av Martin Alm, fil dr Lunds universitet
"Hitler ville förinta oss kroppsligen. Stalin vill göra det andligen."
Stalins antisemitism var inte av samma slag som Hitlers. Han eftersträvade inte att utplåna judarna, men såg den judiska identiteten som ett hinder för en lojal sovjetisk identitet. Det resulterade i kampanjer för att försvåra livet för judar. Från 1943 började en gradvis utrensning av judar från olika samhällsinstitutioner.
Under tsartiden utsattes judarna i Ryssland för diskriminerande särbehandling och stängdes ute från många områden i samhället. Det var vanligt, särskilt under tsarväldets sista tid, att judarna fick bära skulden för misslyckanden eller problem i samhället och förföljdes.
Upplevelsen gjorde att många judar blev radikala och gick med i de oppositionsgrupper som växte fram i tsarriket. Många av bolsjevikernas ledare vid tiden för oktoberrevolutionen var av judisk börd. Kommunistisk ideologi betraktar klasstillhörighet som den enda betydelsefulla identiteten och tror att nationella och etniska identiteter försvinner när kapitalismen avskaffas.
Judarna utgjorde aldrig mer än en liten minoritet av bolsjevikerna och en minoritet av judarna var bolsjeviker. De judar som var bolsjeviker lade själva i regel inte någon vikt vid sitt judiska ursprung utan tog avstånd från både religionens och härstamningens betydelse. I kommunistisk anda kände de sig som internationalister.
Stalin tog officiellt avstånd
Efter revolutionen upphävde bolsjevikerna bestämmelser som diskriminerat judar i Ryssland. Å andra sidan bekämpade regimen de religiösa och kulturella särdrag som hållit samman judarna som grupp: de motarbetade religionen och därmed den judiska tron. Man drev kampanjer för att göra det svårare att fira judisk gudstjänst och traditionella judiska högtider och att iaktta sabbatsreglerna. Hebreiska, som var judarnas religiösa språk men inte vardagsspråk, förbjöds i slutet av 1920-talet.
Stalin tog alltid officiellt avstånd från antisemitismen, men det finns indikationer på att han hyste antisemitiska åsikter. Vissa personer i hans närhet, bland annat hans dotter, har vittnat om att han ofta ska ha fällt antisemitiska kommentarer. Men om det gagnade hans intressen förefaller han ha varit beredd att samarbeta med personer med judisk bakgrund.
Judar började rensas ut
Efter Hitlers maktövertagande i Tyskland fördömde Stalin antisemitismen. Men i slutet av 1930-talet vidtogs åtgärder för att minska den judiska kulturens plats i sovjetsamhället.
Böcker på jiddisch, judarnas vardagsspråk, avlägsnades från biblioteken och många jiddischspråkiga institut, skolor och tidningar stängdes. Detta skedde i samband med en starkare betoning av Sovjetunionens ryska karaktär, särskilt efter Molotov-Ribbentroppakten, den icke-angreppspakt och överenskommelse om Östeuropas uppdelning som Nazityskland och Sovjetunionen slöt 1939.
Efter Tysklands anfall på Sovjetunionen 1941 bildade sovjetregeringen flera ”antifascistiska kommittéer” som propagandainstrument riktade mot dess allierade, bland annat en judisk antifascistisk kommitté 1942. Från 1943 började emellertid judar gradvis att rensas ut ur olika samhällsinstitutioner, exempelvis krigsmakten. Det skedde dock utan att man officiellt hänvisade till deras judiska identitet.
Efter andra världskriget var Stalin den stormaktsledare som ivrigast stödde skapandet av staten Israel. Han hoppades på ett brohuvud för sovjetiskt inflytande i Mellanöstern. Men Israel kom snart att vända sig till USA som sitt främsta stöd och då bytte Stalin fot.
Resolution riktad mot judar
I september 1948 stämplade Sovjet Israel som ett kapitalistland. Kalla kriget hade börjat och USA var Sovjets värsta fiende. Sovjetiska judar misstänkliggjordes nu för att vara lojala mot Israel i stället för med Sovjetunionen och därmed landsförrädare. Eftersom Israel var allierat med USA kunde judarna också förmodas vara agenter åt den ”amerikanska imperialismen”.
I januari 1949 antog kommunistpartiets centralkommitté en resolution om en kampanj mot ”rotlös kosmopolitism”, som i första hand avsåg judarna, även om några icke-judar också drabbades. I februari upplöste centralkommittén flera sällskap för jiddischspråkiga författare och lade ned tidskrifter på jiddisch. Sovjetisk press började angripa bruket av ”pseudonymer”. Man riktade sig i praktiken mot judar som antagit mer ryskklingande namn.
Utrensningar av judar ur det offentliga och det politiska livet accelererade. Den judiska antifascistiska kommittén anklagades för att gå USA:s ärenden. Femton personer som hade eller påstods ha anknytning till kommittén åtalades för förräderi i en hemlig rättegång år 1952. Tretton av dem avrättades (en fjortonde hade redan dött i fängelset).
Stalins egen läkare utpekad
I januari 1953 pekade den sovjetiska pressen ut nio läkare, varav sex var judar, som skulle ha konspirerat för att mörda de sovjetiska ledarna. Bland de utpekade fanns bland andra Stalins egen tidigare personlige läkare. En offentlig rättegång mot dem förbereddes, men Stalins död i början av mars 1953 stoppade processen. Stalins efterträdare lade ned målet och släppte läkarna fria.
Stalins antisemitism var inte av samma slag som Hitlers. Han eftersträvade inte att utplåna judarna men såg den judiska identiteten som ett hinder för en lojal sovjetisk identitet. Den judiske författaren Peretz Markish har sagt: ”Hitler ville förinta oss kroppsligen. Stalin vill göra det andligen.”
Det var inte bara Stalin som var antisemit. De sovjetiska judarnas lojalitet fortsatte att ifrågasättas av regimen. Förintelsen erkändes inte. Sovjetiska judars försök att få utvandra till Israel hindrades samtidigt.
