Gettot i Lodz
Tyskarna marscherade in i Lodz den 8 september 1939. Direkt efter den tyska arméns intåg började trakasserier av den judisk befolkningen och plundring av deras ägodelar. Jämfört med Warszawa getto var Lodz getto mycket slutet. Ingen fick komma in eller ut. Informationsflödet om vad som hände utanför murarna var mycket litet.
Den första förordningen som syftade till att segregera den judiska befolkningen i Lodz kom redan den 14 november 1939. Då utgick ett påbud om att judar skulle bära en judisk stjärna på sina ytterkläder. Stjärnan skulle vara minst 10 centimeter i diameter och "jude-gul". Den som inte följde förordningen riskerade dödsstraff.
Det andra ledet i den tyska anti-judiska politiken var att bilda getton, som det i Lodz. Judar skulle förflyttas dit från andra stadsdelar och från landsorten. Skyltar sattes upp som förbjöd andra än judar att beträda getto-området - och skyltarna som var vända in mot gettot infomerade om att straffet för att försöka ta sig ut var döden. Bevakningen av gettot sköttes oftast av tyska ordningspoliser utanför avspärrningarna och judisk polis innanför avspärrningarna.
Genom getto-området gick Zgielska-gatan som var en "arisk" gata. Ibland stoppade man trafiken och lät gettoinvånarna springa över till gettoporten på andra sidan gatan.
Att förödmjuka judarna var ett sätt för tyska soldater att roa sig i Lodz och andra ockuperade områden. Här klipper två Waffen-SS-soldater skägg och hårlockar av en ortodox jude.
Getttots gränser fastställdes av den lokale polischefen Johannes Schäfer. Den 19 januari 1940 varnade han icke-judar för att besöka de judiska kvarteren. Den 8 februari kom hans order om skapandet av ett avspärrat getto. Ledarna för Judenrat skulle ansvara för att ordern verkställdes. De i sin tur utfärdade förbud för judar som bodde inom de judiska kvarteren att lämna dessa och gav order om att judar som bodde utanför de judiska kvarteren skulle förflyttas till de för judar avsedda stadsdelarna.
Innan gettoportarna stängdes fick alla icke-judar lämna stadsdelen och judar från andra stadsdelar och den närbelägna landsorten flytta in. 
En gigantisk förflyttning ägde rum vintern 1939-1940. Trängseln i gettot blev enorm. Människor bar med sig det allra nödvändigaste eller drog sina saker på slädar och vagnar.
Deportationen av judar till Lodz skedde även från mindre städer i närheten, som staden Mlawa. Också de som tvångsförflyttades härifrån fick endast ta med sig det viktigaste, det som de orkade bära.
Lodz getto placerades i utkanten av staden och omfattade stadsdelen Baluty och en del av Gamla stan. Båda stadsdelarna var de mest omoderna i Lodz och saknade avlopp och rinnande vatten. All transport inom gettot sköttes av människor som drog vagnar. 
Här syns bilder med människor som drar en vagn full med bröd, som tillsammans med potatis utgjorde basfödan i gettot - 
och människor som drar en vagn med fekalier (avföring). På gettospråk kallades dessa människor för fekalister och de dog otast i tyfus. De tillhörde dem som hade lägst status i gettot. De enda bilar som fanns i gettot var tyskarnas bilar som användes för att hämta varor från gettoverkstäderna.
Under alla år som gettot i Lodz existerade genomföde tyskarna regelbundna avrättningar genom hängning eller arkebusering för att förhindra motstånd. Här syns en arkebusering som utförs av tyska ordningspoliser vid gettostängslet. Offret har grävt sin egen grav.
Hunger, sjukdomar och terror skördade varje dag nya dödsoffer i det överbefolkade gettot. Men trots de hårda förhållandena fortsatte skolundervisningen, den religiösa verksamheten samt olika kulturella organisationer att verka. Läget i gettot verkade stabilt eftersom tyskarna inte la sig i gettots inre angelägenheter. Situationen förvärrades hösten 1941 då gettobefolkningen ökade. Skolorna fick stänga för att ge plats åt nyanlända judar. Tilldelningen av mat minskade och det andliga motståndet bröts ner. Som en del av plundringen av den judiska befolkningen infördes också en gettovaluta som saknade egentligt värde, men som var den enda gångbara i gettot. Gettots innevånare fick växla in den riktiga valutan mot gettots egen.
