rönt framgångar i högerextrema kretsar och på förlaget har den sålt slut. Adelskogh var tidigare utgivare av den nyandliga skriften Nexus och ledare för new age-gruppen Institutet för hylozoiska studier. I kretsen runt Adelskogh återfinns även antisemiten och konspirationsteoretikern Jüri Lina.
Ur ett internationellt perspektiv finns en uppsjö kända förintelseförnekare. Många av dem är på ett eller annat sätt knutna till Institute for Historical Review, IHR. IHR skapades av högerextremisten Willis Carto i USA 1978 för att ge judehatet en akademisk täckmantel. Sedan 1980-talet är IHR knytpunkt för den internationella historierevisionismen. IHR sprider förnekelsematerial och anordnar konferenser där förnekare av Förintelsen träffas och utbyter idéer.
Två av de som deltog på IHR:s första konferens 1979 var fransmannen Robert Faurisson och engelsmannen David Irving. Faurisson var tidigare docent i modern fransk litteratur. Han uppmärksammades i Sverige 1992 i samband med att Radio Islam bjöd in honom som föredragshållare. Precis som många andra förintelseförnekare försöker Faurisson framställa sin förnekelsepropaganda som objektiv och seriös. Den som lyckats bäst med det är David Irving. Under många år gavs hans historieböcker och biografier ut på respektabla bokförlag. Irving greps i Österrike i slutet av 2005. Han hade varit efterlyst i landet sedan 1989 då han vid ett tal bland annat framfört att gaskammare inte funnits. I samband med rättegången meddelade Irvings advokat att hans klient nu bytt sida och trodde på Förintelsen. Många tror dock att det var ett taktiskt drag från honom för att undslippa fängelsestraff.
En annan förnekare som rönt stor uppmärksamhet är den tyskfödde Ernst Zündel. Han har i mer än två decennier varit en av de ledande när det gäller spridandet av förnekelsematerial, men framför allt har han varit framgångsrik i att fånga mediers intresse. Mellan åren 1958 och 2001 levde Zündel i Kanada där hans aktiviteter ledde till ett stort antal rättegångar. I mars 2005 deporterades han till Tyskland där han i skrivande stund står under åtal för bland annat hets mot folkgrupp. Många högerextrema grupper har slutit upp bakom Zündel under rättegången och visat sitt stöd för honom, i Sverige bland annat Nationalsocialist Front, Svenska Motståndsrörelsen och Nordiska Förbundet.
Förintelsens minnesdag
Sedan 1999 är den 27 januari nationell minnesdag i Sverige för Förintelsen och 2005 deklarerade även FN att datumet skulle vara en internationell minnesdag. Dagen är vald eftersom det var den 27 januari 1945 som förintelselägret Auschwitz befriades. I Sverige har minnesdagen mött protester från högerextrema och nazistiska grupperingar.
I samband med 2005 års minnesdag och statsminister Göran Perssons närvaro vid en av ceremonierna skrev till exempel Dan Eriksson, då vice ordförande i Nationaldemokraternas ungdomsförbund, på förbundets hemsida:
"Att vår statsminister låter vårt land förfalla till ett mångetniskt ghetto med växande sjukvårdsköer, ökad kriminalitet och galopperande arbetslöshet rör honom inte i ryggen. För t.o.m. den blinde kan se att Perssons lojalitet inte ligger hos det svenska, eller ens de europeiska folken. Persson vet vilka järn han ska smida och vilka fötter han ska kyssa - han vet att de som utsett honom till statsminister inte alls är det svenska folket, utan de judiska makthavarna. Genom sin massmediala dominans har de hjärntvättat svensken till frivillig underkastelse och förslavning."
Vid 2006 års minnesdag anordnade två nazistiska organisationer, Nationalsocialistisk Front och Svenska Motståndsrörelsen, en motdemonstration dagen efter minnesdagen för att protestera mot att samhället försöker "ingjuta skuldkänslor i de vita folken och få dem att skämmas över sin etniska tillhörighet och känna underdånighet mot ett främmande folk."
