Totalitarismen

av Martin Alm, fil dr Lunds universitet

”Totalitarism” brukar avse en form av diktatur som utövas i folkets namn och som försöker styra och kontrollera alla områden av samhällslivet. Den ideologi det totalitära styret bekänner sig till förväntas också alla medborgare ansluta sig till utan ifrågasättande. I denna mening finns anledning att kalla de kommunistiska regimerna totalitära. Men några be­grepp bör redas ut.

Totalitarismteorin

Både det nazistiska Tyskland och det kommunistiska Sovjetunionen har kallats totalitära stater. Begreppet ”totalitär” ska först ha använts av kritiker av Mussolinis fascistiska regim i Italien men togs sedan upp av Mussolini själv, som därmed avsåg att det fascistiska Italien skulle vara en homogen stat utan oppo­si­tionella grupper eller intressegrupperingar. Staten skulle omsluta hela medborgarens liv.

Begreppet användes ändå främst av dem som kritiserade Mussolinis Italien och Hit­lers Tyskland. Det var vanligt att man jämförde dem med Stalins Sovjetunionen. Ef­ter andra världs­kriget systematiserades jämförelsen till en teori om det totalitära samhället. Man skilde mellan auktoritära diktaturer och totalitära. I en auktoritär stat nöjer sig de styran­de med att kontrolle­ra den politiska makten. Andra samhällssfärer som ekonomi, kultur och dylikt kan däremot ges en viss frihet. Den totalitära regimen, å andra sidan, eftersträvar kontroll över alla områden av samhället och alla aspekter av individernas liv. Den totalitära statsformens fram­växt koppla­des till att den politiska sfären i det moderna samhället hade utvidgats till att om­fatta hela fol­ket i stället för som tidigare bara en liten elit. Den som vill utöva diktatorisk makt måste där­för mobilisera folket för sin sak, så att inte andra kan göra det. Om denna mo­bilisering inte sker frivilligt, får den ske genom tvång.

Den klassiska totalitarismteorin utformades på 1950-talet av bland andra Hannah Arendt och Carl J. Friedrich. Kärnpunkten i totalitarismen var strävan att kontrollera alla medborgarnas före­ställningar och aktiviteter. Alla skulle stöpas i samma form och förvandlas till lydiga kug­gar i det stora samhällsmaskineriet. Terror var ett medel för att uppnå detta och en inte­grerad del av en totalitär regim. Andra medel var en hårt styrd utbildning, propa­ganda, statlig kon­troll över ekonomin och en organisering av människor efter militärt mön­ster. Given var också en allom­fattande, utopiskt orienterad ideologi – nazism, fascism el­ler kommunism – som, i de nazisti­ska och kommunistiska fallen, åbe­ropar för­ment objektiva historiska lagar som grund för maktens legitimi­tet.

Sovjetunionen var efter nazismens och fascismens fall den kvarvarande totalitära staten, där enligt totalitarismteorin människor förvägrades möjligheter att bilda sina egna uppfatt­ningar eller leva sina liv som de själva önskade. Terror, indoktrinering och byråkratisk kon­troll höll dem i ett viljelöst slaveri. Totalitarismteorin hade sin blomstring under den kalla­ste delen av kalla kriget och passade väl in i den ideologiska gränsdragningen mellan öst och väst, eftersom den betonade skillnaderna mellan totalitära och demo­kratiska samhäl­len. Den är dock fortfarande företrädd bland forskare. Bland historiker som utgår från detta perspektiv kan nämnas Robert Conquest och Merle Fainsod.

Revisionism

Från slutet av 1960-talet har totalitarismteorin utsatts för hård kritik av yngre forskare, påverka­de av vänstervågen i västvärlden och av internationell avspänning i det kalla kri­get. Denna riktning kallas för revisionism och dess företrädare har ofta ett socialhistoriskt intresse för vanliga människors vardagliga verklighet, till skillnad från totalitarismteoretikerna som har fokuserat mer på politiken. Man kritiserar idén att det skulle vara möjligt att utöva total kontroll över en befolkning och betonar i stället att sovjetregimen var beroende av stöd och samarbete från de styrdas sida. Revisionisterna framhåller att män­ni­skor ock­så i sovjetsamhället hade möjligheter att i vardagslivet utveckla självständiga upp­fatt­ningar. Bland forskare som räknas till denna skolbildning märks Jerry Hough, John Arch Getty och Sheila Fitzpatrick.

