Perspektiv

av Martin Alm, fil dr Lunds universitet

Inledning

Den kommunistiska ideologin har rötter i 1700-talets upplysningstänkande och i franska revolutionens paroller om frihet, jämlikhet och broderskap. Kommunismen är i princip uni­versell och egalitär. Den gör anspråk på att ställa sig på de förtryck­tas sida mot alla slags orättvisor. Dess program är avsett att skapa ett lyckorike där all exploatering och alla kon­flikter försvunnit. Likväl har regimer som bekänt sig till kommunismen gjort sig skyldiga till några av de värsta brott mot mänskligheten som vi känner. Hur är detta möj­ligt? Finns det något i denna ideologi som leder till förövandet av så­dana brott? Eller beror brotten på kulturella eller histo­riska faktorer som inte har med kommunis­men att göra? Här skiljer sig olika forskares synsätt kraftigt åt.

Det spelar ofta stor roll vilken av de olika skolbildningarna (som beskrivs i kapitlet om totalitarismen) som en forskare tillhör: totalitarismteorin, revisionismen eller postrevi­sionismen. Framför allt revisionister tenderar att tona ned ideologins betydelse och anse att andra faktorer har haft mycket större inverkan på händelserna, medan särskilt totalitarism­teoretiker ofta lägger stor vikt vid ideologin; även de kan dock lägga vikt också vid andra förklaringsgrunder som aktörer eller historiska förutsättningar.

I fokus för intresset står här Sovjetunionen, Kina och Kambodja. Det finns flera stater som hade kunnat tas upp, till exempel Nordkorea eller Kuba, men vissa avgränsningar är nödvändiga och valet av ­dessa tre fall kan motiveras. Sovjetunionen var den första kommunistiska staten och blev därför en ledstjärna för många kommunister över hela jorden. Kina var det första landet utan­för Europa där kom­mu­nismen segrade, och dess seger innebar att antalet människor som lev­de under kommunis­tiskt styre i världen mer än fördubblades. Kina kom också att utveckla en kommunism som skilde sig en del från den sovjetiska och blev en förebild för många män­niskor. Röda khmerernas styre i Kambodja blev kort, men deras regim var kanske den mest radikala. Massmordet i Kambodja var i andel av ett enskilt lands befolkning 1900-talets värsta.

”Brott mot mänskligheten” är inte detsamma som brott mot de mänskliga rättigheterna. Med brott mot mänskligheten avses enligt Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen ”ett vidsträckt och systematiskt angrepp riktat mot civilbefolkning med insikt om angreppet”. Dessa angrepp kan vara mord, utrotning, för­slavning, tvångsför­flyttning, tortyr eller förföljel­se av en identi­fierbar folkgrupp eller ett kol­lektiv av politiska, rasmässiga, nationella, etniska, kulturella, re­ligiösa, genusmässiga eller andra skäl. Det finns ingen kommunistisk regim som inte har gjort sig skyldig till brott mot de mänskliga rättigheter­na. Alla kommunistiska stater har varit diktatu­rer som har undertryckt yttrande- och åsiktsfri­heten och för­följt politiskt olik­tänkande. Där­emot kan det diskuteras om alla kom­munisti­ska regi­mer har gjort sig skyldi­ga till så omfattande och systematiska förföljelser att de faller un­der kate­gorin brott mot mänsk­ligheten.

Ideologin

”Kommunism” an­vänds ibland som en sammanfattande beteckning på olika politiska idéer som förenas av att de anser att egendomen i samhället ska vara gemensam. De vanli­gaste formerna av mo­dern kommunism bygger på marxismen, de teorier som utformades av ty­skar­na Karl Marx och Friedrich Engels i mitten och slutet av 1800-talet. Huvuddragen är föl­jande: alla män­skliga samhällen har präglats av klasskamp. Klasserna definie­ras av sitt förhållan­de till produktionsmedlen: en klass arbetar och den andra lever på den för­sta klassens arbete.

Världshistorien följer en lagbunden utveckling, där samhällsstadierna följer på var­andra i en bestämd ordning. På varje stadium står klasser mot varandra. I slavsamhället, som det antika Rom, står slavar och slavägare mot varandra, i feodalsamhället godsägare och livegna och i det kapitalistiska samhället borgare och proletära arbetare. Tekniken och ägandeförhållandena utgör den bas som bestämmer övriga samhällsförhållanden. Politiska institutioner, religion, lagar, moral och idéer utgör en över­byggnad som är beroende av basen. När tekniken utveck­las blir det rådande sam­hället föråldrat och nya klasser uppstår, men den gamla härskande klassen vill inte släppa från sig makten.

Där­för sker övergången från ett samhällsstadium till nästa inte fredligt utan ge­nom en revolution, där den klass som representerar nästa stadium och sålunda har framtiden för sig störtar den gamla härskarklassen. När den gamla godsägar­adeln störtades av de nya industrikapitalisterna avlös­tes feodalsamhället av det ka­pitalistiska sam­hället. Marx förutsade att det kapitalistiska sam­hället till slut kommer att stör­tas av arbe­tar­klassen i en ny revolution. Arbetarklassen kommer sedan att upprätta ett socia­listiskt sam­hälle där den privata ägande­rätten är avskaffad. Utan privat ägande kan ingen längre utnyttja någon annans arbetskraft, och då kommer klasskam­pen att försvinna. Alla kon­flikter mellan männi­skor handlar i grunden om klasskamp, även om de inblandade själva skulle tro något annat, och därför kommer alla konflikter att lösa sig. Staten är enligt Marx bara ett medel för den härskande klassen att upprätthålla sin makt, och därför kommer den att dö bort av sig själv. När den här processen är fullbordad lever människorna i det kommu­nistiska sam­hället, som är slutstadiet i mänsklig­hetens utveckling. Eftersom ingen klasskamp råder längre kom­mer nämligen ingen ny revo­lution att behövas.

