av Martin Alm, fil dr Lunds universitet
Röda khmerernas avsikt att krossa minoriteter blev allt tydligare med tiden. De grupper som drabbades svårast var vietnameser, kineser, chamfolket och khmer loeu. Mot slutet greps och dödades människor bara vid misstanken att de var vietnameser eller att de kände någon som kunde tala vietnamesiska.
När de röda khmererna kom till makten bestod mellan 15 och 20 procent av Kambodjas befolkning av etniska minoriteter. Flest var kineserna och vietnameserna som huvudsakligen var stadsbor och det muslimska chamfolket samt ”khmer loeu” (eller ”bergsbor”) på landsbygden.
Dödligheten bland minoritetsfolken var högre än bland de etniska khmererna och de röda khmererna försökte att tränga undan minoriteternas språk och kultur. Däremot är forskare oense om regimen förföljde minoriteter för deras nationella, etniska och religiösa särdrag eller om andra faktorer ledde till att de drabbades särskilt hårt.
Redan under Lon Nols regim 1970–1975 förföljdes vietnameserna i Kambodja och två tredjedelar av dem hade flytt till Sydvietnam. Efter de röda khmerernas seger erbjöds de återstående att lämna Kambodja vilket cirka 150 000 gjorde. Kvar fanns mellan 10 000 och 20 000 som av olika skäl valde att stanna.
Mord på vietnameser
Vietnameser var sedan gammalt illa sedda bland khmererna. De var i stor utsträckning hantverkare och köpmän i städerna. En antivietnamesisk nationalism blev vartefter ett starkare inslag i den nya regimens propaganda. När Demokratiska Kampucheas relationer till Vietnam försämrades växte hatet mot vietnameserna i Kambodja. Mord på vietnameser började äga rum under 1976. Enligt en regeringsorder från 1 april 1977 skulle samtliga vietnameser i landet gripas och lämnas över till de centrala säkerhetsstyrkorna. Mot slutet av regimens tid greps och dödades de flesta som misstänktes vara vietnameser, som kände någon vietnames eller som kunde tala vietnamesiska.
Kineserna var också i huvudsak en stadsbefolkning och i många fall köpmän. Därför kom de i regel att tillhöra de ”nya människorna” som måste arbeta extra hårt och som dog i större utsträckning än andra. Däremot tycks man inte ha varit ute efter att döda dem specifikt för att de var kineser, åtminstone inte i början. Enligt Ben Kiernan började även kineserna förföljas under 1978 och det förekom massakrer på kineser både i Phnom Penh och ute i landet. Detta var samtidigt som rådgivare från Kina befann sig i Kambodja för att hjälpa regimen, men man ljög för dem om vad som hände kineserna. Totalt beräknas det ha funnits drygt 400 000 kineser i Kambodja 1975 och drygt 200 000 kvar 1979.
Byar och samhällen upplöstes
Chamfolket drabbades också hårt. De förbjöds att tala sitt eget språk och att klä sig enligt egna seder. Byar och samhällen upplöstes och de tvingades flytta. Vid de sällsynta tillfällen då det fanns kött tvingade myndigheterna cham att äta fläskkött vilket stred mot deras muslimska tro. Chamfolket hade ungefär 250 000 medlemmar 1975. Mellan 40 och 50 procent beräknas ha dött fram till 1979.
Muslimer förföljdes överlag av de röda khmererna. Moskéer förstördes och koraner brändes. Av omkring 1000 haji, det vill säga personer som hade gjort pilgrimsfärden till Mecka, överlevde bara drygt 30.
Även andra minoriteter var drabbade. Bergsborna khmer loeus byar raserades och de tvingades bo bland khmererna i dalarna. I Koh Kong-provinsen nära Thailand fanns en minoritet på cirka 35 000 thailändare som evakuerades av de röda khmererna redan 1974–1975, innan khmererna erövrat hela landet. Vad som hände med dem är okänt, men man vet att avrättningar av thailändare förekom i ett senare skede.
Flera ledare inom röda khmerrörelsen var etniska thailändare som rensades ut, flera redan före 1975. Omkring 2000 människor som tillhörde shanfolket, besläktade med thailändare, ska ha förts bort från sina hem i gränsstaden Pailin 1975. Inte heller i deras fall vet man vad som sedan hände. Den laotiska minoriteten i Kambodja förbjöds att tala sitt eget språk. Till och med de som tillhörde khmer krom, etniska khmerer som var bosatta i Vietnam, förföljdes. En del av dem flydde till Kambodja eller fördes dit av kambodjanska trupper som gjorde räder över gränsen. Deras koppling till Vietnam gjorde dem till misstänkta förrädare och många avrättades.
Ville krossa minoriteterna
Röda khmererna ville ”khmerisera” Kambodja genom att krossa minoritetskulturerna. Det var en tendens som blev allt starkare vartefter tiden gick. Men det råder inte enighet om man även ville förinta etniska grupper fysiskt. Kommunismens svarta bok menar att de röda khmererna var konsekventa kommunister och satte klasskampen före kampen mellan folk eller raser. Grupper som kineserna tycks inte ha diskriminerats eller förföljts för sin etniska tillhörighets skull. Inte heller vietnameserna blev måltavlor på grund av nationalitet före 1977. De som menar att man inte kan tala om ett folkmord i Kambodja enligt FN-konventionen hävdar att färre kineser och cham borde ha överlevt om de röda khmererna verkligen hade fört en folkmordspolitik.
Ben Kiernan gör däremot gällande att rasismen var så central i de röda khmerernas tänkande att ras var viktigare än klass. Han pekar på massakrer på vietnameser, cham och kineser och på hög dödlighet även bland andra minoriteter. Förutom vietnameserna anser Kiernan att det finns starka argument för påståendet att också chamfolket förföljdes på grund av etnicitet. Det står också klart, enligt Kiernan, att regimen ville krossa kineserna som grupp, även om man kanske inte strävade efter att döda alla enskilda kineser. Därför är det enligt honom legitimt att tala om att röda khmererna begick ett folkmord.
