Minnen från Kristallnatten
K, anonym man
(intervjuad 2002 av Kommittén för levande historia inom ramen för minnesprojektet ”De glömmer det aldrig”)
Jag var ungefär 15 år när jag en dag åkte med den så kallade S-bahn i Berlin. S-banans linje går liksom lite ovanför, inte som tunnelbanan under utan på spår ovanför gatan. Vi bodde i Charlottenberg då, i västra delen av staden. Jag passerar med den här banan där den går på en bro över innerstaden och ser så ser jag hur den där synagogan på Fasanenstrasse som ligger nära Kurfürstendam, jag ser hur den brinner.
Då begrep jag att något var på gång - och det var det ju verkligen. Det var alltså det som senare kom att kallas Kristallnatten. De slog sönder både fönsterrutor och människor. Och jag tror att min bror också blev knuffad av någon men som vanligt jag råkade jag inte ut för nåt’ själv. Men därefter blev det klart för folk, och för oss också att det här, det skulle gå åt helvete. Vi började planera för att komma bort från det hela. Jag hade en farbror som jag tyckte om, en ingift farbror som var agronom. Han, min farbror, var en av de första som släpades till Oranienburg, det första koncentrationslägret. Jag minns att jag hjälpte hans fru att stå på natten utanför den amerikanska ambassaden för att få nåt’ slags utresevisum, de fick det aldrig. Men jag kommer ihåg hur han såg ut när han kom tillbaks. Alltså den här chocken som du har aldrig upplevt, det här att se en människa som har sådant här hår och skägg och som var en mycket stilig karl, komma tillbaks efter fyra veckor, totalt ihopsjunken, mager och rakad. Och, ja, det blev så verkligt alltihopa - vad det handlade om. Men trots det så vägrade jag fortfarande att anpassa mig efter de nya villkoren. Jag gick till exempel på bio fortfarande, vilket egentligen hade blivit förbjudet för judar.
I början av 39 skulle vi upplösa vårt hem. Alla runt om visste att vi skulle ge oss av. Min mor var redan i England och i det läget skulle vi sälja alltihopa, hela hemmet. Och det var en typisk företeelse för den här tiden, att judar försökte sälja sina ägodelar, eller vad de hade. Men eftersom min bror, som var något äldre än jag inte orkade med det så var det jag som gjorde det där, som femton, sextonåring. Och folk kom upp och rotade i lakan och papper och allt möjligt. Och när jag berättar det här, så slår det mig, när jag tänker efter, så handlar det alltså om att jag väldigt tidigt lärde jag mig att ta hand om mig själv, helt enkelt. Så när jag strax efter det kom till Sverige, jag var sexton år, då var jag nog vuxen på ett sätt.
Margot
(intervjuad 2002 av Kommittén för levande historia inom ramen för minnesprojektet ”De glömmer det aldrig”)
Jag är född i Magdeburg som var en knutpunkt för den lutherska kyrkan i Tyskland. Där finns en domkyrka från 1200-talet, och det är, kan man säga, min barndoms kyrka.
Min far, Otto var soldat i första världskriget, då kämpade han för sitt land. Min mor, Elsa och han levde i ett otroligt lyckligt äktenskap. Mor var en kristen person. Och hon var arisk, som man sade på den tiden. Och min far var jude. Han tog stort intryck av henne och även av min mormor, som var en varmt kristen person. Så vi barn lärde oss ingenting om judendomen. Far kom nog från en assimilerad miljö, inte särskilt judisk.
Min far fängslades första gången 1933, då var dom ute efter att finna nånting att åtala honom för, men fann ingenting. Och då hade han vänner som trädde in också, så det blev inte så långvarigt. Ganska tidigt emigrerade hans båda bröder och syster till Amerika. Han själv tänkte på ”sina mödrar”, alltså både på sin egen mor och på min mormor. Vår mormor, hon upplöste sitt eget hem och flyttade till oss, för att det skulle bli ytterligare en arier som bodde i hushållet, för att det skulle bli ett övervägande ariskt hushåll.
Men 1935 blev han mer eller mindre tvungen att sälja sitt företag och vi flyttade till Berlin och han köpte in sig på en beklädnadsfirma. Då var jag bara åtta år.
