av Martin Alm, fil dr Lunds universitet
Systematiska övergrepp på det sovjetiska folket
De värsta övergreppen på den egna civilbefolkningen upphörde i Sovjet efter Stalins död 1953. Fram till dess hade sovjetregimen gjort sig skyldig till en rad brott mot mänskligheten, i stor skala och under lång tid.
Terrorn i Sovjetunionen började praktiskt taget med en gång efter bolsjevikernas maktövertagande. Målet var att krossa allt motstånd mot den nya regimen. För att åstadkomma detta utsattes även de som inte gjorde motstånd för terror och övergrepp. Hela grupper kunde bestraffas för det som några individer hade gjort.
Efter inbördeskriget 1922 liberaliserades ekonomin något men det politiska förtrycket fortsatte. Från 1929 industrialiserade Stalin landet med hård hand. Jordbruket kollektiviserades och de rikare bönderna, ”kulakerna”, skulle ”likvideras som klass”. Miljoner människor dödades, sattes i arbetsläger eller deporterades. I Ukraina och Kaukasus ledde Stalins politik till en massvält som dödade flera miljoner människor.
Fängslade kulaker och andra ”klassfiender” utnyttjades i stor utsträckning som slavarbetskraft inom Gulag, som var det enorma system av arbetsläger som byggdes upp över hela Sovjetunionen. Vid Stalins död 1953 satt två och en halv miljoner människor i lägren.
Miljoner människor avrättades
Vid mitten av 1930-talet började stora utrensningar inom partiet. Utrensningarna fortsatte vidare ut i samhället till krigsmakten, kulturlivet och vetenskapssamhället och kunde till slut drabba vem som helst. Miljoner människor avrättades eller deporterades till arbetsläger efter att ha dömts i skenrättegångar. Till och med många av de högst uppsatta kommunisterna själva dömdes till döden i de så kallade Moskvaprocesserna.
Den tidigare terrorn hade syftat till att slå ned allt motstånd mot kommunistpartiet. Under den stora terrorn på 1930-talet dödades eller fängslades även alla som hade gjort motstånd mot Stalin eller som över huvud taget kunde tänkas vilja göra motstånd mot honom.
I slutet av 1930-talet började en strävan att bekämpa alla nationella och etniska identiteter som regimen trodde skulle kunna stå i vägen för skapandet av lojala sovjetmedborgare. Snart sagt alla icke-ryssar blev misstänkta för att inte vara lojala. Det yttrade sig bland annat i att den judiska kulturen, jiddischkulturen, började trängas ut från offentligheten. Sovjetsamhället skulle inte längre vara ett multietniskt samhälle.
Under andra världskriget deporterades åtta befolkningsgrupper från Kaukasus och Sydryssland till de östra delarna av landet. Efter andra världskrigets slut ökade judeförföljelserna. Medlemmarna av Judiska antifascistiska kommittén, som regeringen själv hade bildat under kriget, dömdes 1952 för landsförräderi och alla utom en avrättades.
Brott mot mänskligheten
Om Robert Conquest och hans meningsfränder har rätt beträffande svälten i Ukraina var den ett folkmord i FN:s mening: en handling avsedd att helt eller delvis förgöra en, i det här fallet, nationell folkgrupp.
Även bortsett från detta genomförde sovjetregimen flera handlingar som räknas som brott mot mänskligheten: systematiska mord på civilbefolkningen, tvångsförflyttningar både på 1930-talet och under andra världskriget. Människor fängslades i strid med grundläggande folkrättsliga regler, grupper förslavades och man utövade tortyr. Allt i stor skala och under lång tid.
Diktaturen och förtrycket bestod under hela Sovjetunionens existens men de systematiska angreppen i stor skala på den sovjetiska civilbefolkningen upphörde efter 1953.
