Alice Eriksson Kalla

Av: Kaa Eneberg

Först som 74 åring fick Alice Eriksson Kalla veta att hennes far Ernst sköts ihjäl i ryska Karelen 1938. Det beskedet fick hon genom hemliga polisen NKVD-KGB:s arkiv i Petrozavodsk 1999.

Gruvarbetaren Ernst Eriksson Kalla avrättades liksom oräkneliga utländska idealister efter att ha dömts som förrädare, som fiende till sovjetstaten. Enligt domen hade han gjort sig skyldig till ekonomiskt sabotage, enligt den ökända brottsparagrafen 58.
Verkligheten var att vägprojektet, väg 89 mellan Kem vid Vita Havet och byn Uhtua (idag Kalevala), drabbats av förseningar. Medarbetare vittnade och Ernst erkände, allt enligt arkivens ofta tillrättalagda och felaktiga handlingar.

På 1960-talet lyckades Alice, då gift Kosynkina och bosatt i Sibirien, få pappa Ernst rentvådd (rehabiliterad). Därmed räknades hon inte längre som barn till en sovjetfiende och kunde återfå vissa medborgerliga rättigheter för sin familj.

Ernst Eriksson Kalla var övertygad kommunist, invald i Kiruna kommunstyre och trodde på en framtid i Sovjetkarelen. Hemma i enrummaren förde han ständiga debatter med partivänner. Lenin och Stalin var de första ord Alice lärde sig stava till.

Arbetslösheten i Sverige ökade i depressionen spår. I Kiruna skapade gruvbolaget LKAB:s neddragningar oro och kommunen beslöt att från 1931 statsmedel till resor till Karelen. Hundratals lät sig värvas. Ernst dröm var att döttrarna skulle få studera, till advokater. Det skulle en arbetares barn aldrig bli i Sverige, menade Ernst.
Ett 30-tal malmfältsbor reste iväg 1933, under fest och gamman med ”hela Kiruna” på tågstationen. Alice minns bara mamma Hilmas gråt. Hon följde motvilligt med sedan Ernst hade hotat att ensam resa med döttrarna.
I den finsk-ryska byn Uhtua nära gränsen arbetade svenskarna tillsammans med främst finnar från Finland, USA och Kanada, de flesta just inom det strategiska vägprojektet.

Långt före terroråren 1938-1939 försvann folk i Karelen nattetid. De ”bara fördes bort”, som efterlevande säger än i dag. Av rädsla för hemliga polisens räder gömde sig många män i skogen på nätterna.

Efter Gulag arbetade Alice på
oljedepå i Sibirien.

Familjen Eriksson Kalla såg andra svenska familjer försvinna. Natten då pappa Ernst fördes iväg sov flickorna ovetande om tillslaget. Flera drabbade svenska familjer forslades därefter snabbt till skogslägret Pongoma invid Vita havet. Där började de kampen för att få återvända hem. Nya dokument om mamma Hilma och döttrarna Alice och Astrid i svenska arkiv avslöjar svenska beskickningens oförmåga att hjälpa dem.

Mitt i denna process, en kall vårdag drunknade mamma Hilma inför ögonen på 16-åriga Alice. Genom hårt arbete, bl.a. som brigadledare höll Alice sig och sin yngre syster vid liv under krigsåren.

1945 dömdes hon till tio års läger, liksom pappa Ernst också för ekonomiskt sabotage. Som brigadledare hade hon friserat resultaten för fångar som inte klarat arbetsnormerna. Dessutom ansågs hon ha förtalat sovjetstaten genom att i skolan i Uhtua ha berättat om livet i Kiruna.

I Gulag-komplexet Kotlas, Archangelsk vårdade hon krigsfångar, lastade fisk, trampade cement, och simmade efter timmer i iskalla Dvina. Där födde hon en son, barn till en annan fånge.

Vid Stalins död 1953 blev Alice och miljoner fångar fria. Alice tvingades därefter till ett lägerliknande liv i Tjita nära Kina. I kampen mot kylan, mot våld och för den dagliga födan i en oljedepå bleknade drömmen om Sverige. Alice blev mönsterarbetare.1966 fick hon besöka Sverige, utan barn.

Efter sovjetväldets upplösning 1991 återkom hon till i Kiruna, hjärtsjuk och märkt av 58 sovjetår.

1991 kunde Alice återvända till Kiruna efter 58 sovjetår.