Först efter min mors död, hittade vi ett brev från min far som han hade skrivit under Kristallnatten. Jag har översatt det. Far skriver: ”Älskade. Det är andra gången som vi ställs inför Ödet. Denna gång dock med den skillnaden att vi inte har en enda människa som kan bistå oss. Det ansvar jag har när det gäller er känns speciellt tungt. Du vet att ditt och barnens välbefinnande betyder mer för mig än mitt eget. Jag vet inte hur jag skall göra för att det skall bli bra för er. Bäst vore, om du tillsammans med Herr Leut kunde fortsätta att driva företaget. Det är mycket svårt att jag inte har någon som kan ge mig råd när det gäller alla de frågor som jag måste ställa. Troligen skulle inte heller någon kunna ge råd, eftersom den ena händelsen kör över den andra.”
Sen ger han henne råd att kontakta vissa människor. Det framkommer att den personen som övertog företaget, hade inte betalat undan för undan, som de hade kommit överens om, och att han letar efter personer som skulle kunna hjälpa henne. Och det framkommer tydligt i brevete är denna enorma känsla av maktlöshet. Och så skriver han sedan: ”Ta hand om min mor så gott du kan. Jag skulle dock vänta i ditt ställe och se om en pensions-försäkring…”
– Ja, han tänker hela tiden hur hon ska kunna klara sig. Och sen… ”Min mest efterlängtade önskan är att du får så mycket att du trots allt med barnen kan leva utan bekymmer. Så också mormor och min mor. För er alla vill jag alltid vara till. Att jag nu är så maktlös, när det gäller alla händelser, kan jag tyvärr inte ändra på. Min största önskan har alltid varit att gestalta era liv så bekymmersfritt som möjligt. Nu har jag ingen makt längre. I stället, under nuvarande förhållanden, är jag bara ett hinder för er.” Och sen, fantastiskt tycker jag, säger han, ”…att mitt uttalande 1932 skulle besannas så starkt; att även om jag fick lida på grund av att Hitler kom till makten, jag ändå önskade att han gjorde det.”
Jag tror att han, som så många andra i Tyskland, trodde att Hitler skulle kunna vara en bra ledare. Alltså: ”…att det skulle besannas så starkt, det trodde jag inte. Hitler och hans medarbetare bär själva ansvaret för sina handlingar. Jag personligen bär inte på agg mot dom. Må Gud en gång vara dom nådig.”
Och sen är det då mycket om igen om hur mycket han håller av sin familj. Och så säger han: ”Jag är ledsen att inte vara döpt.” Det var han alltså inte då, 1938. ”…så att jag efter min död också officiellt tillhör min familj, vilket jag alltid i mig har varit. Jag har försökt att också i detta helt och fullt, komma min hustru nära. För övrigt överlämnar jag min hustru och barn, mor och svärmor till min Gud. Må han behålla sin skyddande hand över er.”
Samma år som vi flyttade till Berlin, 1935, var jag alltså åtta år gammal. Året efter, 1936, var ju olympiaden i Berlin. Och då, innan den öppnades, så kunde man gå och se på anläggningarna. Då tog min pappa mig med, jag fick följa med och se anläggningarna.
Och då minns jag så väl att det stod JUDEN VERBOTEN. Men han gick in, glad ändå där, och brydde sig inte om det. Han ville så gärna se det. För sen var det ju hopplöst att kunna komma dit.
Jag gick på en flickskola Bismarck Lyzeum och min bror på Gymnasium. Och jag minns så väl min bror, när det var en kollektiv inbjudan i hans klass. En utav pojkarna sa, att ni är alla välkomna hem till mig på fest. Och då gick min bror dit också. Och efter en stund så ringde dom… ringde föräldrarna till våra föräldrar och sade att min mor skulle komma och hämta honom – han fick inte vara med - och då blev han ju chockad. Han förstod ju inte sammanhanget riktigt. Men det berodde på att hans pappa var jude.
