av Martin Alm, fil dr Lunds universitet
Hetsjakt på intellektuella som "förrått revolutionen"
Kulturrevolutionen startade på ett nytt initiativ av Mao Zedong efter misslyckandet med det stora språnget. Den här gången låg fokus på intellektuella och lärare, som skulle ha förrått den gamla revolutionen. Under kampanjen för att ”rensa klassleden” åren 1968–1971 beräknas mellan 750000 och 1,5 miljoner människor ha dött.
Efter det katastrofala misslyckandet med stora språnget intog Mao Zedong en mer undanskymd roll, medan presidenten Liu Shaoqi framträdde mer. Med tiden blev Mao allt mer missnöjd med politiken som fördes och oroade sig för att kapitalismen skulle återinföras i Kina. Han tyckte sig se byråkratiska och ”revisionistiska” tendenser inom partiet som inte stämde med det samhälle han ville bygga.
Mao ångrade bland annat den större friheten för intellektuella och konstnärer eftersom den kunde öppna för kritik av socialismen. Därför tog han initiativ till en kulturrevolution, med hjälp av en grupp radikala intellektuella. Han förlitade sig också på armén, vars chef försvarsminister Lin Biao var lojal. Dessutom hade det redan i många år utvecklats en personkult runt Mao och särskilt många yngre kineser betraktade honom nästan som en gud.
Målen med kulturrevolutionen var att avlägsna makthavare som enligt Mao hade slagit in på den kapitalistiska vägen och att skapa en ny kultur som skulle passa i ett socialistiskt samhälle. Enligt Mao hade den kinesiska kulturen fortfarande starka borgerliga och feodala inslag som måste rensas ut så att kineserna även i sitt tänkande blev verkliga socialister.
Stark personkult kring Mao
Kulturrevolutionen var ett ny sorts revolution som riktade sig mot dem som skulle ha förrått den gamla revolutionen. Men de som var aktiva i den hade stöd av Mao. De gjorde alltså revolt mot regimen för att hjälpa Mao, som också var en del av regimen.
Revolutionärerna var inte emot socialismen men tyckte att många makthavare hade svikit Mao och inte hade fört ”klasskampen” tillräckligt kraftfullt. Personkulten kring Mao blev under kulturrevolutionen ännu intensivare än tidigare.
I maj 1966 anslöt sig kommunistpartiet till kravet på en revolution av kulturen och skulle utse en kulturrevolutionsgrupp inom partiet. Vid månadsskiftet maj–juni 1966 höjdes offentligt röster som i Maos anda manade till att krossa byråkrati och revisionism.
Samtidigt bildades vid en skola i Beijing det första röda gardet vilket snart fick efterföljare vid gymnasier, universitet, högskolor och yrkesskolor. De som först anslöt sig var ungdomar vars föräldrar tillhörde det politiska etablissemanget och nu såg sin chans att också få göra revolution.
Ungdomar från det som gymnasister och andra aktivister kallade ”svarta” familjer ville visa att även de var goda revolutionärer och bildade egna röda garden.
Utövade terror mot lärare
Rödgardisterna angrep först sina lärare och auktoriteter på skolorna och sedan gav de sig på myndigheterna. På Maos order ingrep inte polisen mot rödgardisterna utan tvärtom fick de hjälp med transporter och liknande av delar av armén. Den 18 augusti 1966 gav Mao sitt officiella stöd till gardena vid ett massmöte i Beijing. Vid samma tidpunkt proklamerade kommunistpartiets centralkommitté officiellt kulturrevolutionen.
Rödgardister och även kriminella som utgav sig för att vara rödgardister plundrade hem som tillhörde ”svarta” familjer. Från augusti 1966 och fram till vintern utövades en ”röd terror” i storstäderna, framför allt mot lärare och intellektuella.
Bara i Beijing ska drygt 1 700 människor ha dödats i augusti och september, och 77 000 ”svarta” jagades bort (1,7 procent av Beijings befolkning). Totalt ska nästan 400 000 människor ha fördrivits från städerna till de byar som de eller deras föräldrar ursprungligen kom från.
De röda gardena inledde också på Maos uppmaning en kampanj mot ”de fyra gamla”: gamla tänkesätt, gammal kultur, gamla traditioner och gamla seder. Tempel, böcker, målningar och andra kulturföremål förstördes.
