av Martin Alm, fil dr Lunds universitet
Satsning på industrin ledde till massvält och död
Programmet ”det stora språnget” tillkom på Maos initiativ för att påskynda industrialiseringen i Kina. Arbetare och kapital flyttades över från jordbruket till industrin. I kombination med dåligt väder och felaktiga åtgärder, utlöste programmet den värsta massvälten under 1900-talet, med omkring 30 miljoner döda.
De kinesiska kommunisterna hade efter maktövertagandet 1949 två övergripande mål: att införa socialismen och att ta Kina ur dess ekonomiska och politiska svaghet och göra det till en stark, självständig stat. Till att börja med försökte man kopiera Sovjetunionen som hade trettio års försprång att bygga socialismen.
Under den första femårsplanen, åren 1953–1957, påbörjades en industrialisering av Kina som noga följde den sovjetiska förebilden. Man gick försiktigt fram men många av ledarna, däribland Mao Zedong, tyckte att det gick för långsamt.
Efter att Sovjets nye ledare Chrusjtjov 1956 hade tagit avstånd från Stalin blev Mao alltmer missnöjd med den sovjetiska politiken och ville utveckla ett kinesiskt sätt att genomföra socialismen och industrialiseringen.
Program för att öka takten
Maos lösning blev att återgå till de militära metoder som hade använts under det kinesiska inbördeskriget. Genom att mobilisera hela det kinesiska folket skulle man kunna förändra ekonomin och samhället i mycket snabbare takt än tidigare, i ett enda stort språng.
Hösten 1957 började Mao kräva ett program för att påskynda industrialiseringen. När Chrusjtjov i ett tal i november 1957 sade att Sovjetunionens produktion skulle gå om USA:s inom femton år, förklarade Mao att Kinas industriproduktion skulle gå om Storbritanniens på samma tid.
Maos makt att styra den kinesiska politiken vid den här tiden har diskuterats bland forskare. Vissa menar att han var totalt dominerande, medan andra anser att hans makt visserligen var stor men att han måste ta hänsyn till övriga i ledningen. Man är dock överens om att det som kom att kallas ”det stora språnget framåt” var Maos projekt och hans initiativ.
För att skynda på industrialiseringen måste resurser föras över från jordbruket till industrin. Kinas jordbruksavkastning på 1950-talet var lägre än den sovjetiska vid samma tid, och man skulle nu försöka öka produktionen med väldiga bevattningsanläggningar och införa nya odlingsmetoder.
Det stora språnget lanseras
Mao tog avstånd från de ekonomiska och tekniska ”experter” som hade lett politiken under den första femårsplanen. Han framhöll att rätt ideologisk inställning var minst lika viktig som sakkunskaper. Sedan Mao hade stämplat det som antimarxistiskt att motsätta sig hans program vågade ingen i partiet kritisera det.
Själva benämningen ”det stora språnget framåt” lanserades i en ledarartikel i Folkets Dagblad i november 1957 och programmet proklamerades officiellt i maj 1958. Jordbruksproduktionen skulle mångdubblas och industrialiseringen skulle ta fart genom att masugnar och andra
små industriella enheter skapades lokalt.
Skillnaden mellan jordbruksarbete och industriarbete skulle försvinna genom att arbetare användes där de behövdes bäst. Skördarna 1958 blev goda och nu kommenderades mängder av folk att i stället börja arbeta i industrin. För att uppmuntra de lokala initiativen skulle makt överföras från den centrala byråkratin till lokala myndigheter.
Uppmuntrad satte den kinesiska regeringen som mål att Kina inte bara skulle överträffa Storbritannien utan till år 1963 förverkliga övergången från socialismen till vad som enligt marxismen var historiens absoluta slutmål – det kommunistiska samhället.
Folkkommuner inrättades
I augusti 1958 beslöt man att upprätta så kallade folkkommuner på landsbygden. De var en ny basenhet för hela samhället som omfattade jordbruk, industri, handel, kultur och militära uppgifter och ansvarade för daghem, ålderdomshem, skolor med mera. Folkkommunerna skulle fostra sina medlemmar i en kollektivistisk livsstil.