Och sen kom ju nästa stora upplevelse. Och det var ju Kristallnatten. För att då, min far bara gick. Och min mor och mormor visste inte vart han hade gått. Men han hade gått ner i garaget, och satt sig i bilen. Och så gick det väl ett eller två dygn och kom inte upp. Och plötsligt slår det min mormor: - Garaget! Så då gick hon ner. Och då så satt han i bilen, men var alldeles blåslagen… medvetslös. Och hon fick ut honom och kunde leda upp honom.
Jag minns hur mormor släpade upp honom. Min bror och jag var i ett rum nära ingången till bostaden, min bror stod framför mig så han såg alltihop. Och han blev ju alldeles förtvivlad… och vi kunde ju inte säga någonting, ja, vågade inte, utan vi… vi stängde dörren och bara väntade. Så småningom fick vi komma in till honom. Och då vet jag så väl, att min mor hade sagt till oss, att vi skulle läsa Davids psalm ”Herren är min herde, mig skall intet fattas”. Och då stod vi där i dörren och läste det för honom. Han var förlamad under en längre tid. Och då minns jag, att min mor såg väldigt trött ut under den perioden, för att hon satt uppe med honom under nätterna, när han inte kunde sova och så. Det är ett minne som man inte glömmer.
Men sen blev han ju så småningom bättre och jag har ju goda minnen av honom. Till exempel, när han skulle lämna bort sin bil. Den fick han inte behålla. Då tog han en tur med mig i sin bil, en sista tur. Men vi hade en glad stämning i bilen, så det var inget tråkigt. Men jag minns det.
Mina föräldrar hade ju tidigt börjat ansöka om visum till Amerika. Det var ju nödvändigt, alltså efter Kristallnatten. Men det dröjde. Det hände ingenting. Och då hörde min mor talas om barntransporter – det var Svenska Kyrkan i Berlin som hade hand om detta – och anmälde min äldre bror och mig. Min yngre bror var ju så liten, att det orkade dom inte med att göra.
Och i mars 1939 så följde vi med en sån barntransport.
Ja, det var ju bara att åka till stationen och möta dom andra. Mina föräldrar berättade aldrig så mycket för oss om alla svårigheter dom hade. Jag var ju elva år. Dom ville skona oss, ja. Det var det.
Och så just när vi skulle fara… då minns jag min pappa, hur han sprang utefter… när tåget sattes igång, så sprang han utefter vagnen där vi satt på perrongen så långt det nånsin gick... Så det måste ju ha varit fruktansvärt svårt för honom. Och för min mor. För hon blev ju av med två barn. Ja, så kom jag till Sverige.
Liselotte
(intervjuad 2002 av Kommittén för levande historia inom ramen för minnesprojektet ”De glömmer det aldrig”)
Jag gick i en vanlig tysk folkskola i Worms, senare på en flickskola. Jag fick vara kvar tills jag var 14 år, det var 1935. Skolplikten på den tiden i Tyskland var till 15 år. Det är mitt första minna av hur judar särbehandlades i Tyskland. Antisemitism fanns det alltid. Men det tog man inte så högtidligt innan Hitler kom till makten. Alla våra föräldrar var lika goda tyskar som de andra. Min pappa var med i första världskriget som soldat, så han kunde ju aldrig tro att han inte var lika bra som alla andra.
I Worms fanns sedan århundraden tillbaka, sedan tidig medeltid, en mycket stor och aktiv judisk församling. Och inte bara en. Det fanns ortodoxa och liberala och också många judar som kommit från Polen och Ryssland, som hade flytt därifrån en gång under tsartiden undan pogromer. Vi som tillhörde den så kallade liberala församlingen hade vad jag minns tre olika synagogor i Worms. Mina föräldrar gick till en av dem.
Och så tillhörde jag de judiska scouterna. Jag var tio år när jag började där. Efter hand blev vår scoutrörelse mer och mer sionistisk, vi ville till Israel. Och det var alltså när Hitler kommit till makten. Då blev nästan alla, eller i varje fall många sionister. Alla ville ju från Tyskland.