Bröd, potatis och soppa var basföda i gettot. Långa köer bildades vid varje utdelning, då man fick byta mat mot kuponger som man köpt i förväg eller erhållit som betalning för utfört arbete åt tyskarna. Vid ingången till "affären" står judiska poliser och försöker stoppa anstormningen.
Lodz getto var mycket slutet i jämförelse med Warszawas getto där smuggling av bland annat mat pågick under hela gettots existens. I Lodz getto skedde all matutdelning enbart genom tysk försorg. Till en början sköttes själva utdelningen av Judenrat, men i början av juni 1940 började tyskarna dela ut ransoneringskort för olika matvaror, samt socialbidrag, och i slutet av 1940 sköttes all matutdelning av tyskarna. De som var sjuka eller arbetslösa och kvitterade ut sina ransoner och bidrag var sedan bland de första som deporterades till förintelselägren.
Den första tiden gav gettoförvaltningen de sjuka understöd, som på denna bild där en sjuk kvinna får besök och mat. Bilden är en av de få bilder som finns från någon av gettots lägenheter. Oftast bodde 8-14 personer i samma rum , vilket spridde sjukdomar som tillsammans med undernäring skördade många offer i gettot.
Det fanns förstås också barn i gettot. Alla över tio år måste bära den gula davidsstjärnan. Alla i gettot ville bli anställda, även barn, eftersom innehav av ett gällande anställningsbevis gav ett visst skydd mot att bli deporterad till ett utrotningsläger. Men senare under gettoperioden spelade inte anställningsbevis längre någon roll för barn. Under 1942-1943 separerade man nästan alla barn från deras föräldrar och deporterade barnen till utrotningslägret Chelmno där de gasades ihjäl.
Under hösten 1941 ökade trängseln i gettot ytterligare. Tyskarna deporterade 20 000 så kallade västeuropeiska judar till Lodz getto. Judarna kom framförallt från Stortyskland (Tyskland och Österrike), Luxemburg och Riksprotektoriatet Böhmen-Mähren (en del av det nuvarande Tjeckien). På bilden stiger en grupp deporterade från väst ner från en fransk boskapsvagn. För att ge plats åt de nyanlända i gettot stängdes skolorna och all undervisning upphörde. De nyanlända kände sig främmande i Lodz och många hade aldrig upplevt en sådan misär. Många av de nyanlända lät sig sedan frivilligt deporteras vidare i tron att inget kunde vara värre än gettot i Lodz. Dessa deportationer gick dock till utrotningslägren.
Genom den politik som gettoförvaltningens chef Hans Biebows bedrev blev hungern mer och mer kännbar i gettot. Biebows såg till att succesivt minska tillgången på mat. Flickan på bilden äter av soppan som en del arbetare fik istället för betalning. Hennes ansikte är svullet på grund av undernäring. 
Kyla och undernäring skördade många offer i gettot. Många åt sin soppranson direkt på gatan, ute i snön.
De flesta i Lodz getto skulle vara arbetsföra. Judenrats ordförande, Chaim Rumkowski, trodde att judarna hade en chans att överleva om de utförde arbete åt den tyska försvarsmakten och tillmötesgick nazisternas krav. Textilindustrin gjorde bland annat uniformer åt den tyska krigsmakten. Alla arbetare på bilden är män och bär judestjärnan på sina kläder.
I Lodz fanns också ett särskilt getto för romer som kom till i slutet av 1941. Man känner inte till exakt när detta getto upphöde att finnas, men man beräknar att minst 5000 romer deporterades därifrån till utrotningslägren. Bilden visar Tokarzewskigatan som utgjorde gettots ena gräns. Under en lång tid härjade tyfusepidemier i gettot vilka dödade ett stort antal av de som bodde där, liksom flera ur den tyska vaktstyrkan.
