av Martin Alm, fil dr Lunds universitet
Skenrättegångar var ett vanligt förekommande inslag i bolsjevikernas maktutövning före andra världskriget. Vid dessa ”rättegångar” var de åtalades skuld i praktiken fastställd redan från början och anklagelserna i regel också fabricerade. Genom processerna pekades revolutionens fiender ut och det skapade en atmosfär av misstänksamhet.
Uppvisningsrättegångar hölls redan i början av 1920-talet på lokal nivå, med ”klassfiender” och motsträviga arbetare som inte ville tjäna revolutionen. Lenin fordrade i februari 1922 ”modellrättegångar med utmätande av de strängaste straff” för att visa bolsjevikernas fiender vad som väntade dem.
I samband med bolsjevikernas kamp mot kyrkan och för att komma över kyrkans värdeföremål hölls på våren och sommaren 1922 stora rättegångar mot präster i Moskva och Petrograd. En del av de åtalade dömdes till döden.
Vid samma tid hölls en skådeprocess i Moskva mot ledarna för det socialistrevolutionära partiet. Det hade starkt stöd bland den ofta upproriska bondebefolkningen och hade fått majoriteten av rösterna i valen till den konstituerande församlingen, som bolsjevikerna upplöst i januari 1918. Elva socialistrevolutionära ledare dömdes till döden, men straffen mildrades av Lenin, som fruktade att deras anhängare skulle utöva motterror riktad mot honom själv och andra ledande bolsjeviker.
År 1931, när Stalin efterträtt Lenin, hölls en liknande skenrättegång mot ledarna för mensjevikerna, en annan gammal konkurrent till bolsjevikerna om vänsterväljarna. Partiet var redan förbjudet men några gamla ledare fanns kvar. De anklagades nu för att ha bildat en kontrarevolutionär organisation för sabotage och spioneri och dömdes till tio års fängelse.
Syfte att peka ut fienden
Skådeprocesserna fyllde flera funktioner: de pekade ut revolutionens fiender och gjorde medborgarna medvetna om maktens närvaro i samhället. Genom att påminna om att fienden fanns överallt skapade de en atmosfär av misstänksamhet som fick stor inverkan på vardagslivet. De visade också att partiet och regimen var vaksamma och inte tillät denna fiende att undergräva det nya samhället.
Dessutom hade rättegångarna en didaktisk funktion och lärde människor hur en lojal medborgare skulle bete sig. De som motarbetade revolutionen skulle erkänna sina brott, sona dem och sedan återupptas i samhället som bättre människor.
Eftersom syftet med rättegångarna inte var att nå fram till sanningen eller att skipa rättvisa utan att vara exempel, spelade det ingen roll att de anklagade i de flesta fall dömdes för brott som de inte begått och som åklagarna visste att de inte var skyldiga till.
Parallellt med processerna uppstod under 1920-talet en teater- och filmgenre i Ryssland som kallades agitsudy, som skildrade fiktiva rättegångar om hur folket gjorde upp med revolutionens fiender. Skillnaderna mellan fiktiva och verkliga rättegångar var suddiga: de offentliga rättegångarna hämtade upplägg och tekniker från teatern och filmen.
Anklagades för sabotage
Efter hand som det visade sig att samhället hade svårigheter att uppfylla målen för produktionen utifrån de statliga planerna uppstod ett behov av syndabockar. I stället för att analysera vilka fel eller misstag som kunde ha begåtts lade man skulden för alla misslyckanden på ”spioner”, ”sabotörer” och ”konspiratörer”.
1920-talets tekniska specialister hade i de flesta fall utbildats och börjat sin karriär före revolutionen. De misstänkliggjordes nu och sades sabotera för den sovjetiska industrin. Flera rättegångar hölls mot ingenjörer, tekniker, vetenskapsmän och höga chefer som beskylldes för att medvetet ha saboterat på sina arbetsplatser och för att ha spionerat åt kapitalistländer som Storbritannien, Frankrike och USA.
Kända rättegångar av detta slag var Sjachtyprocessen 1928, rättegången mot Leonid Ramzin och flera andra höga tjänstemän 1930 och mot den brittiska firman Metro-Vickers 1931. Det fallet blev särskilt uppmärksammat utomlands därför att sex av de åtalade var brittiska medborgare. De åtalade dömdes i regel till långa fängelsestraff.
De tre Moskvaprocesserna
De mest berömda skenrättegångarna är ändå de tre så kallade Moskvaprocesserna 1936, 1937 och 1938. I dessa utplånades en stor del av bolsjevikernas gamla garde. De anklagades dels för att ha konspirerat med Trotskij, Stalins rival om att efterträda Lenin och nu i landsflykt, dels för att ha arbetat åt främmande underrättelsetjänster och för att ha utfört sabotage i Sovjetunionen.
Framstående bolsjeviker som Grigorij Zinovjev, Lev Kamenev, Jurij Pjatakov, Karl Radek, Nikolaj Bucharin och Aleksej Rykov dömdes till döden och avrättades (Radek fick tio år i fängelse och dog i fångläger). Det har diskuterats varför de åtalade erkände brott som både de själva och deras anklagare visste att de inte begått. Man har pekat på att de utsattes för svår tortyr och att man säkerligen hotade med straff mot deras familjer om de inte samarbetade.
Forskare har spekulerat om att de åtalade som övertygade kommunister trots allt vägrade att ge upp tron på Sovjetunionen och offrade sig för att inte – som de själva såg det – svika revolutionen.
Ett led i den stora terrorn
Moskvaprocesserna gav också signaler om att Stalin nu var kommunistpartiets absolute härskare och inte skydde några medel för att upprätthålla disciplinen inom partiet. De var även ett led i den stora terrorn under åren 1936–1938, då inte ens partimedlemmar var säkra. Vem som helst som blev misstänkt kunde då arresteras och avrättas eller skickas till Gulag.
Vid tidpunkten för sin död hade Stalin långt framskridna planer på att arrangera en liknande offentlig rättegång mot en grupp läkare, till största delen judar, som anklagades för att ha konspirerat för att mörda de ledande inom partiet. Stalin dog dock innan rättegången kommit till stånd, och skenrättegångar hade inte samma betydelse som under de första årtiondena efter revolutionen.