De hämtade de judiska männen redan 1933, strax efter Hitlers makttillträde. De hämtade dem en lördag ur synagogan och då fick de tvätta bort all valpropaganda som socialdemokrater och kommunister hade skrivit på väggarna. Det fick dessa judiska män tvätta bort med polisövervakning och blev sparkade och slagna samtidigt. Och en del togs till det första koncentrationslägret som fanns utanför Worms, som hette Osthofen. Men som tur var slapp min pappa komma till något läger den gången.
Redan 1937 reste jag till en utbildning genom en ungdomsorganisation, en zionistisk, som hette Hashomer HaTzair. Det var utbildning i lantbruk och trädgård för ungdomar med syftet att de skulle vidare till Israel och kibbutzlivet. Där lärde vi oss allting. Vi arbetade i trädgården och vi lärde oss hushåll, tvätt, allt som man behöver. Detta var mellan Berlin och Hamburg i någonting som hette Havelberg. Och där var vi rätt många ungdomar, i ett år. Och sedan flyttade vi till närheten av Berlin till ett ännu större gods där vi var flera hundra ungdomar som utbildades från hela Tyskland. Där var vi till Kristallnatten. Där träffade jag min fästman.
Efter Kristallnatten ville ju alla så fort som möjligt ut och de enda möjligheter som fanns då, var antingen Danmark, Sverige, Holland eller England. Eftersom min bror redan var i Danmark så bestämde vi att vi skulle till Danmark, till Fyn. De här människorna som tog emot oss var ökända inga danskar ville arbeta hos dem. Det var jag och min fästman på den gården. Men det var så hemskt så vi fick fly. Bonden ville slå mig och han gick med spaden mot min man och skulle slå honom. Vi fick söka skydd och sedan var det en präst i samhället som tog hand om oss och såg till att vi kom till ett par ordentliga människor. Sedan kom min man till en trädgårdsmästare och jag kom till en annan gård.
Att resa till Palestina den gången var inte att tänka på. Det var ett brittiskt mandat och de delade inte ut certifikat för tillstånd att komma in i Palestina. Men det var ju en del som reste in illegalt. Men de flesta åkte fast. Tyskarna tog dem innan de kom över gränsen och de försvann redan då. Det var flera av våra kamrater som lade sig under järnvägsvagnarna på tågen. På dessa bjälkar eller vad det är under till försökte de komma ut ur Tyskland.
I Danmark hade vi det ändå ganska bra, vi fick arbets- och uppehållstillstånd som oavlönade lantbrukselever. Det var ju i alla fall en väg ut ur Tyskland. Mina föräldrar blev ju kvar i Tyskland, de kunde inte komma ut. Vi försökte få dem ut men det gick inte. Min far hade mycket bra förbindelser i Danmark som försökte få dem dit och ville garantera för deras uppehälle, men danskarna tog inte emot gamla människor. De bara tog oss och vi fick arbeta men inte tjäna pengar. Vi fick bara fickpengar.
Vi hade tidsbegränsat uppehållstillstånd. Till en början hade vi tyska pass. Men en dag fick vi besked ifrån tyska konsulatet att vi skulle skicka in våra pass och sedan fick vi dem aldrig tillbaka, då blev vi statslösa. I Danmark blev vi kvar tills 1943. Då var vi tvungna att fly över sundet till Sverige.
Klas
(intervjuad 2002 av Kommittén för levande historia inom ramen för minnesprojektet ”De glömmer det aldrig”)
Jag kanske var en 7-8 år och trots att de vuxna antagligen var väldigt oroliga kan jag inte säga att jag minns någon känsla av direkt fara. Inte förrän i slutet på 30-talet, 1938, inträffad en händelse blev väldigt avgörande för den tysk-judiska befolkningen. Ja, Kristallnatten alltså.
Från den tiden har jag många minnen. En från själva Kristallnatten. Någon gång vid midnatt knackade det på dörrarna, och det lät ordentligt, vi hade glasdörrar. Det kom in folk, man hörde röster. Jag minns att min mamma kom in till oss barn och sa att vi inte skulle vara
rädda. Det här var inte någonting som gällde far sa hon. Så småningom tystnade rösterna, jag vet egentligen inte vad som hände. Min pappa låg i säng i gulsot vid det tillfället.
