av Martin Alm, fil dr Lunds universitet
Hela samhället skulle stöpas om
De röda khmererna började omedelbart efter sitt maktövertagande att tömma städerna. Befolkningen delades in i ”nya människor” och ”gamla människor”. Stadsbefolkningen tillhörde de ”nya” och betraktades som improduktiva utsugare och moraliskt tvivelaktiga. De saknade rättigheter och fick arbeta hårdare och leva på mindre matransoner än alla andra. Under de kommande fyra åren genomfördes utrensningar och mord på den egna befolkningen som hör till de värsta i historien.
Den 17 april 1975 intogs Kambodjas huvudstad Phnom Penh av en gerillarörelse kallad de röda khmererna (khmerer är Kambodjas största etniska grupp). Gerillan hade därmed vunnit flera års inbördeskrig mot general Lon Nols regim. Lon Nol, som lierat sig med USA mot Nordvietnam, hade 1970 störtat prins Norodom Sihanouk i en statskupp. Prinsen hade dominerat Kambodja politiskt sedan självständigheten från Frankrike 1953. Nordvietnameserna hade stöttat de röda khmererna mot Lon Nol. Även den avsatte Sihanouk lierade sig med dem i sin exil. Under inbördeskriget 1970–1975 dödades omkring en halv miljon människor i Kambodja.
Röda khmererna gjorde nu ett radikalt försök att stöpa om hela samhället. På ett fåtal år skulle man införa ett kommunistiskt idealsamhälle. Många har dragit paralleller mellan de röda khmerernas samhällsexperiment och det ”Stora språnget framåt” i Kina. I båda fallen skulle det nya samhället skapas i ett enda stort språng. Om folket bara arbetade hårt för att förverkliga drömmen skulle alla hinder övervinnas, trodde de nya ledarna. Regimen avskaffade pengar, marknader, skola, religion, böcker och privat ägande. Hela befolkningen organiserades i jordbrukskollektiv.
Systematiskt angreps Kambodjas traditionella kultur och regimen tillät inga andra konstnärliga uttryck än revolutionära sånger och dikter. De intellektuella förföljdes: det beräknas att drygt hälften av alla kambodjanska akademiker dog under de röda khmerernas tid. De som klarade sig hade gjort avkall på alla anspråk på sakkunskap och på intellektuella symboler såsom
t.ex. böcker och glasögon.
Städerna tömdes på folk
Regimens första åtgärd var att utrymma Phnom Penh och övriga städer. Stadsbefolkningen betraktades som improduktiva utsugare och moraliskt tvivelaktig. Phnom Penhs två miljoner invånare (varav de flesta hade flytt dit under inbördeskriget) måste lämna staden på en vecka. Enligt beräkningar dog omkring 10 000 människor under evakueringen, och ytterligare tiotusentals dog när övriga städer utrymdes.
Befolkningen delades in i ”nya människor”, som var före detta stadsbor, och ”gamla människor” eller ”basmänniskor”, som var landsbygdsbefolkningen. De ”nya människorna” saknade rättigheter och fick arbeta hårdare och leva på mindre ransoner än ”basmänniskorna”. I slutet av 1975 och början av 1976 tvångsförflyttades många ”nya människor” från de södra delarna av landet till de risproducerande nordvästra delarna. Successivt fråntogs de allt de ägde för att ”proletariseras”. De ”nya människorna” utgjorde ungefär en tredjedel av Kambodjas befolkning.
De röda khmerernas ledning avslöjade till en början varken de nya ledarnas namn eller kommunistpartiets existens. Man kallade sig Angkar, ”Organisationen”. Prins Sihanouk återvände från sin exil i september 1975 och blev till namnet åter statschef men abdikerade i april 1976 och hölls sedan i husarrest.
I januari 1976 fick Kambodja ny författning och bytte namn till Demokratiska Kampuchea. I mars samma år utsågs Pol Pot till premiärminister, fortfarande under hemlig identitet. Först i samband med ett statsbesök i Peking 1977 identifierade utländska underrättelsetjänster honom som den före detta skolläraren Saloth Sar. I september 1977 tillkännagav Pol Pot officiellt att Kambodjas kommunistparti existerade och att partiet styrde landet.
Tvingades arbeta ihjäl sig
Regimens mål var att flerdubbla risskörden och med exportinkomster från ris utveckla jordbruket och industrialisera landet. De flesta invånarna tvingades arbeta tio till tolv timmar om dagen året runt för att förverkliga planmålen. Även många av de starkaste arbetade ihjäl sig. Trots det hårda arbetet försämrades skördarna och svält bredde ut sig från 1976. Undernäringen ledde också till fler sjukdomar.
