av Martin Alm, fil dr Lunds universitet
Kampanjer och utrensningar mot revolutionens fiender
Den kommunistiska regimen i Kina genomförde flera ”masskampanjer” efter sitt maktövertagande. Olika grupper i samhället anklagades för att vara kontrarevolutionärer och riskerade att hamna i arbetsläger eller att avrättas.
Efter kommunisternas seger över nationalisterna, Guomindang (Kuomintang), i det kinesiska inbördeskriget 1949 genomfördes en rad ”masskampanjer” för att konsolidera makten. I samband med jordreformen organiserades ”bitterhetsmöten” där bönderna skulle anklaga ”jordägare”, det vill säga dem som tidigare var det ledande skiktet i byarna, för förtryck och utnyttjande. Jordägarna dömdes ofta till döden och jorden gavs till ”den som brukade den”. I den maoistiska kollektiviseringens namn återtogs dock jorden några år senare. Forskare tror att minst två miljoner människor mördades och miljoner jordägare sändes till arbetslägren, laogai-lägren.
Andra ingrepp var kampanjen för ”eliminering av kontrarevolutionära element” 1950–1953 och kampanjen för ”tankereform” bland intellektuella. Alla som avvek från partiets linje riskerade att stämplas som ”kontrarevolutionärer”. På så sätt tvingades grupper som kunde hota kommunistpartiets makt till lydnad. År 1955 inleddes en kampanj för eliminering av ”dolda kontrarevolutionärer” och det är väl dokumenterat att tortyr användes för att tvinga fram bekännelser. Nu drabbades för första gången även ett stort antal partimedlemmar.
Samhället byggdes upp enligt ett slags kastväsen, där klassbakgrund bestämdes utifrån härstamning. De som föddes efter revolutionen fick sin grupptillhörighet utifrån föräldrarnas status innan 1949. Den ärftliga stämplingen upphävdes först 1978.
De som hade ”röd” bakgrund, arbetare, småbönder, partimedlemmar och soldater i Folkets befrielsearmé, fick vissa privilegier. De som betraktades som jordägare, storbönder eller kontrarevolutionärer diskriminerades i fråga om tillträde till universitet, i arbetslivet och politiken. Dessa fick senare benämningen ”svarta”. Några grupper, som småföretagare och intellektuella, ingick inte i någon av kategorierna. Med tiden omdefinierades även de till ”svarta”.
Vissa möjligheter fanns ändå för den som var född ”svart” att byta kategori genom att ”gå med i revolutionen”. Under kulturrevolutionen använde sig många ungdomar med sådan bakgrund av den möjligheten.
År 1956 började Kinas politiska ledning mjuka upp kulturklimatet och gav författare, konstnärer och intellektuella större frihet. Det konstaterades att personer inom partiet hade missbrukat sin ställning.
Lockade fram kritikerna
Våren 1957 inleddes en ”rektifieringskampanj” mot korruption och maktmissbruk i partiet. Intellektuella både inom och utanför partiet uppmanades att kritisera missförhållanden. Den kallades ”låt hundra blommor blomma”-kampanjen efter Mao Zedongs uppmaning: ”Låt hundra blommor blomma, låt hundra skolor debattera”. Detta ledde till en våg av hård kritik som fick partiet att i början av juni slå till bromsarna efter bara fem veckor.
I stället tog ”antihögerkampanjen” sin början. Kritikerna utpekades som ”högerelement” som hade utnyttjat rektifieringskampanjen i ett försök att störta kommunistpartiet och socialismen. Hundratusentals som hade uttryckt sig för frispråkigt sattes i arbetsläger och än fler förvisades för längre eller kortare tid till landsbygden. Andra, klassificerade som högerelement men som klarade sig undan repressalierna, blev i stället socialt utfrusna: de isolerades, förolämpades och trakasserades. Självmord var vanliga bland dem.
Det diskuterades länge om det var den oväntat skarpa kritiken mot kommunistpartiet som fick Mao att avblåsa ”låt hundra blommor blomma” eller om det redan från början var meningen att locka fram kritikerna och kunna slå till mot dem. Dokumentation har nu kommit att visa att avsikten faktiskt var att locka fram kritiker för att kunna eliminera dem. Sammantagna syftade de olika kampanjerna till att krossa motståndet mot kommunistpartiets maktställning.