På morgonen så sa föräldrarna "när du går till skolan, så ska du gå fort, raka spåret, du ska inte stanna och titta någonstans, och sen får vi se vad som händer". Så jag gav mig av till skolan, den vanliga vägen, på huvudgatan i Gelsenkirchen, under järnvägen och fram till en judisk folkskola som jag gick i. Då fick jag se sönderslagna butiker, det fanns även ett judiskt varuhus, det var också förstört och sönderslaget. Jag förstod ingenting. Och när jag kom till skolan så såg jag att muren runt skolan var omkullvräkt. Jag gick fram till dörren, där en kvinnlig lärare mötte som sa att du får omedelbart gå hem igen. Skynda dig och stanna ingenstans. Det här är liksom minnet av Kristallnatten. Jag kan in se några detaljbilder framför mig. Jag har ungefär den uppfattningen, att jag har sett bilder efteråt, allt det här finns ju dokumenterat, att det var mycket värre än så. Man visar ju bilder av en butik och en butik till.
Man får tänka sig att det fanns ju utefter den där gatan på några hundra meter kanske tio affärer som hade judiska ägare där allting var sönderslaget. Normalt skulle jag också tro att hemmen blev sönderslagna, och jag har naturligtvis efteråt tänkt varför blev inte vårt hem också sönderslaget. Varför blev inte min far sänd till koncentrationsläger den natten, för alla judiska män kom till koncentrationsläger. Jag har bara en förklaring. Möjligtvis att han var sjuk, men också att en viss respekt gentemot medmänniskor ännu levde kvar. När polisen kom till vårt hem och fann att min far var advokat, så hade de ju på sätt och vis varit arbetskollegor. Och det var kanske inte så lätt att ta en arbetskollega och skicka iväg honom. Dessutom var morsan rätt modig, hon hade skinn på näsan. Så hon sa väl ifrån på något sätt som fick dem att vända.
Båda mina farbröder och min morbror kom till läger, då i samband med Kristallnatten. Alla kunde berätta när de kom tillbaks efter 4-6 veckor. Och då var ju varningen solklar enligt min uppfattning. Nu var ju mina föräldrar gamla, min pappa var född 1880 och han var yngst. Alla mina farbröder var i 60-årsåldern, och det var väl svårt att planera att lämna Tyskland i den åldern.
Men jag har inte så mycket minnen av det, annat än det här s.k. "talade våldet", inte det fysiska våldet, att det hela tiden ökade mer på gatorna med hatsånger mot judar. Jag minns också några detaljer som jag alltid ser framför mig. Efter Kristallnatten så bodde vi inte hemma ett antal nätter. Det var min pappas kontorssekreterare, som vi fick bo hos. Jag minns att vi gick på gatan kanske två dagar senare, ingen vågade ju tala till en jude, men min mor träffade två sjuksystrar som hon kände väl och på något sätt växlade de några ord. Kontentan av det var att min far kom till sjukhus. Som ett led att skydda honom.
Efter det ordnades det att jag och min bror skulle få komma till Sverige. Jag minns inte hur våra föräldrar förklarade det hela. Jag vet bara att inför resan till Hamburg och vad hon sa då, eller jag tror mig veta vad hon sa, när hon lämnade min bror och mig. Vi skulle ta tåg till Hamburg och jag minns att vi övernattade i Hamburg på ett mycket enkelt hotell. Det var ett förfärligt oljud på nätterna. Vi låg i sängar, fanns inga madrasser, utan man låg på en resårbotten. Som barn begriper man inte. Jag minns att jag frågade min mamma: "Varför har dom inga sängkläder? Ja men, sa hon, vi lever i en sån värld, så det måste vi vänja oss vid, eller något i den stilen. På stationen i Hamburg är det en jättelik balkong ner till järnvägen och perrongerna och så var det ju spärrar, man fick inte gå ned på en perrong när man reste, utan min mamma sa adjö till oss bröder då på trappan ner och sa till oss att vi skulle uppföra oss ordentligt och att vi kanske inte skulle ses mera.
Jag har inget minne av h ur jag reagerade på den informationen.
