Li var tretton år gammal när hennes pappa stämplades som ”högerelement” under Kulturrevolutionen. Över en natt blev hennes far en ”svart” människa, i motsats till de röda, goda människorna.
”Vad kan man begära att en trettonåring vet om sin pappa? Jag kunde se att andra människor tyckte om honom, litade på honom och respekterade honom. Jag visste att han älskade mig, i hans ögon såg jag kärlek, uppmuntran och tillit.
Tänk så här: om någon hade påstått att min pappa var en dålig människa, hur skulle jag ha reagerat? Naturligtvis hade jag sagt emot den personen… Men väldigt snart trodde jag ändå på detta. Varför? Jag var för godtrogen, ärlig och naiv. Jag var bara tretton år.”
Li gick på en dansskola och eftersom hon var en av de bästa dansarna fick hon ofta uppträda vid högtidliga tillfällen.
“Eftersom jag var en sådan oskuldsfull person och en duktig dansare, var jag allas favoritelev. Därför blev jag ofta utvald till att delta i viktiga händelser för vårt land, som att exempelvis överlämna blombuketter till besökande ledare. Jag kommer ihåg 1959, när ordförande Mao besökte Zhongshanparken, då fick jag och en liten pojke ge honom blommor. Ordförande Mao tog buketten ifrån mig och skakade min hand. Den kvällen skrev jag i min dagbok: ” Idag gav jag blommor till ordförande Mao, och när jag tog hans stora, bleka hand var jag fullkomligt lycklig.” För att uttrycka mig tydligt; jag låg mycket bra till politiskt.
Men plötsligt ändrades allt. Jag skulle precis iväg för att överlämna blommor till ordförande Kim Il Sung från Nordkorea. Jag var redan finklädd, mitt hår var tillbakakammat i nacken och hölls på plats av ett röd-och-vit- prickigt band som var knutet i en fjärilsformad rosett. Alla lärarna sa att jag var så söt, och jag var otroligt förväntansfull. Då blev jag plötsligt inkallad till min överlärare som med allvarlig röst sa till mig, ’Du kan inte åka idag. Något har hänt hemma hos dig.’ Det var helt oväntat, som en blixt från klar himmel. Och jag var ännu mindre förberedd på det han sa sedan.
Överläraren frågade: ’Vet du vad ett ”högerelement” är? En kontrarevolutionär, en fiende, en dålig människa. Din pappa har fått den beteckningen.’
’Min pappa är bäst i världen, magistern måste ha hört fel’; sade jag. Jag skakade i hela kroppen och min röst darrade. Han var tålmodig och förklarade långsamt:
’Du vet att jag är förtjust i dig. Du måste lyssna. Din pappa var en god människa förut men han har förändrats. Han har hindrat revolutionen på sin arbetsplats. Han skulle aldrig berätta för dig om sina aktiviteter. Varför? Han är rädd för att du skulle vända dig emot honom. Har du inte sett kontrarevolutionärer på bio? En del börjar som revolutionärer, men sedan förvandlas de till förrädare, till riktiga skurkar. Förstår du? Ja, du förstår. Jag önskar att din pappa inte hade förändrats, men det har han. Nu måste du bryta kontakten med honom.’
Jag grät och trodde på min lärare. Så enkelt är det. Från det ögonblicket bröt jag all kontakt med min pappa. Från den dagen han fick beteckningen högerelement, till dagen han dog, såg jag honom aldrig mer.
Om det hade hänt idag, hade jag aldrig trott på sådan bedragare! Men det här hände på 1950-talet, när de flesta kineser var politiskt naiva och lydiga. Många vuxna trodde på sådana här anklagelser, och tog ut skilsmässa för att bryta helt med sina ”höger-” fruar och män. Hur skulle då en oerfaren flicka som jag kunna veta bättre?
Jag skrev ett brev till pappa. Jag skrev ingen hälsning högst upp i brevet eftersom jag då hade behövt skriva ”pappa”, och det skulle ha fått mig att känna skam och förödmjukelse. Istället skrev jag följande hårda och skoningslösa ord: ’Du har blivit en folkets fiende. Nu måste du göra bättring. Inte förrän du har återfått rätten att vara bland vanliga människor kommer jag att kalla dig ”far” igen.’
Senare fick jag veta att pappa redan hade blivit skickad till arbetsläger i den norra, ödsliga delen av landet när han fick mitt brev. Han dog av svält där… 1961. Jag fyllde femton samma år som han dog. Vi hade varit åtskilda i två år, en av oss kall och ovillig att ändra sig, den andra trofast i sin kärlek. Efter det första brevet skrev jag aldrig mer till honom, än mindre besökte jag honom.
När Lis pappa stämplades som högerelement fick hon inte längre dansa vid officiella ceremonier och fick inte gå med i ungdomsorganisationen pionjärerna. Att hon tagit avstånd från pappan hjälpte inte.
*Jag frågar mig ofta om mitt beteende under de där åren bara berodde på en kombination av naivitet och revolutionär skolning. Fanns det inget själviskt motiv, ingen rädsla för politiskt förtryck, eller för att min pappas ”brott” skulle smitta av sig på mig, eller rädsla för att hamna i onåd? Jag vågar inte erkänna att det var så, för om jag gjorde det skulle mitt hjärta brista av skuldkänslor. Men det var så det var.
Himlen ramlade ner över mig när han blev förvandlad till en högerperson. Från det ögonblicket fick jag inte var med om de viktiga officiella ceremonierna längre. Från början sade man att de skulle tänja på reglerna så att jag skulle kunna gå med i den kommunistiska ungdomsorganisationen när jag blev fjorton år, men sedan nämndes det aldrig igen. Varje gång mina klasskamrater åkte iväg för att dansa i någon större föreställning, blev jag kvar på skolgården själv. För första gången kände jag smärtan av politisk diskriminering.
1979 fick min pappa till slut politisk upprättelse.
Jag hatar mig själv för att jag var så ovetande. Okunnigheten gjorde att jag kunde lura mitt samvete. Jag kan fortfarande inte förlåta mig själv för det.
Li heter egentligen något annat. Berättelsen är en något kortad version av originalet ur Feng Jicai, ed., Ten Years of Madness, China Books, 1996.
Översättning: Inger Wadell
