Minnesdagen 2007
Hej.
Jag heter Hannah och tillhör den tredje generationen. När jag skulle skriva det här talet tog det först emot, jag ville inte göra det. Jag var tvungen att gång på gång fråga mig själv varför jag gör det här? Varför väljer jag att riva upp det som smärtar? Varför kan inte jag, som föddes mer än 40 år efter krigsslutet, strunta i det som hände och njuta av att jag lever, och att jag lever i fred? Hur blir det min uppgift att föra vidare någonting jag inte ens upplevt? Jag tror jag ställde mig frågorna i hopp om att jag inte skulle hitta några svar och alltså slippa ta mig igenom det. Men svaren kom snabbt, de kom enkelt och självklart. Jag lyckades inte gömma mig från mitt ansvar och från uppgiften att föra minnet av förintelsen vidare.
Min generation var inte konkret med på plats, men många med mig har åtskilliga gånger haft svårt att separera första generationens upplevelser med sina egna. När jag tittar på en film, hör en berättelse eller läser något om förintelsen så är det inte ”de” som torteras, det är inte min släkt som mördas – det är jag.
Jag tror inte det går att smita, jag tror det är omöjligt att fly från det arv vi bär med oss.
Självklart tynger de här minnena, självklart gör det ont, men jag tycker inte att vi ska glömma bort det bra som vi får ut av att rota i det förflutna. Som sagt heter jag Hannah, precis som min morfars mor. Jag har alltid vetat det, vetat att zeide, morfar, hade en mamma och att jag fått mitt namn från henne, men ärligt talat har hon varit död. Hon har varit någon som helt enkelt inte existerat. När jag åkte på march of the living, en resa till Polen i Förintelsens fotspår, för knappt ett år sen och grävde, rev och slet i det som gör allra ondast fick hon plötsligt liv.
När jag gick den så kallade svarta vägen in i Majdanek, där hon gasades ihjäl, när jag gick igenom gaskammaren, barackerna, krematoriet och såg askan som finns kvar i ett stort monument identifierade jag mig med den här människan så starkt att jag inte var säker på att jag skulle ta mig därifrån levande. Det gjorde ont, men jag tog mig igenom det. Och ur det föddes en person som numera följer mig överallt och som är så levande att jag nästan inte behöver tänka på hur hon mördades.
Men ibland kan jag känna att den enkla vägen vore att inte tillåta mig att känna smärtan, men risken med att strunta i mitt arv, välja att inte lära mig om det, är att allt bara blir oförklarligt och märkligt. För någonstans inom mig, hur undantryckt det än skulle vara, finns det kvar. Det som jag helst av allt vill glömma, det som gör ont men som även kan ge mig något gott. Om jag tar mitt ansvar och lär mig, då kan jag också förstå de känslor som kan dyka upp. Jag kan förstå varför jag känner en konstig känsla i magen när jag ser en stor skorsten eller en järnväg, varför jag har svårt för trånga utrymmen, får en känsla av obehag när jag står i kö eller automatiskt får en känsla av att jag borde vägra och ifrågasätta när jag blir tillsagd.
Så när jag nu konstaterat för mig själv att jag inte kan smita, att det är en stor del av mig, att jag har ett ansvar att minnas, vad gör jag nu? Ska jag gå omkring och minnas? Plågas? Det låter outhärdligt. Det är lättare att inte vara ensam, att få dela ansvaret med andra.
Men det kan vara svårt att hitta ett sätt att föra det vidare, det kan kännas som att man står utan medel och verktyg.
Jag fick ta del av ett fantastiskt projekt i höstas, som initierades av Forum för Levande Historia, då vi i tredje generationen samarbetade med första generationen överlevare. Genom att utforska den muntliga berättarkonsten fick vi hjälp att skapa ett eget och unikt verktyg för våra berättelser. Jag fick lära mig att med viljan och modet kan jag, genom mina egna känslor, föra vidare det jag har hört och det jag känner. Jag ärvde en historia av Tobias Ravet, en episod ur hans liv under förintelsen, som jag fick utrymme att göra till min egen. Det var en speciell känsla när vi i tredje generationen berättade första generationen överlevandes historier inför dem. För mig blev det ett löfte om framtiden. När vi sa hejdå till varandra kände jag att de överlevande gick därifrån en smula tryggare, deras arv kommer att föras vidare. Och jag gick därifrån och kände att det inte är omöjligt, uppgiften är inte för svår.
Min morfar, Mietek Grocher, som har som sin livsuppgift att resa runt i skolor och berätta om sitt liv under förintelsen, har alltid pratat med mig om det som hände. Han har fått mig att förstå vilket helvete de gick igenom samtidigt som han har visat mig att han lever - och njuter av livet. Det är inget motsägelsefullt. Jag tror vi måste komma ihåg att leva livet, ha kul, njuta och uppskatta – men samtidigt aldrig glömma, aldrig sluta prata och aldrig tillåta att folkmord blir acceptabelt.
Hannah Schildt
