I de områden som det nazistiska Tyskland la under sig under andra världskrigets första år fanns stora judiska befolkningsgrupper. Det kom att på ett avgörande sätt påverka den tyska politiken. I Polen, som hade den största judiska befolkningen i Europa, fanns cirka två miljoner judar, i Österrike ungefär 130 000 och i Tjeckoslovakien cirka 120 000 judar. De utsattes efter det tyska övertagandet för förföljelse, våld och förnedring. Många tvingades till hårt arbete. Tusentals judar mördades under de första månadernas ockupation. De andra tvingades snart flytta till speciella områden i städerna, så kallade getton.
Vad var ett getto?
Ordet getto användes första gången om en isolerad och segregerad stadsdel för judar i Venedig år 1516. Denna stadsdel hette just Ghetto. Men segregerade judiska bosättningar fanns redan under antiken bland annat på olika platser i Europa.
De getton som bildades av tyskarna under andra världskriget var segregerade delar av redan befintliga kvarter i olika städer. Dit tvångsförflyttades judar och till vissa getton även romer. Gettona var av varierande storlek och var uppbyggda och inhägnade på olika sätt. Det fanns getton som var mer eller mindre öppna men det fanns även getton som var hårt bevakade och nästan helt isolerade från omvärlden. De människor som bodde i gettot var tvungna att bära olika typer av märkning, som till exempel gula davidsstjärnor eller vita armbindlar.
Varför skulle judarna bo i getton?
Bildandet av getton var ett första steg i nazisternas kontroll över den judiska befolkningen. Judarna blev genom tvångsförflyttningen helt separerade från den icke-judiska befolkningen. Förflyttningen gjorde det också möjligt för nazisterna att räkna och registrera den judiska befolkningen och plundra deras hem. Gettosystemet innebar också att tyskarna fick tillgång till gratis arbetskraft.
Livet i ett getto
Gettona i de ockuperade områdena blev snart överbefolkade. De hygieniska förhållandena var usla och det fanns inte tillräckligt med mat. I alla getton inrättades judiska råd som var ansvariga för att de bestämmelser nazisterna införde efterlevdes. Råden skulle också skaffa fram arbetskraft och hjälpa till vid deportationer. Under den första tiden försökte man leva så normalt det gick trots att man var avskuren från omvärlden och inte fick lämna gettot. Snart blev dock livet i gettot en kamp för att överleva. Många svalt ihjäl eller dog av olika sjukdomar som härjade. Små barn försökte hjälpa anhöriga genom att ta sig ut genom muren eller stängslet för att smuggla in mat så att familjen skulle överleva.
Getton fanns i många länder i östra Europa
Under åren 1939 till 1945 bildade nazisterna 356 getton av varierande storlek i Polen, Sovjetunionen, Rumänien, Ungern, Estland, Lettland och Litauen. De stora gettona låg i städer som hade en stor judisk befolkning, som till exempel Warszawa, Lodz, Krakow, Vilna och Lublin. Nazisterna tömde efterhand de små gettona och flyttade befolkningen där till de större gettona. Judar från Tyskland och de ockuperade västländerna sändes till de stora gettona i Polen.