Av 6 843 platser i Beijing som officiellt hade klassificerats som ”historiska” skadades eller förstördes minst 4 922 under augusti och september. Det gamla kejsarpalatset, Den förbjudna staden, klarade sig för att premiärminister Zhou Enlai placerade vakter vid det.
Offentlig avbön på massmöten
Med början i Shanghai i november 1966 bildade missnöjda arbetare egna ”revolutionära rebellorganisationer”. Från januari 1967 försökte rebellerna störta lokala myndigheter runt om i Kina. När de i många fall inte lyckades lät Mao armén hjälpa dem.
Många högt uppsatta partifunktionärer avsattes. I regel måste de som hade pekats ut som ”revisionister” eller ”kontrarevolutionärer” under kulturrevolutionen göra offentlig avbön och kritisera sig själva för sina misstag på massmöten med vrålande representanter för de ”revolutionära massorna”. President Liu Shaoqi, som anklagades av Mao för att leda en ”borgerlig” falang inom partiet, sattes i fängelse 1967 och dog 1969.
Den civila förvaltningen i Kina var nu sönderslagen. Kaoset medförde att industriproduktionen föll och ekonomisk kris hotade. Dessutom började de röda gardena och rebellerna att slåss inbördes. När förföljelserna började drabba höga partimedlemmar ville de rödgardister som själva var barn till dem hålla igen.
Dessa ”konservativa” hamnade i strid med ”radikala”, som till största delen bestod av ungdomar med ”svart” bakgrund. Båda sidor hävdade lojalitet mot Mao, men hans yttranden kunde tolkas på olika sätt. I flera provinser utbröt inbördeskrig.
Kampanj mot klassfiender
Armén hade skyddats av Mao från kulturrevolutionärerna och var fortfarande funktionsduglig. För att återupprätta ordningen lät han, från andra halvan av 1967, armén gå in och upprätta ”revolutionära kommittéer” som ersatte myndigheterna. I kommittéerna skulle representanter för gardena och rebellerna ingå, men det blev armén som dominerade.
De röda gardena och rebellorganisationerna upplöstes. I en del provinser utfördes massakrer, både på rebeller och på ”svarta” familjer. Tusentals dödades i massakrerna.
De revolutionära kommittéerna genomförde en kampanj för att ”rensa klassleden”. Inte bara partiet utan hela samhället skulle rensas från ”klassfiender”, ”kontrarevolutionärer”, ”kuomintangagenter” och ”kapitalister”. Miljoner människor förföljdes under kampanjen. Många omplacerades från administrativt arbete eller chefspositioner till kroppsarbete på landsbygden.
Kampanjen inleddes lokalt i slutet av 1967 och avvecklades på de flesta håll under vintern 1968–1969, i vissa områden först 1971. Det kunde räcka med lösa rykten eller oskyldiga uttalanden för att man skulle bli offer för kampanjen.
De fyras gäng greps och dömdes
Officiellt avslutades kulturrevolutionen med det kinesiska kommunistpartiets nionde kongress som började den 1 april 1969. Numera brukar man dock anse att den slutade först år 1976. En radikal grupp som drivit på kulturrevolutionen leddes av Maos hustru Jiang Qing fanns kvar och stod mot partiets ”gamla garde”.
Mao försökte upprätthålla en balans mellan dem. Missnöjet med kulturrevolutionen växte i hela det kinesiska samhället, men så länge Mao levde vågade få utmana den.
En månad efter Maos död i september 1976 arresterades emellertid Jiang Qing och hennes tre närmaste medhjälpare, ”de fyras gäng”, och dömdes till långa fängelsestraff (två av dem dömdes först till döden). Partiets gamla garde tog över igen och kulturrevolutionen avslutades.
Totalt beräknas cirka 200 000 intellektuella ha förföljts under kulturrevolutionen. Minst 7 000 av dem dog av tortyr eller misshandel och ännu fler begick självmord. Miljoner tjänstemän fängslades.
Under kampanjen för att ”rensa klassleden” beräknas mellan 750 000 och 1,5 miljoner människor ha dött. Det kaos som kulturrevolutionen skapade och godtyckligheten i våldet gjorde tillvaron otrygg: miljoner människor dödades, torterades, misshandlades, skickades mot sin vilja till landsbygden eller avskedades från sina poster och fick sina liv och karriärer förstörda. Även om Mao inte avsåg att skapa det kaos som blev fallet ville han uttryckligen skapa ”oordning” och ansåg att ett visst mått av terror behövdes för att lyckas.