Under perioden 6 januari till 12 september 1942 skedde tre stora deportationsvågor från gettot. Deportationerna skedde bland annat genom att gettoinvånarna lurades till tågstationerna där de hade blivit lovade mat. Senare fick befolkningen utegångsförbud för att underlätta för tyskarna att genomföra deportationerna. Det var Judenrat som på tyskarnas order gav besked om "förflyttning" (det vill säga deportation till förintelseläger).
Enligt detta påbud, nummer 380 från den 20 april 1942, skulle alla västeuropeiska judar som befann sig i gettot deporteras vidare. De skulle inställa sig punktligt vid Förflyttningsbyråns lokaler med max 12, 5 kilo bagage per person.
Vid andra deportationer under samma tid, april-maj 1942, skulle "västjudarna" inställa sig i Centralfängelset. Flickorna på bilden är förmodligen tyska judar som deporterats till gettot under 1941.
Bilden med stängslet är ytterligare en bild från Centralfängelset dit gettoinvånare som skulle deporteras samma dag eller dagen därpå fördes. Bilden föreställer förmodligen en splittrad familj som tar farväl.
De deporterade fördes till fots från Centralfängelset till den närbelägna tågstationen Radegast. Därifrån avgick tågen till utrotningslägret Chelmno och senare till Auschwitz. Den tredje bilden föreställer en deportation av kvinnor och barn som separerats från sina män. De ska lastas i tyska järnvägens boskapsvagnar och föras till Chelmno.
Sjuka och gamla hade deporterats från gettot enligt samma listor som gettoförvaltningen använde tidigare för att ge dem understöd. Flera patienter på sjukhus rycktes ur sina sängar. Barn kastade genom fönstren till de väntande lastbilarna och hästdragna kärrorna.
Efter en tid av deportationer förstod gettoinvånarna, trots de missvisande rykten som tyskarna spred i gettot, att deportationerna inte handlade om en förflyttning, utan om en sista resa till ett utrotningsläger. Tyskarna fick då mycket svårt att fylla deportationskvoterna och började använda allt mer brutala metoder. För att lättare kunna genomföra deportationerna fick befolkningen i gettot utegångsförbud. Under utegångsförbudstiden tömde tyskarna systematiskt hus efter hus i gettot och deporterade dem som bodde där omedelbart.
Efter de tre första deportationsvågorna kom judar från mindre getton till Lodz getto. Alla, utom en del yrkesmän, deporterades nästan omedelbart. Endast de arbetsföra fanns nu kvar i gettot. 1943 fanns 87 000 judar i gettot, och 85 procent av dessa arbetade i fabriker och verkstäder. Bilden föreställer en legitimation som är utställd den 4 augusti 1943 på en 10 år gammal pojke. Legitimationen talar om att han arbetar som skräddarlärling vid ett militärskrädderi och detta gav honom en chans att undgå deportation.
Efter de stora deportationerna hade man lovat att matransonerna skulle öka. Bilden visar människor som med sina matkärl väntar på utdelning vid ett soppkök.
I juni 1944 var de cirka 70 000 judarna i Lodz getto den största judiska populationen i Europa. Trots Röda arméns offensiv på östfronten fortsatte tyskarna att deportera och förinta judarna i Lodz. 7196 personer deporterades i två transporter till utrotningslägret i Chelmno. Då Röda armén närmade sig Chelmno dirigerade tyskarna om judedeportationerna till Auschwitz. Genom upprepade razzior hade den tyska gettoförvaltningen samlat alla återstående gettoinvånare på ett litet område. I slutet av augusti 1944 deporterades de resterande 68 500 judarna, inklusive det judiska rådet, till Auschwitz. Kvar i gettot fanns då bara cirka 860 judar.
Gettot i Warszawa
Warszawa kapitulerade den 28 september 1939. Att separera judar från den övriga befolningen var första steget i nazisternas strategi gentemot den judiska befolkningen. I varje stad där ett getto skulle etableras skedde stora omflyttningar av invånare. Den kristna befolkningen skulle ut och den judiska in.