Enligt kommunismen tar alltså arbetarna vid övergången från det kapitalistiska till det so­cia­listiska samhället makten med våld. När man väl har bör­jat använda våld är det lätt att fortsätta med det för att be­kämpa alla som gör motstånd. Marx skriver också att den segrande arbetarklassen för en tid måste upprät­ta vad han kallar för pro­letariatets diktatur för att hindra att de avsatta kapitali­sterna tar tillbaka makten. Han föreskriver alltså diktatur och våldsutöv­ning gent­emot dem som inte ac­cepterar revolutionen, även om de skulle råka ha stöd av en majoritet i samhället.

Utopi och fanatism

Marx lära är en utopi, det vill säga den tecknar bilden av ett framtida samhälle där alla missförhållanden har försvunnit. Många tänkare och forskare menar att diktatur och över­grepp blir särskilt vanliga just när man försöker förverkliga en utopi.

Filosofen Karl Pop­per har argumenterat så här: utopis­terna vill göra om samhället helt och hål­let och på en gång för att avskaffa alla missför­hållanden, inte bara gradvis reformera samhället. Men då måste det ske en centralisering av makten, eftersom bara några få har över­blick över he­la planen för hur det nya sam­hället ska se ut. De flesta människor är inte heller bered­da att göra uppoff­ringar för re­sultat som kan­ske inte kommer att synas förrän långt senare. Därför uppstår kritik, som måste undertryckas om man ska kunna fortsätta på vägen mot utopin. Diktaturen blir oundviklig.

Popper frågar sig vad som hän­der om det visar sig att det nya samhället inte fungerar så bra som man har tänkt sig. Måste man då riva ned allting igen och börja om? Eftersom uto­pisterna vill förändra allting på en gång finns det ingen möjlighet att gå stegvis fram och prö­va vilka saker som fun­gerar. Den konservative filosofen Edmund Burke kritiserade också franska revolutio­nen för att för­söka riva ned hela det gamla samhället på en gång. Följden av det, menade Burke, blir att även de moraliska band och de auktoriteter som håller samman själva samhället löses upp. När inte längre några etablerade auktoriteter finns måste de som har makten i stället upprätt­hålla den med hjälp av våld och terror.

Ett annat tänkbart problem med just den kommunistiska utopin är att den bygger på an­tagandet att alla konflikter i grund och botten är klasskonflikter. Om ägandet blir gemensamt kommer klass­konflikterna att försvinna, och då upphör också alla andra konflikter. Men lös­ningen gäller endast om denna förutsättning stämmer. Många som kommenterat kommunis­men anser att det faktiskt finns andra sorters konflikter som också är verkliga. Vad gör revo­lutionären då om det fort­sätter att finnas konflikter mellan människor trots att man har infört socialis­men?

Även om man inför ett nytt samhälle kommer människorna att ha vuxit upp i det gamla, och många av dem tänker på ”gamla” sätt. Om man ska kunna skapa ett helt nytt sam­hälle måste man därför också skapa en ny människa. Men vad händer då med dem som inte vill eller inte kan anpassa sig till det nya sättet att tänka och bete sig? En vanlig lösning har varit att få dem att ändra sig med tvång eller också att ta bort dem genom att döda dem eller spärra in dem. Kommunisterna anser att historien är lagbunden och står på deras sida, vilket lätt leder till fanatism: de som står i vägen för mänsklighetens lyckliga framtid försöker ju hindra själva historien från att nå sitt mål. Denna determinism har lyfts fram av bland annat Bent Jensen och Klas-Göran Karlsson.

Eftersom det politiska systemet bara är en överbyggnad i samhället, måste enligt kommu­nismen i vad Marx kallar de socialistiska och kommunistiska samhällena alla ”borgerliga” institutio­ner avskaffas, även de som vi skulle kalla demokratiska. Då försvinner även de in­stitutioner som kan skydda den enskil­de mot övergrepp från samhället, och det finns inte läng­re några hinder för brott mot de män­skliga rättigheterna eller mot mänskligheten. För att få bort kapitalis­men måste kommunistiska re­gimer avskaffa den privata egendomen. När både den politiska och den ekonomiska makten samlas i samma hän­der kan in­ga oberoende grupper eller aktörer överleva som kan fungera som en motvikt till statens eller kommunistpartiets makt.

Våld

Många forskare, särskilt de som ansluter sig till totalitarismteorin, hävdar att det är den kommunistiska ideologin som mer än någonting an­nat bär ansvaret för de brott som begåtts i Sovjetunionen. Martin Malia skriver att Ryssland före 1917 inte var så olikt det övri­ga Euro­pa, utan det var kommunisternas maktövertagande som innebar ett tydligt brott med den tidi­gare ryska historien. Problemet var att historien inte ville följa de lagar som Marx ha­de ställt upp, och då försökte bolsjevikerna tvinga den. Resul­tatet blev nå­got som de varken eftersträ­vade eller förutsåg, men de kunde inte ge upp det utan att ge upp försöket att förverk­liga sin utopi. Paradoxalt nog ledde strävan att eliminera orsa­kerna till ojämlikhet till hård partidik­tatur.

Bent Jensen söker visa att det politiska program som de ryska bolsjevikerna proklamerade och försökte förverkliga från 1918 stämmer väl överens med de punkter som Marx och Engels ha­de upp­ställt i Kommunis­tiska manifestet 1848: beslagtagande av jorden, statlig planering av industripro­duktionen, införan­de av allmän arbetsplikt och offentlig uppfostran av alla barn. Bolsjeviker­nas ideologi var marxistisk. Lenins och Stalins läror var inte nödvändi­ga men möjliga och faktiska följder av Marx teorier.

