av Martin Alm, fil dr Lunds universitet
Ingen kunde känna sig säker
Under åren 1936–1938 nådde arresteringarna och avrättningarna en omfattning som aldrig tidigare skådats. Alla skikt av den sovjetiska befolkningen drabbades och ingen kunde känna sig säker. Det är dessa våldsamma förföljelser som brukar gå under namnet ”den stora terrorn”.
Terror förekom från första början under bolsjevikregimen. Den första röda terrorn ebbade ut i början av 1920-talet, men förföljelser av politiskt oliktänkande fortsatte. När Lenin från 1921 tillät en viss liberalisering av ekonomin, den så kallade nya ekonomiska politiken (NEP), snarare skärptes den politiska kontrollen.
Arresteringar följda av deportationer och avrättningar förekom i vågor och riktade sig mot olika kategorier av människor, misstänkta för att motarbeta regimen. Särskilt i samband med tvångskollektiviseringen av jordbruket kring 1930 blev åtgärderna omfattande.
Det har varit omdiskuterat hur mycket av den stora terrorn som beslutades på central nivå och hur mycket som berodde på att nitiska partifunktionärer på lokal nivå ville vinna sin kamp mot regimens fiender. Senare forskare, som kunnat ta del av tidigare ej tillgängliga dokument, säger dock att terrorn verkligen genomfördes på initiativ från högsta ort, det vill säga från Stalin själv. Sedan förekom det att lokala makthavare gick längre än de var tillsagda, av rädsla för att själva drabbas, om de inte var tillräckligt aktiva, men de flesta beslut fattades centralt.
Den främsta orsaken till terrorn tycks ha varit att Stalin ville krossa all opposition både inom och utanför kommunistpartiet. Stalin var redan i början av 1930-talet landets ledare, men han kunde inte räkna med total handlingsfrihet. Politbyrån och centralkommittén kunde gå emot honom. Efter terrorvågen fanns dock ingen kvar som vågade kritisera Stalin eller hans beslut. Han hade uppnått fullständigt envälde.
Partichef mördades
Den 1 december 1934 mördades partichefen i Leningrad, Sergej Kirov. Det är omdebatterat om Stalin själv låg bakom mordet. Troligen planerade och begick gärningsmannen sitt dåd på egen hand, men Stalin utnyttjade det för att rensa ut Kirovs anhängare ur partiorganisationen i Leningrad.
Sedan följde de tre Moskvaprocesserna 1936, 1937 och 1938, där gamla bolsjeviker som någon gång motarbetat eller kritiserat Stalin bekände en rad uppdiktade brott och i de flesta fall dömdes till döden och avrättades. Dessa rättegångar var offentliga, men många andra skedde i hemlighet. När utrensningarna tog fart än mer genomfördes ofta rättegångar på några minuter.
I augusti 1936 började stora utrensningar inom partiet överallt i landet. Funktionärer som inte hade uppnått de ekonomiska planernas mål eller vars fögderier drabbats av problem beskylldes för ”sabotage” och rensades ut. Stora delar av kommunistpartiets ledande skikt och dess mellanskikt avlägsnades och en ny generation tog ledningen.
Även Stalins egna anhängare som dristat sig till att någon gång kritisera honom, eller som bara kunde tänkas vara ett hot mot hans maktställning, avlägsnades. När den stora terrorn var avslutad avsattes Jezjov, som var chef för den säkerhetspolisen NKVD (Tjekan, den hemliga polisen, bytte 1922 namn till GPU och 1934 till NKVD) och hade genomfört de utrensningar som Stalin beordrat, och ersattes med Beria. Jezjov avrättades.
Arméns ledning arresterades
Utrensningarna nådde snart andra delar av samhället. I juni 1937 arresterades nästan hela Röda arméns ledning för ”högförräderi” och dömdes samt avrättades. Därefter fortsatte en våg av arresteringar och avrättningar över hela sovjetiska officerskåren.
Akademikerna vid universiteten drabbades mycket hårt. Till exempel greps hundratals biologer som inte accepterade den av Stalin gynnade biologen Lysenkos teorier (som allmänt betraktas som helt ohållbara), liksom lingvister som inte godtog den marxistiske lingvisten Marrs officiellt godkända teori. Omkring 200 medlemmar i det sovjetiska författarförbundet deporterades eller avrättades, däribland författare som Isaak Babel och Osip Mandelstam.
Majoriteten av terrorns offer var emellertid vanliga sovjetmedborgare. Medlemmar av nationella minoriteter kunde på grund av sin etniska tillhörighet misstänkas för att vara ”borgerliga nationalister”, judar kunde gripas som ”sionister” och släktingar till någon avrättad eller fängslad kunde dömas till fängelse som ”medlemmar av fosterlandsförrädares familj”. De som stämplades som ”samhällsskadliga element” behövde inte dömas för något brott för att förvisas. På så vis spred sig terrorn i allt vidare ringar bland befolkningen.
Närmare 700 000 avrättades
Massterrorn kulminerade våren 1938 för att därefter försvagas. Det betydde inte att arresteringar, avrättningar och deportationer upphörde, utan de fortsatte under och efter andra världskriget. Men trycket lättade en del.
Forskare har olika uppfattningar om antalet drabbade av den stora terrorn. Nyare forskning räknar dock med att bara under åren 1937 och 1938 greps cirka 1,6 miljoner människor av NKVD, varav närmare 700 000 avrättades.
Terrorvågen inleddes och avslutades på Stalins initiativ. Förutsättningarna för terrorn hade skapats redan under Lenin, som hade slagit ned allt motstånd mot partiet i Ryssland och samlat all makt inom kommunistpartiet till en liten ledande grupp. Under Stalin blev det omöjligt inte bara för icke-kommunister utan även för medlemmar av kommunistpartiet att uttrycka åsikter som avvek det minsta från ledningens. Ledningen var inte längre en grupp utan en enda person, Stalin själv.