Första steget i att skilja den judiska och kristna befolkningen i Warszawa åt togs när skyltar sattes upp runt de judiska kvarteren den 18 november 1939. Skyltarna informerade, på både polska och tyska, om att området var avspärrat och att endast genomfart var tillåten på grund av risk för tyfus. I andra delar av Warszawa satte man också upp förbudsskyltar riktade mot judar, med förbud för judar att besöka parker eller att gå på en viss sida av gatan. Andra förbud gällde användning av de allmänna kommunikationsmedlen, där judar endast fick åka i särskilt markerade vagnar.
1939 var nästan 30 procent av Warszawas befolkning på 375 000 judar och de bodde i alla stadens delar. Som en första segregationsåtgärd beordrade Hans Frank, Warszawadistriktets generalguvernör, att alla judar från den 1 december 1939 skulle bära en vit armbindel med en blå davidsstjärna. Ordern gick ut i samband med en folkräkning. På bilden syns en ung försäljare av armbindlar som själv bär en.
I januari 1940 stängde tyskarna alla synagogor. Många av dem användes senare som logi för judar som deporterats till Warszawa. För att bryta ner motståndsviljan hos befolkningen arkebuserade också de tyska Waffen-SS-soldaterna ett stort antal judar i en kollektiv bestraffning.
Judar utnytjades till olika typer av obetalda arbeten i gettot. Hans Frank meddelade i en order utfärdad den 26 oktober 1939 att alla judar från Waszawadistriktet ska utföra obetalda arbeten. Judenrat, det judiska rådet, ansvarade för att ett antal judar varje dag skickades till slavarbeten. I januari 1940 startade en särskild registrering av arbetsföra judar i åldern 12 till 60 år. På bilden går en grupp judar på Krakowske Przedmiesciegatan eskorterade av tyska ordningspoliser.
Den judiska befolkningen från mindre städer runtom Warszawa deporterades också till gettot. Här kommer en familj med de tillhörigheter de fick och hann ta med sig lastade på en kärra. Många hann inte ta med sig något och anlände utan pengar och kläder till det överbefolkade gettot.
Livet i gettot var trångt och smutsigt. Ofta delade flera familjer på ett rum. Nazisterna bildade vanligtvis getton i de stadsdelar som var omoderna, ofta fanns det inte avlopp och rinnande vatten. Många dog av undernäring och i epidemier, bland annat fläcktyfus, som spreds snabbt på grund av trångboddhet och dåliga hygieniska förhållanden. Dödligheten i gettot var mycket hög och döda människor på gatan var en vanlig syn. Trots detta var gettot välorganiserat. Man försökte så långt som möjligt skapa en normal vardag och det fanns, till en början, både synagogor och skolor.
I april 1940 påbörjades det murbygge som skulle isolera gettot från resten av staden. Det "judiska bostadsområdet" som tyskarna kallade gettot skulle omfatta en del av de gamla judiska kvarteren i anslutning till den judiska begravningsplatsen, samt ett område nära en järnvägsbangård. Muren blev cirka 18 kilometer lång, flera meter hög och överst försedd med krossat glas och taggtråd. Murbygget pågick sedan under hela gettotiden. Gränsen ändrades ständigt och gettot blev allt mindre.
Före den 15 november 1940 skulle 115 000 kristna polacker lämna gettot och 140 000 judar från andra stadsdelar i Warszawa och den närbelägna landsorten flytta in. Trängseln i gettot blev enorm. Över 350 000 människor bodde på en yta av 403 hektar. (En hektar motsvarar arean av en kvadrat med 100 meterssidor.)
I november 1940 startar deportationen av den judiska befolkningen från mindre städer runt omkring Warszawa. De deporterade gick ofta till fots eller åkte med böndernas hästdragna vagnar. Under de första tre månaderna 1941 flyttade 50 000 judar från västra delen av Warszawadistriktet till det redan överbefolkade gettot. I mitten av bilden syns tyska fordon och motorcyklar.