Många forskare menar att kommunismen i Kina i första hand var en strategi för att ta mak­ten och bygga upp ett starkt och modernt land. Kinas kom­munister ställde sig ganska långt från den ryska bolsjevismen och ännu längre från marxis­men. En skillnad var att Mao Zedong ville bygga kom­munismen på bönderna i stället för på stadsproletariatet. Mao utvecklade ock­så med tiden en idé om en ”ständig re­volution”: ”borgerliga” idéer kunde le­va kvar även efter en kommunistisk revolution och för att hindra att kapitalismen återinfördes behövdes nya re­vo­lutioner. Mao trodde på människors förmåga att genom stark tro och träget arbete övervin­na alla hinder som kan stå i vägen för det kom­munistiska samhäl­let. Medan Marx lade störst vikt vid den tekniska och ekonomiska basen ansåg alltså Mao att människans vilja kan be­tvinga dessa. Samtidigt har Maos lära tydligt kommunistiska drag: klasskampen och revolu­tio­nen står i cen­trum, och privategendomen ska av­skaffas för att ett kommunistiskt samhälle ska kunna bli verklighet. 

Före kulturrevolutionen var Kina enligt forskarna en ”standardkommu­niststat”. Kulturre­volu­tionen­ var ett för­sök att finna en egen ki­nesisk väg till framtiden men var inte för den skull icke-kommu­nistisk. Maos rädsla för att kapitalismen skulle återupp­rättas och hans vilja att vidmakt­hålla klasskam­pen var vik­tiga motiv bakom kulturrevolu­tionen. Målet var att pro­letariatets dikta­tur skulle utsträckas till alla livets områ­den.

Huruvida de röda khmererna i Kambodja verkligen var kommunister har varit föremål för debatt. Kommunismens svarta bok finner att de röda khmererna tveklöst ingår i den kommunis­tiska familjen. Deras program visar upp stora likheter med den sovjetiska ”krigskommunis­men” från åren 1918–1921 som utmärktes av statlig kontroll över ekonomin och tvångsre­kvireringar av livsmedel från bönderna och, framför allt, med stora språnget och kultur­revolutionen i Ki­na. Samma uppfattning har David Chandler: det kam­bodjanska kommunistpartiet var en marxist-leninistisk rörelse. Terror­utvecklingen i Kambodja var mer intensi­v än den varit i Sovjetunionen och Kina men följde samma mall.

Ben Kiernan menar däremot att de rö­da khmererna tilltalades av maoismen därför att den underströk att människan kan övervinna materiella villkor och vända historiska trender. Na­tionalism och rasism var viktigare ele­ment i deras världs­bild än klasskampen. Philip Short de­lar Kiernans syn att kommunismen in­te var ett mål för Pol Pot och de röda khmererna, utan snarare ett medel för att göra Kambodja starkt och fritt. Pol Pot var mer påverkad av för­marxistiska eller icke-marxistiska radikaler än av Marx, Lenin, Stalin eller Mao. Det har gjorts gällande att de röda khmerernas ideologi var en form av ”bondepo­pulism” som stod närmare anarkismen än marxismen. Även Kiernan erkänner dock att det fanns idéer som de röda khmererna hämtat från kommunismen, men ser allt­så inte dessa idéer­ som kär­nan i deras ideologi.

Kultur och historia

Många forskare anser att kulturella och historiska fak­torer vid sidan av ideologin har varit mycket betydelsefulla för att förklara våld och brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer. Tanken är då att det i de samhällen som blev kommunistiska redan fanns faktorer som gjorde dem mer våldsbe­nägna än andra. Kulturella faktorer kan ha fungerat som bak­grundsorsa­ker, medan händel­ser som revolutioner, krig eller andra kriser kan ha varit utlösan­de orsaker.

Richard Pipes har förklarat de ryska bolsjevikernas uppförande med en kombi­nation av den kommunistiska ideologin och element i den ryska kulturen. Han skriver att bol­sjevikernas teorier visserligen var hämtade från väst men att deras metoder var ryska. I väst har kommu­nismen inte lett till samma våldsutövning som i Sovjet. Marxis­men, skriver han, har både fri­hetliga och auktoritära inslag, och varje lands po­liti­ska kultur avgör vilka som tar överhanden.

Pipes pekar på att de ryska bönderna under tsarväldet inte kände någon gemen­skap med över­heten eller med riket i stort. I samhällets topp fanns en sluten byråkra­ti och under den en be­folkning som i stort sett fick sköta sig själv. Formellt var riket och all dess jord tsa­rens per­sonliga egendom, vilket gjorde hans makt obegränsad. Inträ­det i statsförvaltningen berodde till stor del på kontakter och befordran på antalet tjänsteår. Följden blev att en stor del av de hög­utbildade stängdes ute från statlig tjänst. Från 1800-talets mitt växte det fram en missnöjd in­telligentia i Ryssland. I sin frustration utvecklade den radikala och kompromisslösa politi­ska åsikter och ville störta hela det bestående sam­hället. Intelligentian ansåg själv att den satt inne med överlägsna kunskaper om det ratio­nella och rätta och borde ”uppfostra” massorna.

Lenin ansåg i anslutning till detta tänkande att bolsjevikpartiet skulle vara en liten elit som skul­le leda de politiskt omogna massorna. Liksom tsardö­met hade betraktat landet och folket som tsarens personliga egendom kom Lenin och hans parti att betrakta dem som partiets egen­dom. Därtill kom att censur och en hemlig polis, som skulle bevara den politiska rättrogenhe­ten och hade rätt att spionera, fängsla och utan rättegång förvisa människor, hade ska­pats re­dan under tsartiden.
Det har också hävdats att den ryska bondekulturen skulle ha varit våldspräglad och att det­ta färgade av sig på bolsjevikerna. De ryska bönderna var auktori­tärt sin­nade men hatade sam­tidigt de privilegierade och bildade. De hjälpte bolsje­vikerna att riva ned det gamla, men de kunde inte bygga upp något fungerande nytt system.