En typisk folkkommun hade ofta runt 10 000 medlemmar men den kunde ha upp till 100 000. Kommunerna var militärt indelade i brigader och arbetslag under militärisk disciplin. Privata jordlotter och fria lokala marknader förbjöds helt. I enlighet med det kommunistiska idealet skulle medlemmarna inte avlönas efter arbete utan efter behov och man experimenterade under en kortare period med ett sådant system bland annat genom gratis matbespisning i de gemensamma matsalarna.
Folkkommunerna tänktes vara effektivare än de äldre och mer småskaliga kollektiven. De skulle också kunna fungera som en övergångsform mellan det socialistiska Kina och det kommunistiska samhället, där enligt Marx själva staten ska ha vittrat bort.
Industriproduktionen ökade också kraftigt, men mycket var av undermålig kvalitet och kunde inte säljas. Dessutom fuskade de ansvariga i stor utsträckning med statistiken för att uppnå de höga mål som hade satts för produktionen.
Grävde upp lik och åt dem
I slutet av 1958 blev Mao medveten om att det fanns problem och slog av på takten, men vägrade gå med på att något var fel på själva programmet. När försvarsminister Peng Dehuai sommaren 1959 vid en kongress för ledande partifolk kritiserade det stora språnget avsattes han och tempot skruvades upp igen.
Industrialiseringsprogrammet medförde att både arbetare och kapital som hade behövts inom jordbruket flyttades över till industrin. Därtill kom dåligt väder under 1959 och 1960 och missgrepp som att försöka utrota sparvarna för att de åt av säden. Man ska ha dödat 18 miljoner sparvar. När deras antal minskade ökade i stället skadeinsekterna. När lönerna inte längre berodde lika mycket på det arbete man utförde minskade också mångas drivkraft.
Följden blev massvält under åren 1959–1961. Sifferuppgifterna varierar men mellan 15 och 46 miljoner kineser beräknas ha dött – en vanlig uppgift talar om ungefär 30 miljoner offer. Det gör svälten till den värsta under 1900-talet räknat i totala siffror. (Hela Kinas befolkning var vid denna tid omkring 600 miljoner.)
Kannibalism förekom på grund av hungern: man grävde upp lik och åt dem. Mord i syfte att skaffa mat förekom också, rapporterades det i det kinesiska kommunistpartiets egna interna rapporter.
Hungerkravaller
Mao Zedong var först övertygad om att hungersnöden berodde på att bönderna gömde spannmål. Vintern 1959 ledde tvångsrekvisition av ris och vete på flera platser i landet till allvarliga hungerkravaller. Värst var dessa i Xinyangregionen i Henanprovinsen där de lokala myndigheterna valde att återställa lugnet med militärens hjälp: här dog och svalt enligt uppgift sammanlagt 1136000 (14,2 procent av en befolkning på 8 miljoner) människor ihjäl.
I fråga om svälten i Ukraina i början av 1930-talet har det gjorts gällande att Stalin ville åstadkomma den för att nå sina politiska mål. Ingen har dock hävdat att svälten under det stora språnget skulle ha varit planerad eller avsiktlig. Men myndigheterna var ändå inte snabba med att ingripa för att försöka häva den. Även efter att de insåg vad som skedde höll Mao och den politiska ledningen fast vid programmet och efteråt medgavs offentligen inga fel och protester slogs ned.
Från sommaren 1960 befann sig Mao på reträtt och det stora språnget avvecklades sakta men säkert, dock utan någon officiell kungörelse. Privata jordlotter och lokala marknader blev tillåtna igen, experimenten med tilldelning efter behov i stället för efter arbetsinsats avskaffades. Kollektivismen och den militäriska disciplinen inom folkkommunerna dämpades. År 1962 hade hela projektet avvecklats.