Hans
(intervjuad 2002 av Kommittén för levande historia inom ramen för minnesprojektet ”De glömmer det aldrig”)
Vi bodde i en liten stad i det s.k. Oberschlesien, i östra Tyskland mot polska gränsen. Staden hette Boyten, numera Bytom. Den hade 100,000 invånare. Mellan 4-5 % av invånarna var judar. Jag var sex år, 1933 när Hitler tillträdde som kansler och det var då som det egentligen började. Det året började jag i en judisk folkskola som hade 4-500 elever i klasserna 1 till 8. Vi hade en underbar tid, för min mamma och pappa ägnade en hel del tid åt oss, åt min bror Freddy som är född 1925, jag är född 1927. Vi brukade göra utflykter till en fantastiskt fin plats, utanför Boyten, där det fanns liten sjö och en stor äng med en fantastiskt fin servering. Vi längtade ut dit varje helg. Men under 1935 förbjöds vi att åka dit, därför att då stod det, översatt till svenska "Judar ej önskvärda i den här parken”.
Min pappa var köpman. Han hade utbildat sig till skräddare i Prag och sedan kommit tillbaka till Dresden. Han började med ett litet skrädderi som tog uppdrag för ett större företag.
Vårt hem hade en judisk atmosfär men det var inte ortodoxt. Fast min pappa kom från ett hem, där hans far var rabbin så han var religiöst fostrad. Fast vi firade alltid sabbaten på fredagar och lördagar och alla helger naturligtvis. Det var mycket, mycket noga.
Vårt hem i Dresden, låg på en gata som hette Imbuschstrasse, en halvtrappa upp. Den lägenheten kommer jag inte så mycket ihåg, för jag var liten när vi flyttade. Då hade min pappa bytt yrke och blivit juvelerare och det gick väldigt bra för honom. Till Bytom flyttade vi 1929.
Vi hade en stor släkt på mammas sida. Mamma kom ifrån den tyska delen av Katowice. Då hon föddes tillhörde det Tyskland, men tillfördes i slutet av 1800-talet Polen. Senare, efter 1:a världskriget flyttade dom över på den andra sidan gränsen, till Tyskland, till det s k Oberschlesien, till staden Boyten. Hennes far var slaktare, han hade ett stort slakteri.
Ett mycket tydligt minne som jag har av det antisemitiska klimatet är händelserna under Kristallnatten, den 9-10 november 1938.
Jag minns, att min mamma väckte oss vid 6-tiden på morgonen. Egentligen brukade vi gå upp en timme senare, för skolan började inte förrän klockan åtta. Men här måste jag också berätta om saker som hände innan Kristallnatten. Vi blev ju förföljda och så utav dom kristna barn som gick i skolan mittemot den judiska. När vi började skolan, så började även dom skolan klockan åtta på morgonen, och när dom slutade klockan två så slutade också vi klockan två på eftermiddagen. Och då blev vi alltid förföljda, men tack vare att man var snabb i sina fötter och bostaden låg nära, så klarade vi oss för det mesta. Men jag blev många gånger överfallen av äldre pojkar. Men som sagt, efter Kristallnatten, så ändrades allt för oss, så att vi fick börja 10 minuter efter åtta. Vi fick sluta 10 minuter före klockan två på eftermiddagen för att undvika sammanstötningar.
Men just på Kristallnatten, så väcktes vi klockan sex av min mamma, min bror och jag. Min mamma sa, att någonting är i görningen, vad visste hon inte men hon såg att judar blev hämtade. "Skynda på, kläd på er". Och så gav hon oss instruktioner, bland annat om hur vi skulle uppföra oss, och "här har ni lite pengar, om vi skulle skiljas åt, ha inte pengarna i fickan, utan lägg dom strumpan och foten, och om dom ber er ta av er skorna, så tar ni pengarna med er om vi skulle skiljas åt". Mycket riktigt så kom medlemmar av SS och ringde på dörren. Min mamma var skyndsam att öppna. Ändå så slog dom in glasdörren som var i vår ytterdörr. Sen så hade vi en innerdörr, som var av trä. Jag har fotografier av det. Och dom tvingade sig in. Dom hade redan då slagit sönder dörren och öppnat utifrån regeln, så att det var dom som öppnade ytterdörren, medan mamma öppnade trädörren inifrån. Och då sade dom med hårda ord. "Skynda inom en viss tid - som var några minuter - ska ni vara uppställda utanför porten. Vi gjorde naturligtvis som dom sa. Dom sa också att lägenheten inte fick stängas utan den skulle stå öppen. I samma hus som vi bodde även tre andra judiska familjer. Och dom var naturligtvis tvungna att göra på samma sätt.