För andra forskare är kontinuiteten inte så stark. Bent Jensen påpekar att Lenin direkt ef­ter sitt maktövertagande 1917 började rycka upp samtliga existerande institutioner med röt­terna. Bolsjevikernas ledare kom ur intelligentian och visste ingenting om böndernas tänkesätt, och dessutom har det ald­rig bevisats att ryska bönder skulle ha varit mer våldsbenägna än andra. Jensen säger också att reformer genomfördes i Ryss­land under åren före 1917 och att man redan var på väg bort från det ”traditionella” Ryssland. Han medger dock att den ryska kultu­ren påverkade bolsjevikerna, även om han menar att den kom­munistiska ideologin hade större betydelse: ryska intellektuella hade en tradition av att se sig själva som ”folkets” sanna repre­sentanter med rätt att utöva våld för att befria detta folk. De hade också en tendens att dela upp världen i svart och vitt, vilket gjorde att de inte ville nöja sig med att refor­mera samhället utan ville störta det. Denna sista uppfattning har somliga velat koppla till en ortodox religiös tradition: det finns bara fräl­sta och fördömda, ingen skärs­eld och därmed inga nyanser mellan det onda och det goda.

Religionens betydelse

Liksom Ryssland har Kina en lång tradition av despoti. I tusentals år var den officiella ide­o­login konfucianismen, som ser en auk­tori­tär men välvillig regim som den ide­ala styrelsen. Det fanns en stark centralregering som utövade kontroll över hela samhället. Det fanns inte starka institutioner eller organisationer som kunde fungera som motvikt till staten. I tusentals år var också kejsaren fö­re­mål för en kult, som man kan tänka sig har skapat en frukt­bar jord­mån för dyrkan även av senare ledare. Mao Zedong var lika lite som Stalin i Sovjetunionen främmande för jäm­förelser mellan honom och stora kejsare ur historien. Hans hand­lingar skulle därför kunna sättas in i en lång tradition av kinesisk despotism snarare än kopplas till den kommunistiska ideologin.

Samtidigt har det i Kina funnits en lång historia av uppror mot den starka regimen, ofta på­drivna av messianska sekter som gjort anspråk på människors fullständiga loja­litet. Medlemmarna har klippt av alla familjeband, och brutala övergrepp mot utomstående har be­gåtts. De hundra åren närmast före kommunisternas seger 1949 präg­lades av blo­diga massuppror som Tai-Pingupproret 1850–1864. Efter kejsardömets avskaffande 1912 var stora delar av landet upp­delat mellan lokala krigs­herrar som bekämpade varandra och 1937–1945 ockuperade japaner­na stora områden och bedrev en brutal krigföring mot kineserna. Landsbygden var plågad av rövare som plundrat och mördat bönder. Under tre generatio­ner hade kineserna vant sig vid utbrett våld och en upp­luckring av gamla värden.

Det har också framhållits att den konfucianska läran skulle innehålla en tendens att morali­sera politiken: det finns en ståndpunkt som är den rätta och alla andra är fel. Därför blir kom­pro­misser omöjliga. Även här finns anledning att peka på likheten med den rysk-ortodoxa världsbilden. Parallelliteten kan också sägas omfatta marxismen, som ju ser historien som en kamp mellan det gamla som måste ge vika och det nya som oundvikligen måste kom­ma. Dock har det påpekats att konfucianer tror på möjligheten för männi­skor att bättra sig genom utbildning och omskolning. Betoningen i de kinesiska arbetslägren på att omskola människor och få dem att börja tänka på ”rätt” sätt kan ha sitt ursprung här. Den konfucianska utbild­ningen av ämbetsmän bestod i mycket av läsning av klassiska skrif­ter, som man lärde sig utantill och vars auktoritet man förlitade sig på. Kanske har den starka ställning som Maos skrifter haft i Kina vilat på en sådan vana.

Även i fråga om Kambodja har religionens betydelse understrukits. I budd­hismen finns inget bestående jag utan själen är ett slags livslåga som ständigt återföds i nya skepnader. Handlingarna under det gångna livet bestämmer i vilken form och under vilka vill­kor man måste leva i nästa liv. Röda khmerernas strävan att utplåna människors indivi­dua­litet och göra dem till lydiga ”automater” stämmer väl överens med buddhismens antiindi­vi­dualism, har det sagts. Philip Short menar att den buddhistiska läran om återfödelsen inte har samma kraft att påverka människors moral som kristen­domens eller islams mer människo­liknande gud, som efter döden dömer människorna för evigt.

Underkastelse och lydnad

Ibland har de historiska linjerna dragits ännu längre tillbaka: trots sin radikalism lyfte de röda khmererna ofta fram Angkorriket, som existerade i nuvarande Kambodja från 800- till 1300-talet, som ett ideal för Kambodja att sträva efter. Angkorriket tycks ha haft ett utbrett slaveri. De gamla rikena i Sydostasien förefaller ofta ha utfört massakrer och massdeportationer av sina fiender. Det fanns alltså föregångare till de röda khmerernas brutalitet.

Vissa iakttagare har också framhållit att det traditionella kambodjan­ska samhället prägla­des av en stark känsla av över- och underordning. Det kunde Pol Pot och hans medhjälpare dra nytta av. Den kambodjanska kulturen har inte uppmuntrat till självständigt tänkande utan tvärtom till underkastelse och lydnad. Man und­viker konfrontation och öppen oenighet. Följ­den kan bli, har det sagts, att våldet blir det enda alternativet när spänningarna till slut blir alltför stora för att kunna hållas un­der kontroll. Till skillnad från i Kina, hävdar Short, finns det i kambo­djansk kultur ingen tro på möjligheten att förändra människor. Detta skulle för­klara varför de röda khmererna inte äg­nade så mycket kraft åt att försöka omskola sina mot­ståndare utan i stället dödade dem. Sam­tidigt med betoningen av auktoritet och lydnad fanns i Kambodja liksom i Kina ett utbrett banditväsen med röve­rier, våldtäkter och mord på lands­bygden.

I alla tre länderna fanns följaktligen redan före de kommunistiska regimernas etablering ett sam­hälle och en kultur som starkt betonade statens och härskarens makt på bekost­nad av individens frihet. Det är möjligt att sådana auktoritära strukturer levde vidare även under det nya styret och påverkade de nya ledarnas och deras undersåtars sätt att förhålla sig till varand­ra. Man kan emellertid fråga sig om mänskliga samhällen måste vara fångade i sin egen histo­ria eller om de kan bryta med gamla mönster och förändras. Kommunisternas mål var ju att bryta med historien och skapa ett helt nytt samhälle. Det är förstås också möjligt att förhållan­det i stället var det omvän­da: att kommunismen hade lättare att segra i samhällen som var va­na vid ett auktoritärt styre och där det inte fanns så starka strukturer som kunde stå emot deras maktut­övning.

