av Martin Alm, fil dr Lunds universitet
Bolsjevikernas maktövertagande
När bolsjevikerna grep makten den 7 november 1917 verkade de vara i minoritet i Ryssland och kunde inte styra i kraft av starkt stöd från folket. I stället utövade de terror. Skräck är den korrekta översättningen av ordet terror. Ordet kommer från latinets terreo, ”att skrämma”, och syftar på våldsutövning i syfte att sprida skräck för att driva igenom utövarens politiska mål.
Före bolsjevikernas maktövertagande hade det bestämts att val skulle hållas till en konstituerande församling, som skulle utarbeta en ny författning för Ryssland. I valen fick bolsjevikerna en fjärdedel av rösterna och de upplöste sedan församlingen den 19 januari 1918, efter en dags sammanträde. En demonstration mot upplösningen slogs ned av militär och tjugo människor dödades. I brist på en stark politisk maktbas tillgrep man terror för att skrämma till lydnad.
Den 20 december 1917 bildade bolsjevikerna Vser ossijskaja tjrezvytjajnaja komissija po borbe s kontrrevoljutsiej, spekuljatsiej i sabotazjem (Den allryska utomordentliga kommissionen för kamp mot kontrarevolution, spekulation och sabotage) i dagligt tal kallad ”Tjekan”. Den var bolsjevikernas säkerhetspolis som med alla medel skulle bekämpa deras fiender. Tjekan gavs inga officiella befogenheter utan verkade utanför lagen.
Avrättning utan rättegång
I november 1917 inrättades också särskilda domstolar, ”revolutionstribunaler”, som skulle fördöma politiska brott. Domarna behövde inte formell utbildning. De behövde inte heller följa lagar från tiden före revolutionen. Tjekan organiserade också expeditioner där man utan någon rättegång alls sköt eller på annat sätt, bland annat genom dränkning, dödade politiska motståndare, arbetar- och bondeaktivister.
En betydande del av terrorn riktade sig mot de ryska bönderna som inte ville leverera mat till städerna utan att få betalt. Regeringen skapade 1918 ”livsmedelspatruller”, som tvångsrekvirerade spannmål och andra livsmedel från bönderna. Många våldsdåd förekom och väckte motstånd bland bönderna som på många håll gjorde uppror. Bolsjevikregeringen slog ned hundratals lokala bondeuppror fram till 1922, med tusentals döda som följd.
Regeringen försökte hetsa de fattigare bönderna mot de rikare, ”kulakerna”, men i grund och botten såg man hela bondebefolkningen som en ”småborgerlig” klass. Målet på längre sikt var att de skulle förvandlas till statsanställda lantarbetare. Bönderna utgjorde mellan 75 och 80 procent av Rysslands befolkning vid den här tiden.
Tsarfamiljen mördades
Mordet på tsarfamiljen kan betraktas som en del av terrorn. Tsarfamiljen satt i husarrest på olika ställen i Jekaterinburg, från maj 1918. Bolsjevikerna övervägde först att hålla en offentlig rättegång mot tsaren, men de blev rädda att tsaren då skulle få symbolisera motståndet mot deras styre och beslöt därför att avrätta honom.
Natten till den 17 juli 1918 sköts tsaren, hans familj och några tjänare av medlemmar ur Tjekan. Kropparna brändes och begravdes utanför staden där de upptäcktes först 1989.
Den 30 augusti 1918 utfördes ett misslyckat attentat mot Lenin. Efter attentatet blev terrorn mer systematisk. Ett dekret från den 4 september talade om att tillgripa ”massavrättningar” och ”massterror” mot regimens motståndare. Ett dekret av den 5 september talade om att spärra in ”klassfiender” i koncentrationsläger. Flera massavrättningar genomfördes också, bland annat av 512 personer i Petrograd.
70 000 inspärrade i läger
Hur många som dödades i denna terror under hösten 1918 är osäkert men knappast färre än 10 000 personer. Antalet inspärrade i arbets- och koncentrationsläger var 16 000 personer i maj 1919 och hade i september 1921 ökat till 70 000, borträknat läger där upproriska bönder hade internerats.
Det var inte bara bolsjevikerna som bedrev terror. Från sommaren 1918 till slutet av 1920 utkämpades ett inbördeskrig i Ryssland mellan bolsjevikernas röda armé och olika ”vita” arméer, vars ledare hade olika politiska mål men kunde förenas i sitt motstånd mot regimen. Även från de vitas sida förekom terror, riktad mot misstänkta bolsjeviker och även mot judar. Styrkor av upproriska bönder brukar inte räknas till den vita sidan utan som en egen, tredje part, de ”gröna”.
En del av terrorn förklaras av inbördesstriderna. Men Lenin hade talat om nödvändigheten av terror redan i november 1917, och bolsjevikernas terror anses av de flesta historiker ha varit mycket mer omfattande och organiserad än de vitas.
Utrotning av kosackerna
En del av bolsjevikernas krig mot bönderna var ”avkosackiseringen”. Kosacker var grupper av bönder och krigare som åtnjöt vissa privilegier mot att de gjorde krigstjänst i armén. Den nya regeringen hade i december 1917 utpekat kosackerna kollektivt som ”klassfiender” och avskaffat deras särskilda status. Många kosacker anslöt sig då till den vita sidan i inbördeskriget.
I en hemlig resolution som antogs av bolsjevikernas centralkommitté i januari 1919 talades om att kosackerna borde ”utrotas och likvideras till sista man”.
Under några veckor i februari–mars samma år avrättade Röda arméförband över 8000 kosacker vid floden Don. Ett uppror bland kosackerna drev tillfälligt bort Röda armén. Men våren 1920 kom den tillbaka och fullbordade nu avkosackiseringen. Kosackernas samhällen raserades, massavrättningar genomfördes och de överlevande deporterades.
Forskare uppskattar att totalt mellan 300 000 och 500 000 kosacker dödades av en befolkning på högst tre miljoner. Kosackerna är ett exempel på ett kollektiv som anklagades och bestraffades i sin helhet.