Revisionismen tonar alltså ned skillnaderna mellan det västliga och det kommunistiska samhällssystemet. Några av dem gick så långt att de förutspådde att de båda samhällsmodel­lerna med tiden skulle konvergera − skillnaderna mellan dem skulle försvinna. De an­ser också i regel att kommunismen hade sina goda sidor och vill inte sällan skilja mellan Le­nin, som anses ha påbörjat en god utveckling och Stalin, som skulle ha fört sovjet­samhället i en ny och negativ riktning. Revisionis­terna förnekar inte att terror har förekommit, men de menar att siff­rorna inte alls är lika höga som tidigare forskare har påstått, och de ser ofta ter­rorn som en oavsedd konsekvens av en snabb och omtumlande modernisering snarare än som en given del av det kommunisti­ska samhället.

Postrevisionism

Från 1980-talet har även revisionismen utsatts för hård kritik, inte minst sedan forskare efter Sovjetunionens fall fick tillgång till nytt källmaterial. Den har avlösts av en lös­lig riktning som kallas postrevisionism och som försöker förena insikter från både totalitaris­men och revisio­nismen. Man är medveten om att total kontroll över befolkningen inte är möj­lig och intresse­rar sig för hur vanliga människor förhöll sig till terrorn. Men man vill också lyfta fram den politiska ledningens ansvar. Terrorn behöver sättas i relation till andra delar av samhället som ekonomin, kulturen och konkurrerande intressegrup­per, men den var inte oavsiktlig. Ett känt namn bland postrevisionisterna är Stephen Kotkin.

Den historiska forskningen började under 1980-talet att intressera sig för språkets och de kulturella föreställningarnas betydelse för människors handlande och detta intresse har färgat av sig också på sovjetforskningen. Man har börjat intressera sig för de totalitära ideolo­gierna som en sorts politiska religioner, som försöker förklara hela världen och forma sina anhänga­res hela världs­bild och värdesystem. De har absoluta tolkningsramar och delar in värl­den i gott och ont, vitt och svart. Till exempel har man undersökt det ”totalitära språket”, som på olika sätt mobiliserar människor bakom regimen genom att måla upp hot mot sam­hället både utifrån (främmande makter) och inifrån (förrädare, spioner). Dessutom har man börjat studera hur de olika totalitära regimerna förhöll sig till var­andra, vad de lärde av varandra och hur de på­verkade var­andra.

Totalitära regimer

Man kan emellertid tala om totalitära samhällen och regimer utan att skriva under på totalita­rismteorin så som den har skisserats ovan. Martin Malia har påpekat att östeuropéer har an­vänt totalitarismbegreppet för att beteckna regimer som inte utövade total kontroll över be­folk­ningen, men väl hade sådan kontroll som sin grundläggande strävan. Sovjetregimen ville nå så fullständig kontroll över sitt folk som möjligt; att man sedan aldrig lyckats fullt ut med detta är en annan sak. Bent Jen­sen ser som det utmärkande draget för de totalitära regimerna en tro på att genomgripande samhällsför­ändringar kan tvingas fram ge­nom målmedveten våldsutöv­ning och en dröm om ett enat folk utan inre motsättningar.

I ett enpartisystem blir det härskande partiet och det politiska systemet gärna identifierade med varandra, till skillnad mot i flerpartisystem, där partiet eller partierna vid makten kan skifta medan själva systemet består. Ett sätt att skapa legitimitet i ett enpartisystem är mobi­lisering: befolkningen ska engageras i att ta aktiv del i verkställandet av den politik som par­tiet har beslutat om. Det stämmer väl överens med föreställningen om det totalitära samhället: makten utövas i folkets namn, och folket ska därför medverka i politiken, även om det inte får bestämma över den. Skillnaden mellan stat och parti tenderade att försvinna i de kommu­nistiska samhällena, eftersom partiet helt kontrollerade staten och åtminstone högre statliga tjänster fordrade partimedlemskap.

