Jag vet varken var jag ska börja eller sluta denna Förintelsens Minnesdag. Ty det är så mycket som kan, bör och som aldrig ska sluta sägas. Fråga bara dem som idag står här bland oss som levande trots mot totalitarismens bestialitet. Därför är det som om allting går i brottstycken omkring mig; en gränslös värld av tankar, känslor, minnen, fakta och av röster, ljud och bilder som inte vill låta sig fångas in enkelt för att hållas fast och ramas in sida vid sida.
Temat detta år är att vara åskådare. Jag talar om betraktare i alla sorters förtryck, i stora som vardagens små. Då och nu och nästa gång det händer, för det kommer alltid en nästa gång.
Att betrakta när någon spottar på din granne, att tiga still när din arbetskamrat misshandlas, när din mjölkhandlare, din skräddare, din skomakare, din expedit våldtas, torteras och mördas, eller när någon du inte känner misshandlas en lördagskväll här, i Berlin eller i Skövde... är egentligen allt annat än att blott vara åskådare.
Det är att vara neutral, för den neutrale visar alltid sitt oberoende inför händelsen. Därmed också sin likgiltighet. En likgiltighet som alltid är våldets tysta bundsförvant.
I samhällen där osäkerhet råder, råder också rotlöshet och vilsenhet. I sådana samhällen får totalitära ideologier lätt fästen, ty de erbjuder alltid den villrådige de snabbaste och enklaste vägarna till trygghet och framgång. Betänk bara panturkismen med dess folkmord på Turkiets kristna medborgare, samma lands mord på kurder, betänk inte minst Hitler och nazismen och Stalin och kommunismen. Krigen på Balkan, Rwanda och flera av de glömda krig som pågår i Afrika och andra avlägsna platser medan vi står här… Exemplen är många.
Så när politikerna eller systemen sanktionerar våld i godhetens namn och de folkliga leden sluts, eftersom människorna förförts av mirakulöst enkla lösningar på det osäkra tillståndet, vet vi inte i förväg vem av oss som skulle kunna hålla i piskan.
Människan som förlorat sig i massans anonymitet behöver inte ens vara driven av ideologisk övertygelse eller av politisk fanatism. När ”den andre” avhumaniserats och tillerkänts egenskaper man själv inte vill kännas vid, med andra ord en ångestdriven projektion på främlingen som bärare av ej önskvärda kvaliteter, så har bilden av fienden byggts upp och galgen redan rests. Arbetare tillsätts: oklanderliga, kärleksfulla, omtänksamma, sentimentala och hyggliga familjefäder och mödrar, plikttrogna och lojala tjänstemän i ondskeindustrins ohämmade kvarnar. Och mördandet mekaniseras med en lidelse som det anstår de högsta idealen.
Vi bör därför alltid vara misstänksamma när ledarna rättfärdigar i grunden människorättsvidriga beslut och förslag med motiveringen att det är för landets och folkets bästa eller att lagen kräver det. Något som ligger oändligt långt bort från folkmord och Förintelse, men där den kusliga retoriken känns igen, var när Lars Leijonborg sa att han skulle ange flyktingar som gömmer sig eftersom den svenska lagen måste följas. Som om lagen i sig trotsar allt människovidrigt. Eller när ex-justitieminister Bodström vill kontrollera informationsflödet på tidningsredaktioner för att förebygga hot mot landet, som motivering.Eller nu när Emily Collins ska utvisas till Nigeria, där hennes två döttrar riskerar samma öde som sin mor – könsstympning. Trots att myndigheter haft ovedersägliga bevis och intyg som talar mot deras beslut. Allt detta är verklighetsförnekelse förklädd till engagemang.
Det jag talar om nu är också krig. Inte de stora krigen i avlägsna tider och rum som vi reflexmässigt riktar vår avsky mot. Utan de små som utspelar här och nu.
Om Förintelsen och andra folkmord brukar man alltid fråga: ”Hur kunde de?”, när vi istället borde fråga oss: ”Hur kunde VI?”, och: ”Hur kan vi fortfarande?” Någon blir mobbad, utfryst, misshandlad en helgkväll. Barn dödar barn, flyktingförläggningar bränns ner. Nynazister hotar, misshandlar och mördar människor som de uppfattar som rasförrädare eller ”ej rasrena”.
Om vi inte ens kan förmå oss att reagera nu när vi sällan riskerar allvarligare repressalier, hur skulle vi då inte ha reagerat på förintandet under andra världskriget, eller reagera på folkmorden som pågår idag om vi befann oss i dess mitt?
Låt oss landa i en retoriska fråga ställd av Raul Hilberg,en av de främsta forskarna om Förintelsen: ”Skulle ni vara lyckligare om jag kunde visa er att förövarna var galna?” Ja, visst skulle vi det. För människan vill ha en överskådlig värld med klara gränser mellan ljus och mörker, ondska och godhet.
Än en gång: den stora massan som bränner ner och våldtar, torterar och mördar i de stora folkmorden består inte av främst monster och psykopater. Varken idag eller igår. De var och är vanliga, alltför vanliga människor som fallit in i ondskans banalitet:släktingar som gift sig över etniska gränser. Grannar, vänner, klasskamrater, anställda och arbetsgivare.
Lidandet kan inte vägas på krampernas våg, men med det utstuderade, industriella mördandet av judar, zigenare, homosexuella och handikappade under andra världskriget antog ondskan sin högsta potens. Ty judarna och nazismens andra ”ej önskvärda” importerades inte från oländiga bergstrakter för att möta sina öden i koncentrationslägren. De hämtades från grannstaden, grannkvarteret, grannhusen, den egna trappuppgången, de hämtades från samma arbetsplatser som bödlarna, från samma skolor, kaféer och lekplatser.