Krig och kris

En tredje möjlig förklaring till brotten mot mänskligheten är att kommunisterna har tagit mak­ten i samband med krig eller andra svåra kriser, som har skakat om samhällena och för­råat människor. Historiskt äger folkmord och liknande händelser ofta rum i samband med någon stor samhällelig omvälvning, som ett inbör­deskrig eller en inter­nationell kon­flikt. Sådana hän­delser rubbar den in­vanda ordningen, skärper motsättningarna mellan olika samhällsgrupper, under­gräver de soci­ala normer och strukturer som skapar sam­manhållning i ett samhälle och ge upphov till en känsla av hot och fara. Dessutom tvingar de männi­skor att välja sida.

Bolsjevikerna tog makten i Ryssland under första världskriget, ett krig präglat av ett råare och mer maskinellt våld än något tidigare krig. Stora delar av befolkningen påverkades genom den allmänna värnplikten och mobiliseringen av hela samhället i krigets tjänst. Gränsen för vad som var till­åtet i form av våldsutövning förflyttades, och det fanns en känsla av att gamla värden inte längre var giltiga. I Ryssland kan man tala om en pågående kris än­da sedan den misslyckade revo­lutionen 1905. Tsar­regimen hade gjort vis­sa eftergifter men se­dan tagit till­baka dem. Det hade radikaliserat oppositionen.

Efter bolsjevikernas maktövertagande följde sedan ett blodigt inbördeskrig mot ”vita” och
”gröna” styr­kor. Hela deras styre fram till Sovjetunionens fall har ibland beskrivits som ett slags ständigt krigstillstånd, ett krig mot den egna befolkningen och med en mobilisering och styrning av samhällets resurser även i fredstid. Sovjetunionen var ett isolerat land både under mellankrigstiden och ­kalla kriget.

De kinesiska kommunisterna hade utkämpat ett krig mot nationalisterna ända sedan slutet av 1920-talet och 1937–1945 även mot japanerna. Under det långa kriget byggde de upp en revolutionär statsapparat, naturligt nog anpassad för krig. Väl vid mak­ten var ledarna vana att styra både ekonomi och människor som om de vore arméer i ett fält­tåg. Un­der stora språnget förlitade sig Mao Zedong på beprövade metoder från re­volutionskriget: mass­mobili­sering, militär organisation av arbetskraften och ett ordnande av administrationen i en militär befälskedja.

Till det kom att den mer fredliga utvecklingen avbröts av stora revolutionära experiment, först det stora språnget och sedan kulturrevolutionen. De skapade nya kriser i samhället, och under kulturrevolutionen bröt den civila förvaltningen och partiets auktoritet samman under angreppen. Detta beredde vägen för de förändringar som skulle börja ett par år efter Maos död.

Prins Sihanouk i Kambodja drog sig inte för att tillgripa våld i stor skala mot si­na motstån­dare. Efter att han hade störtats 1970 och allierat sig med röda khmererna rasa­de ett inbördes­krig i landet fram till khmerernas seger 1975. Under detta krig upp­skattas om­kring en halv miljon människor ha mist livet. För att bekämpa nord­vietnamesiska trupper som opererade från kambodjanskt territorium utförde amerikanskt flyg massiva bombningar på landsbygden 1973. Många människor som
fördrevs genom bombningarna anslöt sig till de röda khmererna. Denna regim har liksom den
tidiga sovjetiska kallats ”krigskommunistisk”. De väpnade styr­korna var regimens ryggrad och
utgjorde en modell för mobiliseringen av civil­befolkningen.

Alla tre regimerna kom alltså till makten under eller efter krig eller inbördeskrig. Det har gjorts gällande att våldet i samtliga fall var en reaktion på andras våld och framkallades av de yttre hot som regimerna levde under. Mot detta har invänts att regi­merna under största delen av sin existens inte befann sig i krig men likväl gjorde sig skyldiga till en våldsutöv­ning värre än krigens härjningar. Liksom i fråga om kulturens inverkan kan man också vända på steken: utan krig inget kommunistiskt maktövertagande.

Enskilda aktörer

En fjärde möjlighet är att våldet var ett verk av enskilda personer i ledande ställning. Vi vet att Stalin, Mao och Pol Pot hade en mycket stark ställning. Kanske förvrängde de av makt­lystnad eller andra skäl regimens goda syften?

Det har sagts att det var Stalin som förstörde det kommunistiska projektet i Sovjetunionen genom sin brutala diktatur och terror. Lenin skulle ha haft goda inten­tioner som Stalin sedan förrådde. Ett argument har varit Lenins ”testamente”, där han uppmanade de andra i ledningen att göra sig av med Stalin. Mot detta har invänts att terrorn ju började redan under Lenin. Den terrorapparat som då byggdes upp fanns sedan kvar och kunde tas över av Stalin. Det var Le­nin som krossade alla motståndare till kommunistpar­tiet och upprättade en centraliserad en­partidiktatur. Stalin gick sedan ett steg vidare och skapa­de ett personligt envälde.

Inte bara sådana som har velat ärerädda Lenin har understrukit Stalins betydelse för ter­rorn. Robert Conquest lägger stor skuld för den stora terrorn på Stalin personligen. Det fak­tum att terrorn minskade och Gulag avvecklades efter Stalins död skulle också kun­na tas till intäkt för att det var Stalin personligen − och eventuellt en liten grupp kring honom − som stod bakom terrorn, inte regimen som sådan.

