av Martin Alm, fil dr Lunds universitet
Utan rötter i nya trakter skulle identiteten utplånas
Under andra världskriget deporterades hela folkgrupper, cirka 1,5 miljoner människor, till Centralasien. De deporterades som straff för påstått samarbete med tyskarna under kriget. Avsikten var också att försvaga eller utplåna de deporterades nationella identitet, som tänktes stå i vägen för deras sovjetiska identitet.
Att deportera hela grupper av människor till arbetsläger eller till ogästvänliga platser i norra och östra Sovjetunionen var en vanlig åtgärd för bolsjevikerna. Deportationer av politiskt misshagliga personer hade traditioner från tsartiden (både Lenin och Stalin hade själva varit deporterade till Sibirien under sin tid som radikala aktivister före revolutionen), men då hade det varit enskilda individer eller små organiserade politiska grupper som förvisades, inte hela kollektiv.
De första omfattande deportationerna under den kommunistiska regimen drabbade kulakerna, de självägande bönder som motsatte sig kollektiviseringen under åren kring 1930. Vissa avrättades direkt, men de flesta sattes i arbetsläger och tvångsförflyttades till Sibirien eller andra av Sovjetunionens asiatiska delar. Många dog till följd av exilen.
Under andra världskriget riktades deportationerna även mot etniska grupper. Åtgärderna mot dem skulle med dagens språkbruk kallas ”etniska rensningar”. Det började med grupper som betraktades som säkerhetsrisker, om Sovjetunionen skulle hamna i krig med Tyskland eller Japan.
Först deporterades 175000 sovjetiska koreaner från sitt gamla hem runt Vladivostok. Efter Tysklands anfall på Sovjetunionen i juni 1941 deporterades nära en halv miljon så kallade volgatyskar till Centralasien eftersom man misstänkte dem för att kunna välja tyskarnas sida i kriget. (Volgatyskarna härstammade från tyska bönder som av kejsarinnan Katarina den stora bjudits in att bosätta sig i Volgaområdet i slutet av 1700-talet.)
När tyskarna började drivas tillbaka efter nederlaget vid Stalingrad i början av 1943 bestraffade sovjetmakten flera små folkgrupper i Kaukasus i de södra delarna av europeiska Sovjetunionen. De hade gjort motstånd mot sovjetmakten före kriget och där fanns grupper
som ansågs ha samarbetat med tyskarna under kriget.
Dog i överfulla godsvagnar
Bestraffningen var att folken – i slutet av 1943 och början av 1944 – deporterades i sin helhet, även nu framför allt till Centralasien (särskilt Kazakstan och Kirgizistan). Sammanlagt deporterades runt 1,5 miljoner balkarer, tjetjener, ingusjier, kalmucker, tjerkesser, mescheter och krimtatarer.
Tiotusentals dog under transporterna i överfulla godsvagnar med brist på mat och vatten. Ännu fler dog efter ankomsten.
Till skillnad från nazisternas behandling av judarna hade sovjetregimen ingen strävan att fysiskt utrota de deporterade folkgrupperna. Kommunistisk teori om nationella identiteter var att de uppstod och gick under med kapitalismen.
Stalin försökte påskynda processen. Genom deportationerna skulle man försvaga eller utplåna de deporterades nationella identitet, som tänktes stå i vägen för deras sovjetiska identitet.
Ändrade i historieböckerna
Myndigheterna ansträngde sig för att hindra spridningen av information om deportationerna och utplåna spår av folkgrupperna i deras gamla hemtrakter. Ryssar flyttades in för att ta över områden som blivit tomma. Historieböckerna skrevs om så att de deporterade folken inte nämndes i samband med områdena.
Det dröjde flera år innan uppgifter dök upp utomlands om vad som hänt. Först 1955, två år efter Stalins död, bröts den officiella tystnaden om dem i Sovjet. Fem av de åtta folkgrupperna fick officiell återupprättelse i februari 1957 och tilläts återvända till sina gamla hem. För de återstående tre, volgatyskarna, mescheterna och krimtatarerna, tog upprättelsen längre tid och de fick inte tillbaka sin jord. Upplevelserna i samband med deportationerna och i exilen har snarast skärpt fientligheten hos de här folken mot ryssarna och har spelat en roll bland annat för mobiliseringen i kriget i Tjetjenien i våra dagar.
