Av: Kaa Eneberg
Thelma Skinkis född Viitaniemi
Född i Detroit, USA 7 januari 1928
1931 emigrerade till Sovjetkarelen
1938 evakuerades till kalkbrott i Onegasjön
1949 dömdes till tio års straffarbete i Sibirien
1970 utresa till Finland, fick asyl i Sverige
En junisöndag 1931 klev Thelma 3,5 år gammal i land i Göteborgs hamn, glatt viftande med sin röda fana målad med hammaren och skäran.
Den lilla flickan framför en skara kamrater, de flesta klädda i symboliskt rött, förevigades påpassligt i ett unikt fotografi. Det speglar väl entusiasmen i den s.k. Rysslandsfebern som i de nordiska emigrantbygderna i USA och Kanada men också i de svenska Malmfälten.
Ombord på Svenska Amerikalinjens s/s Gripsholm hade Thelma snabbt blivit en maskot för hundratalet förväntansfulla emigranter som värvats i USA och Kanada för arbete i Sovjetkarelen.
Thelma med föräldrarna ombord på s/s Gripsholm.
Under den veckolånga färden hade sovjetresenärerna på akterdäcket roat sig med kampsång och dans. Det var färgstarka uppvisningar som också uppskattats av passagerarna som rörde sig på förstaklassens promenaddäck. Mötande journalister i Göteborg förundrade sig dock över Internationalen, som på svenska, finska och ryska genljöd över hamnen. Där var man mer van vid att Atlantångarnas resenärer hälsade med högtidliga Du gamla du fria.
I den sovjetkarelska huvudstaden Petrozavodsk fick föräldrarna arbete på en skidfabrik med många finnar och svenskar. Thelma sattes i finsk skola. I emigrantgettot Galigovka trängdes de i primitiva baracker. Hårt arbete varvades med kvällskurser om socialismen.
1938 förändrades tillvaron dramatiskt för Thelma och hennes mamma. Då greps Thelmas far, och även en styvfar hon fått efter föräldrarnas skilsmässa några år tidigare. Båda männen fördes bort av hemliga polisens räder mot skidfabriken. Den enes avrättning finns dokumenterad i hemliga polisens (NKVD-KGB:s) arkiv, inte den andres.
Samma år började sovjetmyndigheterna flytta bort ensamma kvinnor och barn från Petrozavodsk. Med stora pråmar fördes Thelma och hennes mor tillsammans med andra drabbade kvinnor och barn till en hård tillvaro i ett kalkbrott i Onegasjön. När kriget bröt ut hösten 1939 flyttades de till skogslägret Paj längre bort från den finsk-ryska gränsen. I kalkbrottet, och i Paj var flera av deras grannar svenskar från Norrbotten, de s.k. Kirunasvenskarna.
Många försökte komma därifrån. Thelma ville återvända till USA. För sina kontakter med amerikanska myndigheter dömdes hon 1949, efter pressande förhör till tio års straffläger som fiende till sovjetstaten.
Efter en tid i fängelset Kresty i Leningrad forslades Thelma i godsvagn till gruvstaden Inta i Komi, Sibirien. I dagar, kanske i veckor, säger hon.
Kresty var ökänt för sina stora celler, överfyllda av fångar från olika länder. Det fungerade som uppsamlingsplats för fångar som sedan slussades ut till det gigantiska Gulag-systemet, som täckte hela Sovjetunionen.
En korridor fångarna passerade mellan lägret och
arbetet i kolgruvan i Inta, Sibirien.
– Där fick jag för första gången i mitt liv träffa kriminella fångar, människor som begått riktiga brott, inte påhittade som vi politiska lastades för. Där fick jag lära mig vad som gällde för att överleva, säger Thelma.
Hon vill inte ge närmare detaljer. Det är omvittnat att kampen i Kresty handlade om minimala brödransoner, om utrymmet och om trakasserier och våld.
I det sibiriska kvinnolägret i Inta med 3 000 fångar släpade Thelma jordmassor för ett kraftverksbygge, arbetade vid järnvägen och i jordbruket. Reglerna var rigorösa. Thelma bevittnade många övergrepp, Inför hennes ögon sköts en medfånge ihjäl på betfältet för att hon trampat bredvid sin fåra.
Vid Stalins död 1953 lättade förtrycket. Fångarna behövde inte längre bära nummerlappar. 1956 frigavs Thelma. Hon blev även rehabiliterad, rentvådd, som felaktigt dömd. I Inta fanns arbete och därför stannade hon kvar där. Hon gifte sig med en lettisk fånge och födde en dotter.
Längst t.v. det hem, ett rum, intill kolgruvan som Thelma och hennes lettiske man, också lägerfånge, fick då de gifte sig på 1950-talet i Inta.
Efter ständiga avslag fick hon 1970 slutligen tillstånd att besöka i Finland. Istället för att återvända valde hon att söka asyl i Sverige. Enligt avtal hade Finland tvingats utlämna Thelma och dottern.