Vilka skäl finns då att kalla de kommunistiska regimerna totalitära? Gemensamt för dem har varit en vilja att krossa eller åtminstone kontrollera det civila samhället, det vill säga de organisationer, föreningar och gemenskaper som inte ingår i stats- eller partiapparaten. I möj­ligaste mån har man velat förhindra existensen av sammanslutningar, som skulle kunna funge­ra som motvikt till statens makt, eller erbjuda medborgarna fora för åsiktsbildning utan­för kommunistpartiets kontroll. Därför har man velat bryta ned ge­menskaperna på nivån mellan staten och individen eller också kontrollera de organisationer som finns: till exempel organiserades och kontrollerades fackföreningarna i Sovjetunio­nen av myndigheterna. Männi­skorna förvän­tades delta i offentliga demonstrationer som staten och partiet påbjöd och partifunktionärer var utplacerade på alla ställen i samhället.

Richard Pipes beskriver den röda terrorns mål som att bryta ned samhället i atomer, som inte vågade agera självständigt och på så sätt lämnade hela den offentliga sfären åt regeringen. Jonathan Brent och Vladimir Naumov kopplar detta till kommunismens ideal om fullständig jämlikhet: för att en sådan jämlikhet ska bli möjlig måste all makt koncentreras till staten och människorna berövas sina medborgerliga rättigheter, menar de. I Kina riktade sig de olika kampanjerna i stor utsträckning mot grupper som hade kunnat utgöra en motkraft till kommu­nistpartiets makt. Varje individ i det kinesiska samhället skulle kontrolleras av par­tiet och dess ombud. Inom själva partiet upprätthölls en sträng disciplin.

Kommunistpartiet hade redan under kriget mot Guomindang utvecklat en teknik med möten för ”kritik och själv­kritik”. De gick till så att en mötesledare bestämde vem som skulle kritiseras, och sedan för­väntades alla deltagare angripa denne. Den angripne kunde inte försvara sig utan bara ångra sina fel. Tekniken syftade till en psykologisk dressyr av individerna till lydnad mot partiet: ingen fick behålla sina tankar för sig själv. Tanken på omskolning av oliktänkande präglade länge även de kinesi­ska arbetslägren och fängelserna. Möten med kritik och självkritik blev särskilt vanli­ga under kulturrevolutionen. Den kallas i Kommunismens svarta bok en ”anar­kistisk totalitarism”, vilket kanske säger något träffande om den: Maos mål var en ”totalare” totalitarism än förut, där alla kritiska röster hade tystats och ett fullständigt homogent och disciplinerat samhälle hade skapats.

Men resultatet blev det omvända: kaos och anarki och i dess spår ett större ifrågasättande av det samhälle kommu­nistpartiet hade skapat. I Kambodja gjorde röda khmerernas regim allt för att upplösa alla former av maktförhållanden och ge­menskaper som den inte hade kontroll över. Varje in­divid skulle vara lojal enbart mot Angkar, kommunistpartiet. Man gick långt för att lösa upp familjebanden: familjer splittrades, och män och hustrur kunde hållas åtskilda i veckor och till och med månader i sträck. Ett system in­spirerat av Kina med möten för kritik och självkritik infördes i kollektiven, och forskare har gått så långt som att hävda att nästan all kommunikation mellan människor försvann. Regi­men försökte utplåna själva den individuella identiteten. Den samvaro mellan människor som trots detta förekom skedde i största hemlighet.

Terror och angiveri var viktiga medel i försöken att krossa allt motstånd mot regimen. Den som hela tiden fruktar för sin egen säkerhet kommer förmodligen att hålla sig lugn. I Sovjet­unionen lyftes den unge skolpojken Pavel Morozov fram som en hjälte för att han under avku­lakiseringen skulle ha anmält sin far för myndigheterna. Fadern skickades till ett arbetsläger, men Pavel själv dödades senare av släktingar till fadern. Den unge pojken hölls fram som ett föredöme: lojaliteten mot staten och dess ledare måste alltid väga tyngre än fa­milje­banden. Det har senare visat sig att berättelsen hade friserats och många ifrågasätter om Pavel ens har existerat. Personer i Kina med ”svart” ur­sprung som ville ”gå med i revolutionen” och tillhöra de ”röda” måste ta avstånd från sin fa­miljebak­grund.