Portarna till gettot bevakades av tyska ordningspoliser och polsk polis. På insidan vaktades de av judisk polis. Att lämna getto-omårdet var förbjudet och de som försökte blev skjutna. Gettot delades av Chlodnagatan - en "arisk" gata mellan Lilla och Stora gettot. Så småningom bands de två delarna samman av en gångbro av trä. På bilderna syna porten som leder till begravningsplatsen som låg utanför gettoområdet och bron över Chlodnagatan.
Matransoneringskort infördes i januari 1940. Judarnas matkuponger hade en annan färg än den övriga befolkningens och var försedda med davidsstjärnan. Ransonerna för judarna var också avsevärt mindre än de som polackerna fick, endast cirka 200 kalorier om dagen vilket motsvarar ungefär 10 procent av dagsbehovet. Hungern drev människor att sälja allt de ägde för att få pengar för att kunna köpa mat. Det gick inte att överleva på ransonerna.
Efter deportationerna av judar från landsorten och mindre getton hade Warszawas getto nästan en halv miljon invånare. För att klara matförsörjningen mutade man poliser vid portarna, kastade mat över murarna eller förde in den genom hamliga öppningar i murar eller i fastigheter längs gettogränsen. På bilden smugglas en säck in. Mannen i förgrunden håller vakt.
Barnen i gettot spelade en viktig roll för matförsörjningen. De kunde lätt ta sig genom små hål i muren. På bilden tittar de på livet på andra sidan muren - och kanske tar de emot smuggelgods.
För att försöka hindra smugglingen och andra försök att göra livet bättre kom ett påbud från guvernören i Warszawadistriktet, doktor Ludwig Fischer, om dödsstraff för de judar som försökte lämna gettoområdet och samma straff för dem utanför gettot som hjälpte judarna. Förevändningen för de hårda straffen var risken för tyfusepidemier.
Tyskarna använde gettoinvånarna som billig arbetskraft. En del fick arbeta i särskilda verkstäder inom gettot medan andra fördes till tunga arbeten utanför området varje dag. På den här bilden från en verkstad syns hur ett tyskt filmteam filmar de arbetande judarna.
I gettot dog 300-400 människor varje dag av svält. Befolkningen var som mest 450 000 personer. Barn skiljdes från sina föräldrar och förde ofta en ensam kamp för att överleva om de inte hamnade på något av de överfulla barnhemmen. Många, både barn och vuxna, satt till slut bara på gatorna och väntade på svältdöden.
Andra tillbringade hela dagarna inomhus, orörliga i sängen för att hålla värmen och spara på krafterna.
Barn och vuxna som dog på gatorna blev med tiden så vanligt i gettot att människor knappt lade märke till det. En särskild begravningsfirma samlade varje morgon upp liken från gatorna och begravde dem i massgravar. Också de döda vars familj inte hade möjlighet att ordna med en enskild begravning samlades ihop. Under augusti 1941 dog 5560 personer i Warszawas getto. Dödligheten var ungefär tio gånger högre än före kriget. Svält och epidemier var huvudorsakerna till de höga dödstalen. På bilden syns hur utmärglade barnlik lastas på en vagn för att begravas i en massgrav.
Den stora deportationen av Warszawas judar till utrotningslägret Treblinka påbörjades i juli 1942. Under sommaren deporterades cirka 360 000 judar. I augusti kunde man minska gettoområdet genom att stänga Lilla gettot. Denna period som kallas Den stora aktionen avslutades i september 1942. Då hade man minskat gettot radikalt och bara cirka 65 000 av den ursprungliga gettobefolkningen återstod. Dessa var dels sådana som hade så kallat arbetskort och dels illegala sådana som hade undkommit deportationen.
Adam Czerniakow, som var Judenrats ordförande i gettot, vägrade följa tyskarnas order och utfärda ett påbud om att judar skulle inställa sig vid Umschlagsplats (omlastningsplats) "för förflyttning till arbete i öst". Han förstod att det inte handlade om förflyttning utan om utrotning. Som en protest utfärdade han aldrig något påbud utan begick självmord den 23 juli 1942. Samma dag omringades gettot av tyska trupper. På den här bilden från Czerniakows tjänsterum syns också en tysk officer.