Mao Zedong var både Kinas Lenin och dess Stalin, har det sagts. Redan på 1940-talet hade hans tänkande upphöjts till ideologiskt rättesnöre för det kinesiska kommunistpartiet, och han blev föremål för en intensiv personkult. Majoriteten av dem som har forskat om det stora språnget och om kulturrevolutionen framhåller ”Maofaktorn”: ingen av de båda händel­serna hade inträffat utan honom. Däremot diskuteras hur stor Maos makt var. Somliga an­ser att han var tvungen att ta hänsyn till andra in­om kommu­nistpartiets ledning, medan andra menar att hans ställning var så stark att han kunde göra vad han ville. I båda fallen lägger man dock mycket av skulden på Mao personligen. Han var fullt beredd att offra människoliv för att nå sina mål, och hans ovil­ja att erkänna att han begått misstag kostade åtskilliga människor livet under bå­de stora språnget och kulturrevolutionen.

Pol Pot hade varit ledare för Kambodjas kommunistparti från början av 1960-talet och ha­de också mycket stor makt, även om han föredrog att inte synas i offentligheten. Det anses att det
var han som ensam fattade alla viktiga regerings­beslut under Demokratiska Kampucheas exi­stens.
Men det anses också att regeringen i Phnom Penh hade bristande kontroll över de lo­kala partifunktionärerna, även om styrningen successivt blev allt bättre.

En springande punkt är vilken historisk betydelse enskil­da personer har. Enligt marxister har de aldrig någon avgörande betydelse. Andra kan däremot tillerkänna dem ett visst handlings­utrymme. Inte minst under kriser, som sådana tillfällen då kommunistparti­erna kom till mak­ten i de tre länderna, kan individer ha stor betydelse, menar många. Frågan blir i så fall om det var ledarna ensamma som låg bak­om brotten mot mänskligheten eller om andra faktorer också spelade in. Om ledarna bär en del av ansvaret, hur mycket berodde på dem och hur mycket berodde på annat?

Modernitet och byråkrati

En femte faktor som kan ha påverkat händelserna är de byråkratiska strukturerna i de tre län­derna. Folkmorden och brotten mot mänskligheten hör det moderna sam­hället till, där­för att det bara är det samhället som förfogar över tekniska och administrativa resurser som gör det möjligt att bedriva ett systematiskt dödande av människor på ett så effektivt sätt. Zyg­munt Bauman är berömd för sin tes att Förintelsen framför allt var en konsekvens av den mo­derna byråkratin. Vaga order uppifrån tolkades och utnyttjades av byråkrater på in­stitutionell och lokal nivå. En bärande tanke i det moderna samhället är, enligt Bauman, tron på människans förmåga att behärska både naturen och samhället och forma dem efter si­na egna syften. Den byråkra­tiska kulturen betonar möjligheterna att förbättra samhället genom aktiv styrning av männi­skor, och den vill utmönstra allt som förefaller irrationellt eller ostan­dardiserat. I en hierarkisk byråkrati med specialiserade arbetsuppgifter känner inte heller nå­gon ansvar för helheten. Bauman menar att varje individ blir en kugge i ett stort maskineri och behöver inte kän­na skuld för vad maski­neriet i stort gör.

Alec Nove har hävdat att terrorn på 1930-talet drevs på av partiappara­ten och de byråkrati­ska instanserna och var deras sätt att undanröja grupper som hade kunnat sätta sig upp emot dem. Terrorn var sålunda inte Stalins personliga ansvar. John Arch Getty har pekat på att lo­kala parti­funk­tionärer utnyttjade utrensningarna till att krossa allt motstånd mot sig själva på lokal nivå och gärna avrättade fler än de egentligen var bemyn­digade att göra. Centralmakten fick i stället hålla tillbaka den lokalt initierade terrorn.

Mot det har anförts att Stalin genom utrensningarna skapade en byråkrati där ingen vågade annat än att lyda. Efter andra världskriget, när förvaltningsapparaten hade börjat vänja sig vid att arbeta under ordnade former igen, blev Sta­lin otålig vad gällde alla formella procedurer. Kam­panjen mot judarna ska ha varit en del av en planerad ny utrensningsvåg, som bland annat ska ha berott på Stalins irritation över det byrå­kratiska arbetssättet.

Det finns Kinaforskare som menar att inte ens Mao hade full handlingsfrihet utan måste välja mellan de olika förslag som byråkratin utarbetade. Därför vore det fel att förklara det stora språnget enbart med Maos eller andra ledares infall. Majoriteten av forskarna anser emellertid att de höga kommunistiska politi­kerna och därmed beslutsfattandet stod ”ovanför” de by­råkratiska institutionerna.

Mao och den övriga ledningen hade förstås inte fullständig kontroll över hur förvaltningen genomförde den politik de hade beslutat om. Under det stora språnget fick Mao inte heller tillförlitlig information om hur projektet framskred ute i landet, bland annat därför att den centrala myndighet som skulle sammanställa statistiken hade monterats ned. Han spelade också ut olika delar av både partiet och förvaltningen mot varandra. Han allierade sig under det stora språnget med de lokala ledarna mot de centrala politiker och administratörer som ogillade detta projekt. De flesta iakttagare menar ändå att Maos makt var sådan att förvaltningen knap­past kunde motarbeta hans vilja. Mao ogillade byråkrati och rutiner som fördröjde verkställan­det av politiska beslut och varnade ofta för sådana tendenser. Flera av de kam­panjer han star­tade har förklarats med hans oro för att partiet höll på att byråkratiseras och förlora kontakten med sina revolutionära rötter. Under kulturrevolu­tionen upphörde stora delar av förvaltningen att fungera sedan Mao hade låtit rödgardister och rebeller angripa den.