Ett annat gemensamt drag hos de tre regimerna var ett utpekande av fiender. Samhällena fick en starkt dualistisk karaktär, där god ställdes mot ond, vän mot fiende, ”folket” mot ”klassfienden”, ”vi” mot ”dem”. Det var ett sätt att mobilisera människor. Här blev språ­ket ett viktigt instrument. Det gällde att piska upp en rädsla och ett hat som kunde legitimera terrorn. Den sovjetiska terrorns språk har karakteriserats som ”en symbolisk ut­rensning”. Fi­enden gavs epitet som ”blodsugare” och ”sabotörer”. Samhället sågs som en kropp som måste renas från sjukdomar och ”ohyra”. Regimens motståndare hade inte status som fullvärdiga männi­skor. En följd av detta blev också att skulden för alla samhälls­problem lades på sabotö­rers och förrä­dares onda anslag. Om de ekonomiska planmålen inte nåddes eller om en olycka in­träffade i en gruva måste det bero på att någon konspirerade mot staten och folket.

I Sovjet identifierade man efter revolutionen vissa grupper av människor som byvsjie ljudi eller ”för­flutna människor”, sådana som ansågs tillhöra det gamla samhället och inte hade något exi­stens­berättigande i det nya. ”Borgare” blev en beteckning för alla möjliga slags utpekade fi­ender till sovjetsamhället. I Kina skilde kommunisterna mellan ”folket” och ”icke-folket”. Det senare bestod av kategorier av människor som inte hade någon plats i det nya samhället och vars värde var minimalt. Icke-folket bestod av undergrupper som ”godsägarklassen”, ”byrå­krat-bourgeoisien” och ”Guomindangreaktionärerna”.

I samband med antihögerkampanjen 1957 införde Mao Zedong benämningar hämtade från kinesisk mytologi och folktro som ”ormdemoner” och ”träskandar” på dem som kritiserade partiet, liksom rena förolämpningar som ”avskum”, ”monster” och ”sophög”. Under kulturrevolutionen gick det så långt att presi­dent Liu Shaoqi tvingades be om ursäkt offentligt för att han hade sagt att medlemmar av ”icke-folket” var människor liksom andra. Efter Maos död försvann dock det här språkbruket gradvis.

I Kambodja skilde man också mellan ”gamla” och ”nya” människor. De senare var före detta stadsbor som betraktades som moraliskt mindervärdiga och saknade alla rättigheter. Även bland de ”gamla” sökte man ställa dem man definierade som ”fattigbönder” mot ”jordägarna” och ”rikebönderna”. Alla misslyckanden och problem skylldes också på förrädare, och Pol Pot brännmärkte i sina tal sjuk­domsalstrande ”mikrober” som måste rensas ut ur samhälls­kroppen. Förrädarna ansågs vara i tjänst hos Kambodjas yttre fiender, den amerikanska under­rättelsetjänsten CIA och Vietnam.

Avslutning

Man kan säga att kommunistregimerna under de perioder som skildras här var totalitära dikta­turer i det att de eftersträvade att styra och kontrollera befolkningen på alla områden. Ekono­min och kulturen underordnades politiken. Statskontrollerade massmedier hade monopol på informationsspridningen och den offentliga åsiktsbildningen. Inga organisationer tilläts vara oberoende av staten eller partiet. Genom propaganda och uppmålande av fiendebilder skulle folket mobiliseras för regimen. Terrorn satte skräck i dem som inte frivilligt gav regimen sitt stöd. Nu kunde knappast myndigheterna utöva fullständig kontroll över medborgarna, och inte heller hade de kunnat utöva sin makt om inte många människor hade funnit för gott att samar­beta med dem, oavsett vilka deras motiv för detta var. Men i praktiken nöjde sig regi­men kanske oftast med att upprätthålla sitt politiska och ideo­logiska system och förhindra uppkomsten av en om­fattande organiserad opposition.