Påbudet om förflyttning utfärdades utan Czerniakows underskrift. I påbudet, liksom de kommande, lockar man den utsvultna judiska befolkningen att frivilligt inställa sig till förflytningen genom att lova dem tre kilo bröd och ett kilo marmelad. När sommaren var slut hade 360 000 judar mördats i utrotningslägret Treblinka.
På bilden syns en grupp judar på väg till Umschlagsplats under den stora deportationen. Trots många tecken vill många inte tro på sanningen: att förflyttningarna ledde raka vägen till döden.
Vintern 1943-1944 är Lilla Gettot stängt. Bron över den "ariska" gatan är nu tom och gettomuren är nedriven. När Den stora aktionen avslutats bildades ett så kallat rest-getto. I det fanns 35 000 judar med arbetskort och cirka 30 000 illegala invånare som undkommit deportationen. De som hade arbetskort arbetade i olika typer av verkstäder, som på polska kallades för szop. En del av dessa verkstäder låg utanför rest-gettots område.
Under 1943 startades två olika uppror i Warszawas getto. Det första, mindre, började den 18 januari med pågick bara några dagar. Det andra inleddes den 19 april och pågick med varierande intensitet fram till den 16 maj. Även därefter fortsatte striderna sporadiskt. Upproret i Warszawas getto är kanske det mest kända exemplet på väpnat judiskt motstånd under andra världskriget.
Ledaren för den judiska kamporganisationen ZOB var 24-årige Mordechaj Anielewicz. Han dog i en bunker under upproret. Det fanns också ytterligare en judisk motståndsgrupp, ZZW, som bestod av tidigare soldater och officerare i den polska krigsmakten. Judarna i ZOB hade enbart lätta vapen och egentillverkade handgranater. SS, under ledning av generalmajor Stroop, hade stridsvagnar, pansarbilar, kanoner och eldkastare och använde även flyg. I slutet av upproret tände tyskarna systematiskt eld på husen i gettot för att driva ut motståndsmännen och de judar som gömde sig undan deportationen till utrotningslägren. Polska motståndsmän från två olika motståndsorganisationer gjorde flera försök att hjälpa de judiska motståndsmännen. Och upproret i Warszawas getto var inte det enda, även om det är det mest välkända. I flera andra getton kämpade också judar i underläge mot nazisterna.
24-årige Mordechaj Anielewicz valdes i december 1942 till befälhavare för ZOB:s stab som bestod av fem personer från olika politiska partier som var aktiva i gettot. Den första militära sammandrabbningen mellan ZOB och tyska trupper ägde rum den 18 januari 1943 då tyskarna försökte sätta igång en ny deportationsvåg. Sammandrabbningen skedde bland annat i korsningen av Dzikagatan och Niskagatan. Deportationen uteblev.
Det finns få bilder på motståndsmännen. De flesta dödades i strid eller togs till fånga och deporterades till utrotningsläger. Ett stort antal arkebuserades också i gettot. Här är ett av dessa ovanliga foton. Motståndsmän förberedda på strid.
Kvinnorna deltog också i motståndet. Bilden föreställer motståndskämpar som tillfångatagits av tyskarna. De flesta av de judiska motståndsaktivisterna var ungdomar av båda könen. Deras yngre syskon och föräldrar hade ofta deporterats till Treblinka och mördats.
Jürgen Stroop, generalmajor vid SS och polisen, övertg kommandot för likvideringen av Warszawas getto den 19 april 1943. Här på bilden ses han, som andra man från vänster, under upproret i Warszawas getto. Först den 16 maj, efter flera veckors strider, kunde han rapportera "den judiska stadsdelen i Warszawa finns inte längre". Stroops rapport från likvidationen av Warszawas getto innehåller flera bilder av tyskarnas aktion, tagna av tyska fotografer.
Här syns en tysk ordningspolis-postering med kulspruta vid en av gettoportarna. Tyskarna använde artilleripjäser och pansar mot de lätt beväpnade judiska motståndskämparna.