Som kanske ingen annan stat försökte Demokratiska Kampuchea styra sin befolknings liv in i minsta detalj. Hårt arbete, ständiga politiska möten och angiveri skulle se till att män­ni­skor inte hade möjlighet till ett privatliv utanför statens och partiets blickfång. Men den ap­parat som skulle utöva den långtgående kontrollen fungerade dåligt i praktiken. Få partifunk­tionärer hade utbildning för eller erfarenhet av administra­tion. Detta gav de lokala makthavar­na stort inflytande.
Statsledningen i Phnom Penh försökte få större kontroll över landet, och Kiernan lyf­ter fram detta som ett av dess viktigaste syften över huvud taget. Det är dock inte säkert att star­kare central kontroll innebar mindre terror mot befolkningen. Det verkar nämligen som om starkare central kontroll mest begränsade möjligheterna för de lokala funktionärer som ville upp­träda humant.

Imperialism, kolonialism och etniska motsättningar

Åtminstone i det sovjetiska och det kambodjanska fallet har etniska motsättningar och kolo­niala traditioner spelat en roll för förbrytelserna. Liksom sin föregångare, det tsarryska väldet, var Sovjetunionen en imperiestat, där en nationalitet, ryssarna, var statsbärande under det att andra etniska och nationella grupper intog en underord­nad ställning. Sådana stater har ofta präglats av spänningar mellan de över- respektive under­ordnade etnonationella grupperna, och Sovjetunionen var inget undan­tag. En­ligt kommu­nismen är klassen och inte na­tionen eller ra­sen den bety­delsefulla kate­gorin, och i teorin skulle därför nationalitet och etnicitet vara ovik­tiga i sovjetsamhället. I praktiken beva­rades emellertid mycket av en hierarkisk ordning som påminde om den i ett ko­lonialvälde.

På 1930-talet skärptes detta drag och regimen blev alltmer misstänksam mot de icke-ryska nationaliteterna, vars lojalitet mot staten ifrågasattes. Det var minoriteternas etniska identiteter som uppfattades stå i vägen för människors omvandling till goda sovjetmedborgare, inte ma­joritetens ryska identitet. Därtill fanns en ideologiskt betingad misstro mot utlänningar, som ofta kunde vigas samman med en rysk-nationell främlingsfientlighet. Världen utanför Sovjet­unionen var både kulturellt främmande och ideologiskt fientlig. Under 1930-talets lopp när­made sig sov­jetre­gimen alltmer ett nazistiskt rastänkande och kom att uppfatta vissa katego­rier av männi­skor som etniskt definierade folkfiender snarare än som socioekonomiskt be­stämda klassfien­der. Den judiska kulturen fick allt mindre utrymme i offentligheten. Under den stora terrorn var etnisk tillhörighet ett skäl till många arresteringar och deportationer, och det har beräknats att en dryg tredjedel av avrättningarna under 1937 och 1938 var etniskt be­tingade.

Det fanns ingen medveten strävan att förvandla Sovjetunionen till en etniskt homogen stat. Icke desto mindre ansågs alltså etniska minoriteter vara opålitliga. Under 1930-talets andra hälft utsattes flera minoriteter för tvångsförflyttningar och vad som i dag skulle kallas etniska rensningar: ­polacker, tyskar, balter, kineser med flera. Sådana deportationer ägde således rum redan i fredstid. Under andra världskriget deporterades åtta hela folkgrupper från södra Ryssland och Kaukasus till Centralasien. Detta skedde därför att Stalin fruktade förräderi i samband med det tyska anfallet på Sov­jet­unionen, men det kan också ses som ett inslag i en kolonial konflikt mellan härskarfolket ryssarna och koloniserade folk som tjetjenerna. Ryssarna hade fört krig för att häva sin överhögheten under många år på 1800-talet och på 1930-talet hade de gjort väpnat uppror mot jordbrukskollektiviseringen. Deporta­tionen var ett sätt att bryta de koloniserade folkens motstånd. Under andra världskriget antog den sovjetiska kommunismen också mer uttala­de nationalistiska drag och har ibland kallats ”nationalbolsje­vism”. Kampanjen mot ”kosmo­politerna” under Stalins sista år var ytterligare en yttring av misstänksamhet mot minoriteter, i det fallet judarna.

I de länder som har varit kolonier har erfaren­heterna från denna tid ofta etablerat en poli­tisk kultur där man är snar till våldsutövning. Kolonialmakterna har inte sällan tillgripit brutalt våld för att hävda sin makt och frigörelsen från moderlandet har i flera fall krävt långvariga krig, som i Vietnam. Kambodja blev självständigt utan krig mot Frankrike, men våld som ett medel mot den politiska ­oppositionen var vanligt både före och efter självstän­digheten. Det har också påpekats att Pol Pot och flera av de röda khmerernas andra ledare var utbildade i Frankrike. De utvecklade där en beundran för franska revolutionen och en fransk nationalism. Fransmännen hade utforskat det gamla Khmerrikets huvudstad Angkor och blivit fascinerade av detta riksbygge, vilket kom dem att lyfta fram khmererna som en särskild, överlägsen ras bland de sydostasiatiska folken. De röda khmerer­na idealiserade också Khmer­riket.

Pol Pot och de röda khmererna ville skapa ett samhälle som var homogent. Social homo­genitet skulle uppnås genom att det gamla samhället krossades, men kra­vet på likformighet kunde också gälla på andra områden. Man underströk att Kambodja skulle befri­as från alla ”främmande” inflytanden. Minoriteter pas­sa­de inte in i deras vision. Om Kiernan har rätt i att röda khmererna fram­för allt ville utrota dessa minoriteter kan bakom detta ligga en strä­van att skapa ett etniskt homogent nytt Khmerrike. Även om marxismen som ideologi i princip är internationalistisk, har den således i praktiken ofta blandats med både imperialistiska och et­nonationalistiska inslag.

Lärprocesser

En sista faktor är att de olika regi­merna lärde av varandra. Det är kanske inte så märkligt med tanke på att en regering som försöker lösa vissa problem i regel intresserar sig för hur man har löst liknande problem i andra länder. På samma sätt som det sägs att strategerna planerar nästa krig efter hur det senaste kriget ut­spelade sig, kan revolutionärer forma sin bild av revolutio­nen efter tidigare revolutioner. I vårt fall handlar det om tre regimer som alla sade sig vilja förverkliga det kommunistiska samhället. Det vore inte så konstigt om de försökte lära av andras framgångar och misstag. Även i fråga om brott mot mänsk­ligheten kan lärprocesser vara relevanta.

