Av: Kaa Eneberg
Mary Ekström född Lindberg
Född i Kiruna 3 mars 1923
1923 emigrerade till USA
1928 återvände till Sverige
1931 flyttade med familjen till Kolahalvön
1933 åter i Sverige
Kirunafamiljen Lindberg upplevde tillsammans med en grupp andra svenskar två svåra år i Hibinogorsk (idag Kirovsk) på Kolahalvönen på 1930-talet. Svenskarna var värvade för brytning av mineralet apatit, välbekant från de svenska malmfälten.
Som experter var de privilegierade, och blev ofta arbetsledare. Arbetskontrakten på två år garanterade mat och boende i ett gediget timmerhus som kallades Svenskhuset. Även gratis Sverigesemester stod inskrivet.
Men verkligheten blev en annan och även för svenskarna medförde livet upp i polarregionen svåra umbäranden. Inte alla i gruppen på ett 30-tal personer kunde återvända hem.
Största chocken var dock den stora nöden och fattigdomen i området som de inte varit beredda på.
Äldsta dottern Mary gick i lägrets ryska skola med andra barn och såg hur eländigt många levde. Lägret?
– Ja, som vuxen förstod man ju att de flesta man såg var tvångsförflyttade människor utan möjlighet att ta sig därifrån, säger Mary, idag pensionär i Norrköping.
Barnen Lindberg efter ankomsten
till Kola, enda fotot som togs där.
Hon minns hur hon som skolflicka knyckte bröd ur familjens förråd för att ge sin skolkamrat, som ständigt gick hungrig.
– Mamma såg att brödet var borta men sa ingenting. Hon visste hur svårt det var för många och mådde dåligt av att vi svenskar hade det bättre. Förhållandena var usla, många levde i jordkojor. Det var svält och sjukdomar.
Mary rörde sig som nyfiket skolbarn fritt i området, ovetande om att alla arbetare och deras familjer var ryska s.k. kulaker eller tyskar och polacker som tvångsförflyttats för att bygga upp gruvsamhället.
Pappa Viktor hade varit arbetslös hemma i Kiruna och var liksom kamraterna från gruvan i Kiruna beredd att göra en insats för det kommunistiska Sovjetunionen. De löftesrika kontrakten var lockande.
Men besvikelsen var stor och familjen återvände lika fattig till Kiruna som när den gett sig av. Sjukdom, omöjliga arbetskvoter och matbrist knäckte många. När pappa Viktor efter hemkomsten varnade andra för att emigrera blev han offentligt hånad och hade svårt att få arbete.
Några i svenskgruppen återvände aldrig. En dog i Gulagläger. Ett par överlevde straffläger, men fick lämna sina barn på barnhem.
Själv vistades Mary och bröderna Jack och Hilmer en tid på barnhem när familjen skulle utnyttja sin rätt till semester. Sverigeresan skulle bli deras räddning . De tänkte inte återvända. Men endast föräldrarna tilläts resa. Eftersom tre av barnen hölls kvar hade de inget annat val än att återvända.
– Vi förstod aldrig då hur pappa kunde lämna oss där i det primitiva hemmet fullt av fattiga barn, säger Mary. Hon minns att de kläder hon och bröderna kommit i försvann. De skrevs ut med rena paltorna, det enda hemmet kunde erbjuda.
Vistelsen på de arktiska breddgraderna tog hårt på familjen. Mamma Nanny höll på att frysa ihjäl efter ett sjukbesök då hon lämnats utomhus utan skydd. Ena brodern klarade inte av skolan och var ständigt sjuk.
Idag finns en del av pionjärernas liv dokumenterade på museum i gruvstaden. Fotot av Mary, hennes bröder och lillasyster Gun med berget Hibina förevisas gärna av ryska veteraner, som sägs leva kvar sedan svenskarnas tid där. Mary var på besök 1999 men kände inte igen någon.
Mary Ekstöm, född Lindberg i Norrköping.
