av Martin Alm, fil dr Lunds universitet
Tiotals miljoner människor spärrades in i det kinesiska lägersystemet. Människor dömdes till laogai, det vill säga att ”omformas genom arbete”. Fångarna skulle uppfostras till nya socialistiska människor. Miljoner dog under tiden i lägren och fängelserna.
I Folkrepubliken Kina skapades i början av 1950-talet ett system av stora arbetsläger och interneringsanstalter. I början, fram till mitten av 1960-talet, var en majoritet av de inspärrade politiska fångar, men senare var de flesta ”vanliga” brottslingar. De största lägren låg i glesbefolkade områden som norra Manchuriet, Inre Mongoliet, Tibet, Xinjiang och Qinghai. Men det fanns anstalter även inne i storstäderna.
Sovjetiska experter hjälpte till att upprätta flera av de tidiga lägren och i likhet med Gulag var de arbetsläger med arbetskvoter och produktionsplaner. Produktionen tycks ändå ha varit av mindre betydelse i de kinesiska lägren än i de sovjetiska. Åtminstone under Maos tid lades minst lika stor vikt vid att fångarna sonade sin ”skuld” till samhället och partiet genom självkritik och rituella förödmjukelser och att de skolades in i ”rätt” tänkesätt.
Maos linje byggde på massmobilisering och ständig ”utbildning” av hela befolkningen. Denna inställning satte sin prägel även på fängelserna och lägren. Människor dömdes till laogai, det vill säga ”omformas genom arbete”. Arbetet skulle göra dem till bättre människor. De kunde också placeras i laojiao eller ”omskolning genom arbete”.
Laojiao var en administrativ åtgärd som inte fordrade någon dom. Tanken var att fängelsetiden skulle vara ett par år men den blev ofta längre. Många av dem som släpptes ur laogai eller laojiao hamnade i stället i vad som skönmålande kallas ”obligatorisk yrkesplacering”, i eller i direkt anslutning till anstalten eller lägret där de varit fångar. Detta var en litet friare tillvaro med avlönat arbete men bara en eller två permissioner om året för att hälsa på familjen. Knappast någon som en gång fängslats av politiska skäl kunde återgå till ett helt normalt liv; efter frigivningen väntade ändå livstids diskriminering och utfrysning.
Straffen skulle uppfostra fångarna till ”nya socialistiska människor”. Fångarna måste erkänna sina brott och underkasta sig partiet och därefter fostras till ”rätta åsikter”.
Bra att ange andra fångar
En betydande del av tiden lades därför på bekännelsemöten och på ”studiesessioner” där de övervakade fångarna diskuterade artiklar i Folkets Dagblad eller andra anvisade ämnen. ”Felaktiga” åsikter tolkades som att fångarna inte insett sina misstag och bestraffades. Därför lärde de sig att aldrig yttra sig självständigt och skolades in i den påbjudna kommunistiska ideologin.
Ett av de viktigaste sätten att visa att man ville bättra sig var att ange andra fångar. Fångarna måste hela tiden utvärdera och kritisera varandra. De som gjorde så kunde vinna fördelar, och de som lät bli kunde bli bestraffade. På så vis skulle individernas självständighet brytas ned och de skulle förvandlas till en massa som lydigt underkastade sig partiet.
Fångarna behandlades som olydiga barn: hela deras tillvaro rutades in av långa arbetsdagar, studiesessioner på kvällarna etcetera. Fysiskt våld var inte så vanligt men påtryckningsmedel som minskade matransoner, förlängda straff och olika former av trakasserier användes ofta.
Lägersystemet existerar fortfarande, även om politiska fångar numera är i minoritet. Tanken att reformera fångarna tycks ha förbleknat från slutet av 1960-talet i takt med att allt fler vanliga kriminella spärrades in i lägren och att den fasta tron på kommunismen fick sig en allvarlig knäck, till och med inom partiet, i samband med kaoset under kulturrevolutionen.