Vi vet alltså inte hur lätt eller svårt vi skulle ha att ge upp vår mänsklighet och bli exekutionsbetjänter förrän vi prövas. Därför ligger Helvetet alltid nära. Närmare än vad vi vill tro eller kännas vid.
Det för mig till Ondska. Det talas ofta slentrianmässigt om ”ondskan inom oss”, som om Ondskan utför själva handlingen och inte människan. Som om människan kan svära sig fri eftersom det inte var hon som utförde dådet utan…Ondskan.
Men Ondska är ett praktiskt problem för oss alla. Därför måste vi ständigt vara beredda på att kunna förhålla oss till den. Med ondska följer också rädsla. Jag kommer att tänka på den sicilianske åklagaren Falcones svar i en intervju om varför han riskerade sitt liv för att bekämpa maffians våld: ”Visst är jag rädd”, svarade han, ”men den modige, om än rädde, dör bara en gång – den fege däremot, dör varje dag.”
Vilket för oss till Tvivlet. Visst, det är en skrämmande tanke för oss alla: att vi inte vet om vi skulle agera eller stå likgiltiga. Men jag är övertygad om att det är först när vi tvivlar på vår egen godhet, på vår egen bräcklighet, när vi erkänner inför oss själva att det som är botten i andra också kan vara botten i mig, som vi bättre kan vara förberedda när ondskan lockar med den enkla vägen ur bekymmer och egna tillkortakommanden. Ty tvivlet är ofta förnuftets förlösare, det som alltid föregår visheten, medan den absoluta tvärsäkerheten är dess baneman.
För varje människa som säger att hon/han absolut skulle agera annorlunda, vill jag säga: Den människa som inte känner tvivel är en likgiltig och farlig människa. Elie Wiesel, som överlevde Förintelsen, säger: ”Motsatsen till kärlek är inte hat, det är likgiltighet. Motsatsen till konst är inte fulhet, det är likgiltighet. Motsatsen till hopp är inte uppgivenhet, det är likgiltighet. Och motsatsen till liv är inte död – det är… ja… likgiltighet.”
I denna publik finns ett barn som sa att hans lärare häromdagen lärde ut att Sverige har haft tur som sluppit krig i över 150 år. Men genom sina föräldrar har barnet redan fått veta att det var Sverige, som innan kriget bröt ut, krävde av nazisterna att stämpla ”J” i de judiska flyktingarnas pass. Att det var Sverige som lät tyskarna passera med godstågen mot Norge. Den tioårige pojkens reaktion: ”Vad är det som är tur med att vara feg?”
Alltså, det handlar inte främst om kampen om framtiden, utan om historien. I ”Skrattes och glömskans bok” skriver tjecken Milan Kundera, att ”människans kamp mot makten är minnets kamp mot glömskan”. Att ”det förflutna är fullt av liv och dess ansikte irriterar oss, retar, förödmjukar, så att vill förinta det eller måla om det. Människorna vill vara framtidens herrar bara för att kunna ändra det förflutna. De kämpar om tillträde till de laboratorier där fotografier retuscheras och levnadsbeskrivningar och historia skrivs om”.
En skrämmande aktualitet apropå att skriva om historien, eller inte skriva den alls. Mordet på Hrant Dink i förra veckan kan inte ha undgått någon här. En i Turkiet född och bosatt armenisk redaktör som i anständighetens och i försoningens namn stred för att Turkiet ska öppna arkiven och erkänna folkmordet på hundratusentals assyrier, syrianer och över 1,5 miljoner armenier i seklets början. Man utrotade nästan den kristna befolkningen. ”Den djupa staten” – en dödlig cocktail av turkiska militärer och nationalister, släckte Hrant Dinks dröm och därmed hans liv.
Att erkänna morden är inte främst en anklagelseakt mot mördarna, utan en upprättelse av de mördade. Därför blir mordet på Hrant Dink också att mörda folkmordets offer ännu en gång.
Historien om övergreppen mot mitt eget folk, kurderna, är lika tillsluten. Det var i Sverige jag blev medveten om min historia, kultur, litteratur, musik och konst. Det var först här, jag var redan 28 år, som jag fick höra talas om något som utspelade sig blott 40 kilometer från mina hemtrakter under ett par månader mellan 1937 och -38. Drygt 300 000 människor i området Dersim slaktades, brändes, spettades och hängdes bokstavligen. Ett vidsträckt bergsområde utplånades nästan helt.
Alla dessa historier och berättelser, oberoende av tid och rum, är viktiga för att de handlar om oss alla, ty vi bor i samma värld. De lär oss att förstå våra egna reaktioner. Vår bräcklighet, vår låghet, men också vår storhet när ingen anar eller förväntar sig det. De lär oss att livet måste återerövras på nytt med varje soluppgång. De lär oss att tvivla lika mycket som att tro. Främst utmanar skildringarna nationens och de egenrättfärdiga ledarnas sanningar. De utvidgar livets räckvidd och får oss att ompröva synen på våra inramade, färdiga bilder. Men berättelserna och vittnesmålen är också ett rättvisans hångrin i ansiktet på åskådaren som säger att hon inget såg, inget visste. De är en blåslampa i skinnet på den likgiltige som säger att det inte spelar någon roll.
Ty, att berättelserna spelar roll, på samma sätt som min likgiltighet spelar roll när min medmänniska förintas… ja, det kan varje överlevande alltför väl vittna om.
Mustafa Can, författare och journalist