Sociala band och lojaliteter som kommunistpartiet inte kunde kontrollera skulle upplösas. Äkta makar skildes åt. Barn togs ifrån sina föräldrar för att uppfostras under partimedlemmars ledning. Enhetlig klädsel med svarta uniformer infördes. I början av 1976 infördes gemensamma matsalar i kollektiven. Utomäktenskapliga sexuella förbindelser förbjöds och kunde leda till fängelse eller dödsstraff. Utöver reglering av arbetet styrdes fritiden, bland annat genom täta möten där deltagarna skulle kritisera varandra och sig själva. Trots alla åtgärder fortsatte smuggling, fusk och kritik att förekomma, till stor del därför att byråkratin i Demokratiska Kampuchea fungerade dåligt och den hårda kontroll som eftersträvades inte var praktiskt möjlig.
Under den nya regimens första månader dödades många statstjänstemän och officerare från den gamla regimen. Social jämlikhet skulle skapas genom att döda dem som tillhörde tidigare besuttna och intellektuella skikt. Därefter minskade dödandet för en tid för att från mitten av 1976 trappas upp igen. Regimen gick successivt längre och fler definierades som fiender. I september 1976 inleddes stora utrensningar inom kommunistpartiet. Utrensningarna fortsatte fram till regimens fall. Liksom vid Stalins utrensningar på 1930-talet och Maos på 1960-talet rörde sig utrensningarna framför allt om personer som misstänktes hota Pol Pots maktställning. Misslyckandena att uppnå ledningens mål skylldes på sabotörer och förrädare och ledde till ökad terror. I maj 1978 ledde utrensningarna till ett desperat uppror bland styrkor i östra Kambodja men det slogs ner och hundratusentals dödades i massakrer.
Inledde krig mot Vietnam
Orsaken till att de röda khmerernas regim föll var en skärpt konflikt med grannlandet Vietnam. Trots att khmererna fått militärt stöd av Nordvietnam under kriget mot Lon Nol-regimen misstänkte de att vietnameserna ville lägga under sig hela eller delar av Kambodja. Dessutom fanns en önskan att erövra delar av Mekongdeltat i södra Vietnam, där det fanns en khmerisk minoritet. Redan i maj 1975 pekade Pol Pot i hemlighet ut Vietnam som den stora yttre fienden. Den övervägande delen av den vietnamesiska befolkningen i Kambodja skickades till Vietnam under sommaren samma år.
I april–maj 1975 gick kambodjanska trupper in på sydvietnamesiskt territorium i ett försök att lägga under sig vissa gränsområden, men fick dra sig tillbaka. År 1977 slöt Kambodja ett fördrag med Kina och tog emot militär utrustning. Man blev då också djärvare mot Vietnam. På våren 1977 började kambodjanska trupper att göra räder in på vietnamesiskt område igen, där de utförde massakrer och brände byar. I december 1977 svarade Vietnam med en invasion av Kambodja men drog sig tillbaka efter två veckor i januari 1978. Bara några månader senare, i mars 1978, gjordes nya kambodjanska räder. Till slut invaderade Vietnam igen, på juldagen 1978. Den 7 januari 1979 övergav de röda khmererna Phnom Penh och deras välde föll. Inom mindre än en vecka tillsatte vietnameserna en egen regering. Men tiotusentals röda khmerer fortsatte in på 1990-talet att bedriva gerillakrig mot de senare regimerna i Kambodja.
Värre än alla andra regimer
Demokratiska Kampucheas dödande överträffar förmodligen alla andra regimers, räknat i andel av befolkningen som dog till följd av regimens handlingar. Beräkningarna av antalet offer under åren 1975–1979 varierar från 740 000 till två miljoner eller i andel av befolkningen från 10 till 25 procent. Ingen folkräkning genomfördes i Kambodja mellan mitten av 1960-talet och 1993. Därför vet man inte exakt hur många invånare landet hade men vanliga bedömningar är sju till åtta miljoner varav 1,5–1,7 miljoner (ungefär 20 procent) dog av terror, svält och hårt arbete under de röda khmererna. De avrättade kan enligt vanliga beräkningar ha varit omkring 500 000 eller fler och de som dog av svält minst 700 000. De ”nya människorna”, som var ovana vid jordbruk och fick leva under särskilt svåra förhållanden, dog i större utsträckning än de ”gamla”, särskilt av svält. Men båda grupperna drabbades hårt. Ibland har man kallat det som skedde i Kambodja för en ”autogenocid” (ett ”självfolkmord”), då de röda khmererna dödade så många av sitt eget folk.
