- Jag föddes år 1941
och mina föräldrar var bönder som odlade ris.
Vi bodde i ett litet hus
med väggar av trä och tak av plåt.
När jag var fem år
skickade mina föräldrar mig till en munk
för att gå i skola
och jag blev själv munk
när jag fyllde 15 år.
Jag har alltid ritat på marken med pinnar
och senare lärde jag mig måla av en kinesisk målare.
Jag gick ett tag också i konstskola i Phnom Penh.
År 1963 när jag var 25 år
gifte jag mig.
Jag och min fru gick med i röda khmererna år 1971.
Vi hade hört Sihanouk
säga på radion att alla unga människor
skulle gå med för att befria landet,
så att han kunde komma tillbaka till Kambodja.
Vi levde i djungeln som khmerer och fick byta namn,
vilket alla gjorde.
Våra barn föddes i djungeln,
och sattes på ett barnhem
för att bli uppfostrade.
Det var vanligt.
I augusti år 1977
kom två röda khmerer och sade
att jag skulle undervisa på konstskola.
Men, istället körde de mig och min fru till fängelset S-21.
De satte på oss handbojor och ögonbindlar.
Jag tänkte att nu ska jag dö.
I en vecka torterade de mig
och förhörde mig.
De ville få mig att erkänna
att jag var spion åt USA eller Sovjetunionen.
De var alltid flera som slog mig.
De använde bambu, ståltråd och rep att piska mig med.
Efteråt tvättade de mina sår med saltvatten.
Till slut skrev jag under ett erkännande
för att de skulle sluta tortera mig.
De hade hört att jag kunde måla
och jag fick måla fyra tavlor
som skulle föreställa vår ledare Pol Pot.
Tavlorna skulle vara perfekta
och det tog lång tid att göra dem.
Jag målade fram till den dag som de röda khmererna gav upp.
Vi var bara sju personer som överlevde tiden i lägret.
Mer än 14 tusen människor dog i lägret.
Efter att jag blev fri
gifte jag om mig och fick två barn.
Men jag kan inte glömma min första fru
och mina barn som försvann.
Jag fick arbete på folkmordsmuseet i Toul Seng
och arbetade där fram till år 1984.
Jag vill att domstolen
ska döma de skyldiga som fortfarande lever.
Jag vill ha rättvisa innan jag dör.