Det här är den mest kända bilden från Warszawas gettouppror. Efter de stora deportationerna under sommaren 1942, då tyskarna deporterade cirka 360 000 judar från Warszawas getto till Treblinka, gömde sig den resterande befolningen, cirka 60 000 - 70 000 personer, i gettot för att undgå deportation. De tyska styrkorna som skulle deportera dessa judar bestod av Waffen-SS, tysk ordningspolis, utländsk hjälppolis (balter och ukrainare), samt polsk polis och brandkår och mindre avdelningar från tyska armén och tyska säkerhetspolisen. Tyskarna tömde hus efter hus och de tillfångatagna eskorterades till Umschlagsplats. Många judar gömda sig i speciellt byggda bunkrar. Tyskarna genomsökte alla hus och satte eld på dem.
Här eskorteras en judisk grupp av Waffen-SS-soldater till Umschlagsplatz. I bakgrunden syns den tjocka röken från brinnande byggnader. Endast ett fåtal av motståndsmännen lyckades ta sig ut ur gettot genom avloppskanalerna. Flera av dem anslöt sig till polska partisangrupper.
Under upproret drev man ut judarna genom att bland annat sätta eld på husen med hjälp av eldkastare. Bränderna syntes på flera mils avstånd från stadens centrum. Folk försökte rädda sig genom att gå högre upp i fastigheterna. Men när elden till sist nådde dem, var de tvungna att hoppa. Bilden är tagen av en tysk fotograf som väntade på just detta ögonblick.
För att försvara sig hade judarna byggt ett antal bunkrar på strategiska platser i gettot. Dessa var oftast väl utrustade med elektricitet, toaletter och rinnande vatten, men bunkrarna kunde inte stå emot hettan från eldkastarna och bränderna. Här ser vi en motståndsman krypa upp från en av bunkrarna.
Här tillfångatas judiska motståndskämpar. De avväpnas och tvingas ner på marken av Waffen-SS-soldater och ordningspoliser. Bland de tillfångatagna syns ett par som håller om varandra.
Här syns två män ur den baltiska och ukrainska hjälppolisbataljonen, utbildade i arbetslägret Trawniki, med sina offer i en port till ett hyreshus i Warszawas getto.
Sedan det judiska upproret i gettot krossats tackar Jürgen Stroop, generalmajor vid SS och polisen, delar av de två Waffen-SS-bataljoner som deltagit i kuvandet av upproret. Den 16 maj 1943 spränger Stroop den stora synagogan vid Tlomackiegatan i luften för att fira segern.
Bild från Nowiniarskagatan. I bakgrunden syns sönderskjutna hus och den mur som avdelade gettot från resten av Warszawa. I förgrunden står en lätt tysk kanon. Under påsken, som inföll under upproret, åkte den kristna polska befolkningen karusell. Samtidigt dödades och brändes den judiska befolkningen på andra sidan muren som syns i bakgrunden på bilden.
Det finns bevarade dokument från tiden i gettot. Emanuel Ringelblum, en erkänd historiker, beskrev livet i gettot och gömde detta i arkiv i stora mjölkkannor och mindre plåtbrukar. De första dokumenten hittades i riunerna efter gettot 1946. De sista hittades 1950. Ringelblum kallade sitt arkiv ARG, arkiv från gettot. ARG samlade material från andra historiker, från författare som Janusz Korczak, samt från ekonomer och aktiva i kamporganisationer som till exempel Mordechaj Anielewicz. ARG genomförde flera enkäter som gav ett vetenskapligt underlag för beskrivningen av livet i gettot. I samarbete med den polska motståndsrörelsen AK lyckades man föra ut information om Förintelsen, bland annat om utrotningslägret Chelmno, till de allierade i mars 1942. Svensken Sven Norrman och polacekn Jan Karski var de första kurirerna på plats i Warszawas getto. De lämnade sina rapporter och bilder till de allierade. I juni 1942 hade London Radio en lång sändning grundad på dokument från ARG om Förintelsen av judar i Polen.
