På 1960-talet uppmanade Mao städernas skolungdomar att ge upp tankarna på högre utbildning och åka ut på landsbygden. Där visade det sig att slavarbete väntade.
En av dem som lockades av slagorden var Chen, en gymnasieelev som tillsammans med andra unga kommunister tog tåget till ett isolerat träskområde i norra Kina som kallades den stora vildmarken i norr.
“Jag tror att jag hade en annan inställning än de flesta av de andra välutbildade ungdomar som var på väg ut på landsbygden. Jag var så uppspelt att jag trummade, slog på gonggongen och skrek slagord under hela tågresan. Jag hade just fyllt 17 och var en mycket entusiastisk anhängare av rödgardisterna. Det enda jag kunde tänka på var ordförande Maos ord: ’Landsbygden är en stor värld där man kan åstadkomma mycket’. När jag tänkte på uppmaningen blev jag varm inombords. Eftersom jag var ung bar jag också på en naiv längtan att komma hemifrån och upptäcka världen. Jag var på gott humör, jag ropade och sjöng. När den långa tågresan var över hade jag tappat rösten.”
Den första morgonen, då vi vaknade på gården, blev vi alla vettskrämda av vad vi såg. Vi hade övernattat i vad som mest liknade ett stort, trasigt tält. Vinden blåste rakt igenom och ogräs växte i den leriga marken under våra sängar. Det var här vi skulle bo i många månader framöver. Några av de unga studenterna började gråta och bad om att få åka hem. Något som var helt omöjligt. I vår grupp hade vi två tält som var placerade på femtio meters avstånd från varandra och i varje tält bodde trettio unga. På kvällen när vi åter gick och lade oss var det ingen som sa ett ord. Det enda som hördes var snyftningar, först från flickorna men sedan även från många av pojkarna. Gråten ekade mellan de två tälten men vi var mitt ute i ingenstans och ingen hörde eller brydde sig om våra klagoläten.
Att skörda sojabönor i september var mycket hårt arbete. Fälten var täckta av regnvatten som frös till is under nätterna. Vi hade filtsockor och läderstövlar för att kunna ta oss fram i den tunna isen och när solen började värma under dagen blev det så varmt att vi var tvungna att ta av oss skjortor och tröjor. Det var fruktansvärt att vara varm på överkroppen men isande kall om fötterna och många av oss drabbades senare i livet av ledinflammation, njurinflammation och reumatism. Trots omständigheterna var det ingen av oss som vågade arbetsvägra. Att vara lat var en skam och ett av våra slagord löd 'Vi älskar våra små hackor!'.
När kulturrevolutionen bröt ut var jag inte det minsta tveksam till dess budskap. Tillsammans med andra elever deltog jag i attackerna mot en av lärarna i vår skola. Under antihögerkampanjen anklagades hon för att vara ett högerelement och degraderades från rektor till vaktmästare. När vi försökte få henne att ’erkänna’ sina brott stoppade några av de bråkigaste eleverna vitlök i hennes mun tills hon inte stod ut längre. Sen blandade de vitlöken med skokräm och tvingade henne att svälja. De stoppade också löv och lera i hennes mun. Det slog mig aldrig då att det vi gjorde var grymt, tvärtom. Vi kände oss som hjältar som kämpade för rättvisan.
Det var förbjudet att läsa böcker av andra än Marx, Engels, Lenin, Stalin och ordförande Mao. Om någon lyckades få tag på en roman ställde vi oss alla på tur för att få läsa den. Självklart måste vi vara försiktiga så att inte ledarna … fick syn på boken. Jag minns när någon lyckades komma över en översättning av Maupassants bok Bel Ami. Det blev min tur att läsa den vid middagstid och jag lade den inte ifrån mig förrän jag läst ut boken klockan två på morgonen. Då tog genast nästa person i tur över och började läsa.
Ungdomar av ’god familj’ och som hade kontakter var de som först återvände till städerna. Jag lyckades muta en laboratorieassistent vid sjukhuset, med fyra rullar nudlar, att ändrade mina provsvar. Jag bedömdes därmed vara för sjuk för att vara kvar. Mina åtta år ute i vildmarken var inte värda mer än fyra rullar nudlar!”
Chen heter egentligen något annat. Berättelsen är en något förkortad version ur Feng Jicai, ed., Ten Years of Madness, China books, 1996.
Översättning: Marita Lindqvist