Det har också blivit alltmer vanligt att högerextrema grupper och aktivister protesterar mot vad de kallar "Förintelseindustrin" genom att ställa grupper och händelser emot varandra. Så skriver till exempel Nationalsocialistisk Front på sin hemsida om varför de den 27 januari 2006 valde att protestera mot att det anordnats en lokal manifestation för att hedra offren för Förintelsen i Hässleholm:
"Nationalsocialistisk fronts lokalavdelning beslutade genast att detta folkförrädiska arrangemang inte skulle få genomföras utan att möta protester. Inte för att nationalsocialisterna på något vis hyllar något slags förintelse av andra folkslag, utan för att de anser att det är på tiden att fokus flyttas från judarnas påstådda lidande eller icke-lidande för över 60 år sedan i ett annat land, till det som faktiskt sker här och nu framför våra ögon, nämligen att vårt eget folk håller på att förintas." (NSF, 2006)
I Dresden, Tyskland, anordnar högerextremister årligen en marsch för att minnas de allierades bombningar av staden. Även svenska nazister brukar vara representerade på plats. Händelsen i Dresden ställs ofta mot Förintelsen av judar under andra världskriget. Vanligt är till exempel att man i högerextrema kretsar talar om "förintelsen i Dresden". På det nazistiska nätverket Info14:s hemsida skriver man i samband med att det var 60 år sedan bombningarna av Dresden 2005:
"Med hopp om upprättelse och med vetskapen om att vi aldrig kommer att glömma de av vårt folk som fallit offer för detta vansinniga massmord så blickar vi nu mot en ljusare framtid. En framtid som endast vi själva kan skapa, en framtid där rättvisan råder och de skyldiga ställs till svars för sina dåd. En framtid då förintelsen av Dresden står under parollen; Om detta må ni berätta."
Den avslutande meningen är en hänvisning till det informationsprojekt om Förintelsen som initierades av statsminister Göran Persson 1997 och den bok, … Om detta må vi berätta…, som publicerades i samband med detta.
Skrivet av Anders Dalsbro
Detta är en artikel som rör de ämnesområden som tas upp i Intoleransrapporten 2003.
Materialet är upphovsrättsligt skyddat © Forum för levande historia och skribenten.
Materialet får fritt kopieras och användas i undervisnings- och diskussionssyfte - förutsatt att innehållet inte på något sätt ändras och att källa anges: www.levandehistoria.se och skribenten. Materialet får inte återtryckas eller på annat sätt mångfaldigas i kommersiellt syfte utan skriftligt godkännande från Forum fär levande historia.
Källor
Adelskogh, Lars (2002) En tom säck kan inte stå - Myten om "förintelsen i gaskamrarna" i Auschwitz, Nordiska förlaget
Ahlmark, P. mfl. (1994) Det eviga hatet - om nynazism, antisemitism och Radio Islam, Borås, Bonnier förlag
Bachner, Henrik (2004) Återkomsten - Antisemitism i Sverige efter 1945, Stockholm, Natur och kultur
Björkqvist, Björn (1998) "Juden och Europa", på: www.den.svenske.com (06.01.23)
Bruchfeld, Stéphane (1996) Förnekandet av Förintelsen - Nynazistisk historieförfalskning efter Auschwitz, Stockholm, Svenska kommittén mot antisemitism
Duke, Irving (2004) Den judiska rasismen, Nordiska förlaget
Eriksson, Dan (2005) " Göran Persson - Vart ligger din lojalitet?" på: www.ndu.nu (2005-02-02)
Forum för levande historia och brottsförebyggande rådet (2004) Intolerans - Antisemitiska, homofobiska, islamofobiska och invandrarfientliga tendenser bland unga
Info14 (2005) "Låt inte förintelsen av Dresden falla i glömska", på: www.info14.com (2006-02-17)
Nationalsocialistisk Front, NSF, (2006) " NSF-protest i Hässleholm mot sionistpropagandan", på www.nsfront.info (2006-02-17)
Rami, Ahmed (1990) Judisk häxprocess i Sverige, Stockholm, Kultur förlag
Söderman, Magnus (2005) "Denna eviga Holocaust", på: www.patriot.nu (2006-02-03)