Som det första land som fick en kommunistisk regim hade Sovjetunionen ingen förebild i form av en reellt existerande tidigare kommunistisk stat att lära av. Man fick i mångt och mycket improvisera, men man hade Marx förutsägelser om den socialistiska revolutionen att förhålla sig till. Och Marx förutspådde en blodig revolution, där proletariatet skulle gå hårt fram mot kapitalisterna. Viktiga modeller för både Marx och Lenin erbjöd franska revolutio­nen och Pariskommunen 1870. Vid båda tillfällena hade revolutionärerna bedrivit terror mot sina motståndare. Marx ansåg att Pariskommunen hade misslyckats därför att den inte hade gått tillräckligt långt. Det är möjligt att även Lenin och senare kommunistiska revolutionärer tog intryck av detta.

Kina följde till en början den sovjetiska modellen, men med det stora språnget försökte man finna en egen väg till socialismen och till en snabb ekonomisk tillväxt som skul­le kunna göra Kina starkt. Det fanns dock vissa likheter mellan det stora språnget och den sovje­tiska krigs­kommunismen. Mao gillade inte heller Chrusjtjovs ”avstalinisering” från 1956, då han tog avstånd från personkulten och en del av utrensningar­na. Chrusjtjovs paroll om en ”fredlig samexistens” mellan kapitalistiska och socialistiska län­der fördömdes av Ki­na.

I frå­ga om per­sonkulten höll man i Kina fast vid något som man i Sovjetunionen övergav.
Kulturrevolutionen innehöll uppmaningar att lära av revolutionen 1949. De rödgardister som själva var barn till kommunister ville utföra revolutionära dåd som kunde mä­ta sig med föräldrarnas, och Mao såg lärdomar av den tidigare revolutionen som viktiga för att bekämpa slentrian, byråkrati och revisionism. Förväntningarna på vad man skulle åstadkom­ma 1966 färgades av hur man föreställde sig att det hade gått till före och efter kommunis­ternas seger 1949. Man fick inte vara rädd för att bruka våld och terror.

Flera av dem som har studerat de röda khmerernas styre i Kambodja har dragit paralleller till det stora språnget i Kina. Det handlade även där om att skapa ett nytt samhälle i ett enda stort språng, utan övergångsperiod. Man hyste samma fasta tro på folkets förmåga att genom sin vilja och sitt arbete övervinna alla objektiva hinder. Khmerernas stora jord­brukskollektiv hade de kinesiska folkkommunerna som sin förebild. Liksom Mao ansåg Pol Pot att ideolo­gisk renlärighet vägde tyngre än teknisk sakkunskap och liksom Mao var han rädd för att borgerliga tankar skulle återuppstå i samhället om man inte var vaksam.

Ibland har man också liknat de röda khmerernas politik vid Lenins krigskommunism eller Stalins tvångs­kollektivi­sering av jordbruket i början av 1930-­talet. Pol Pots regim gjorde upp en fyra­årsplan för lan­dets utveckling som skulle träda i kraft 1977, även om den aldrig officiellt för­klarades inledd. David Chandler ser detta som ytterligare ett exempel på imitation av andra länder: mer än nå­got annat kom den till för att Kambodja skulle kunna stoltsera med en central ekonomisk plan liksom andra kommunistländer, menar han. Resul­tatet blev detsamma som det hade blivit av det stora språnget, krigskommunismen och kollektiviseringen: en omfattan­de svält.

I likhet med Maos Kina men kanske framför allt med Stalins Sovjetunionen bedrev Pol Pot också stora utrensningar inom kommunistpartiet. Utpekandet av ett allt större antal ”fien­der” och ”för­rädare” inom de egna leden påminner mycket om Stalins tid. Förhörsmeto­derna i S-21 hade inspirerats av både sovjetiska och kinesiska metoder, men var ännu brutalare.

De röda khmerernas antiintellektualism och angrepp på kulturen var in­spirerade av kultur­revolutionen. Hela den traditionella kulturen och de ”feodala” tänkesätten och institutionerna skulle sopas bort. Bara en ”revolutionär” kultur fick finnas. Vissa drag har slutligen kopplats till påverkan från det vietnamesiska kommunistpartiet, som trots den senare brytningen hade lärt kambodjanerna att bygga upp sitt parti. Besattheten av hem­lighetsmakeri och slutenhet är sådana drag.

Avslutning

Åsikterna har gått vitt isär om den kommunistiska ideologins ansvar för de brott mot mänsk­ligheten som har begåtts under regimer som har kallat sig kommunistiska. Somliga vill frikän­na den från ansvar, under det att andra vill lägga huvudansvaret på den. Här har presenterats argument för att den kommunistiska ideologin kan leda till terror och svå­ra förbrytel­ser. Här har emellertid också tagits upp andra faktorer som kan ha haft stor bety­delse för det som hän­de.

Ingen av de tre regimerna har anammat en ideologi som har varit identiskt lik någon annan
kommunistisk regims. Alla tre har gjort sina egna tolkningar av marxismen. Samtidigt finns det stora likheter mellan dem, åtminstone om man ser till de idéer som angavs i partiprogram och de planer man presenterade. Inget av länderna ha­de någon erfarenhet av demokrati eller fredlig maktväxling, och i alla tre fallen föregicks det kommunistiska maktövertagandet av krig.

Vad vi faktiskt kan säga med säkerhet är att brott mot mänskligheten har utförts av regimer som har kallat sig själva och av andra har kallats för kommunistiska. De som har ut­fört dessa handlingar eller låtit utföra dem bär ansvaret för många miljoner människors lidanden och död. Ingen or­saks­förklaring kan frånta dem detta ansvar. Människor tvingas alltid att förhålla sig till om­ständigheter som de inte själva råder över och inte har valt, men terror och massdödan­de är varken en naturlig eller en historisk nödvändighet. De kan aldrig urskuldas.