Artikel av Henrik Bachner
Henrik Bachner är idéhistoriker vid Lunds universitet. Artikeln utgör en kortad och bearbetad version av inledningskapitlet i hans avhandling Återkomsten. Antisemitism i Sverige efter 1945 (1999). Återkomsten har utgivits som pocket 2004. Nyutgåvan innehåller ett nyskrivet efterord som diskuterar antijudiska motiv i svensk Mellanösterndebatt efter år 2000. Återkomsten är utgiven av Natur och Kultur och finns i bokhandeln.
Det farliga med antisemitismen är inte de bekännande antisemiterna, utan de andras villighet att tillerkänna delar av deras trosbekännelse ett visst mått av rimlighet och berättigande. Inge Lønning 1
Att motivera varför studiet av antisemitism är viktigt ter sig överflödigt. 1900-talet bjöd på enastående framsteg inom vetenskap, kultur och politik, men det var också barbariets och folkmordens århundrade. Totalitära ideologier och rasistiska läror skördade miljontals offer. Några av dessa katastrofer inträffade i Europa. En av dem var Förintelsen.
Vill vi förstå de historiska processer som ledde fram till Nazitysklands massmord på judarna utgör antisemitismen blott en faktor, men en fundamental sådan. Den nazistiska världsåskådningen kretsade i stor utsträckning kring demoniska fantasier om judarna som en satanisk kraft vilken hotade den »ariska rasens» överlevnad. Men om nazismen genom den antijudiska besattheten och, framför allt, de förbrytelser som begicks representerar något unikt i antisemitismens historia, är den betydligt mindre originell vad gäller de stereotyper och myter som formade bilden av judarna. Flertalet av dessa byggde vidare på tankefigurer med månghundraåriga rötter i den europeiska civilisationen. Nazisterna förvandlade dessa fördomar till en extrem och mordisk pseudovetenskap, men i modifierade former kunde besläktade föreställningar återfinnas inom breda samtida europeiska opinioner.
Med hänsyn till Förintelsens monumentala karaktär är det naturligt att antisemitismen under efterkrigstiden intimt skulle komma att förknippas med nazism och massmord. Men perspektivet fick konsekvenser för förståelsen av problemets omfattning och karaktär. Å ena sidan har det tenderat att generera en bild av judefientlighet som något extremt och onormalt, av en yttring isolerad till icke-demokratiska extremiströrelser och galenpannor. Termen antisemitism blir på detta sätt överladdad, implicerande ett intensivt, öppet och handlingsinriktat hat. Eftersom en sådan form av judehat i det efterkrigstida Västeuropa i princip endast förekommit inom den länge djupt diskrediterade och marginaliserade extremhögern, har antisemitismen i viss utsträckning uppfattats som ett marginellt problem. Å andra sidan har sammankopplingen med nazism och utrotning resulterat i en partiell blindhet inför mildare former av antisemitism, inför de kulturellt betingade fördomar och negativa attityder som fortlevt inom bredare befolkningsskikt.
Dessa tendenser kom dock sannolikt att också befrämjas av vissa historisk-psykologiska faktorer. Den ökade medvetenheten om Förintelsen, dess orsaker och konsekvenser, genererade på vissa håll ett selektivt minne, en retuscherad och mindre plågsam bild av det nära förflutna. Inte bara judefientlighet utan också rasbiologi, protyska sympatier, samarbete med tredje riket och andra belastande element klipptes bort eller tonades ned. Strävan att tillrättalägga historien må ha varit starkast i länder där regeringar eller betydande befolkningsgrupper aktivt kollaborerat med Nazityskland, men gav sig också till känna i neutrala och fd allierade stater. 2
Sverige utgör härvidlag inget undantag. Även om där sedan krigsslutet funnits röster som på ett kritiskt sätt befattat sig med de mer kontroversiella sidorna av svensk historia under mellankrigstiden och krigsåren, skulle det dröja till 1980- och 90-talen innan en mer problematiserande syn på denna era på allvar etablerade sig i det offentliga samtalet. Mönstret återspeglas till en del även i den akademiska forskningen. I boken Sverige och Förintelsen (1997) skriver etnologen Ingvar Svanberg och historikern Mattias Tydén:
Förintelsen har kanske inte förträngts i Sverige mer än på annat håll. Men de centrala frågorna om vad detta folkmord betyder har inte desto mindre varit anmärkningsvärt frånvarande i svensk debatt. En nymornad uppmärksamhet femtio år efteråt förändrar inte bilden. Svenska forskare har ägnat Förintelsen skandalöst litet intresse. I våra skolböcker marginaliseras Förintelsen nästan undantagslöst till en avgränsad detalj inklämd bland andra världskrigets många slag. Sällan diskuterar vi Förintelsen som ett historiskt trauma som ställer frågor om moral och människosyn på sin spets. 3
Möjligtvis kan delar av detta ointresse även förklaras av att det nationella projektet i hög utsträckning dominerat den svenska historieforskningen, men ämnets frånvaro och marginalisering kan inte frikopplas från den allmänna oviljan att beröra de mörkare aspekterna av svensk och europeisk samtidshistoria. Det är förmodligen ingen tillfällighet att de första studier som genomgripande kom att behandla Sveriges reaktioner inför och agerande under Förintelsen genomfördes av utländska historiker. 4
Den snäva och ahistoriska synen på antisemitism som i huvudsak ett nazistiskt eller högerextremt fenomen bör således även förstås som ett medvetet eller omedvetet led i konstruktionen av en obefläckad nationell historia och identitet. En studie av judefientlighet i det efterkrigstida Österrike noterar att antisemitismen, i den offentliga debatten, regelmässigt definieras så strängt att den framstår som ett obetydligt problem och samtidigt konsekvent hänskjuts till den högerradikala scenen. Därmed, skriver forskarna, »kan man - det är den outtalade förhoppningen - slippa konfrontationen med judefientliga fördomar i bredare folklager.» 5 Om Österrike, genom sin historia, utgör ett särfall, torde liknande motiv i någon mån även ha påverkat förhållningssättet i länder där frågan varit mindre infekterad.