Utanför porten väntade ett hav av judiska människor, som kom från andra håll, där vi skulle ansluta oss, för att senare marschera med dom till synagogan. Vi hade ju två synagogor i den staden, vi skulle gå till den stora synagogan, den hade dom satt eld på. Den låg ungefärligen i gångväg från oss på cirka mellan 10 och 15 minuter. När vi kom fram till synagogan fick vi stå ungefär 100-150 meter från synagogan för att se, när den brann.
Det är fruktansvärt att tänka på det idag, tänka vilken förpestad luft det var i det landet, där bara våld existerade.
Vi låg ju bara åtta kilometer från polska gränsen. Till den största staden i Schlesien på
den polska sidan, den låg ung en och en halv mil från den staden jag bodde i, låg Katowice. Och från Katowice är ju ytterligare bara cirka en mil till Auschwitz. Polackerna var också stora antisemiter.
När vi hade stått där och tittat på eldsvådan, många kvinnor grät och vi var oroliga, vi var ju barn, jag var knappt tolv år gammal. Efter en timme fick vi marschera till sporthallen där vi tvingades att vara i två dygn. Där blev vi utfrågade en och en, inte att vi fick följa med mamma, utan dom frågade oss en och en vilka syskon vi hade, och var han befann sig någonstans. Det var väl ett slags registrering, att dom hade oss alla registrerade innan, men dom naturligtvis höra vilka vi var, och vad vi gjorde.
Efter de två dagarna släpptes alla som var under sexton år. Alla män togs till så kallade KZ, koncentrationsläger. Dom tog även min morfar, och han vistades där i två månader. Han var i åldern någonstans kring 75-80 år på den tiden.
Jag och min bror kom tillbaka tillsammans med min mamma till bostaden på Katowicestrasse. Då såg vi förödelsen i bostaden. Alltså det var fruktansvärt, dom hade huserat och slagit sönder det mesta av porslinet. Vi hade en del Meissenporslin bland annat och vanligt porslin, och vi hade oljemålningar som dom hade sprättat kniven i så att det flikade ut åt alla håll. En väggklocka hade dom vält över. Det var ren vandalisering. Och så hade dom också klippt sönder många av min mammas klänningar. För att min mamma skulle ha några kläder att sätta på sig, så fick hon ändra sina klänningar och sy i nya knappar i dom.
Efter Kristallnatten var alla judar rädda. Min mamma hade varit förutseende. Redan före den 9:e november 1938 hade hon börjat undersöka hur man kunde få min bror Freddy och mig ut ur landet, så hon ansökte för oss att få komma till Sverige eller England.
Och till slut lyckades hon. Vi fick klartecken både från England och Sverige. Men då menade min mamma, då är det bättre att ni åker till Sverige därför att det var det året då kriget började. Den 1 september 1939 började världskriget, och då ansåg min mamma, att det skulle vara bättre för oss att komma till Sverige.
Snart var det dags för uppbrottet. Vi var tvungna att ta farväl av varandra. Vi trodde aldrig att man skulle skiljas för livet, att vi aldrig skulle få återse vår mor. Vi trodde att vi kanske blir borta ett par, tre månader. Det var i februari 1939 som Freddy och jag fick resa ur Tyskland till Sverige.
Vi hade ju också en äldre syster, som är född 1908, Valli. Hon följde också med oss och mamma till stationen. Hon lever fortfarande, hon är 93 nu. Hon bor i Täby.
På stationen började jag gråta, jag var yngst i familjen och jag ville inte ta avsked från min mamma. Jag bad på alla sätt få stanna hos henne och försöka komma med någon annan gång framöver. Min syster påverkade det hela och det har jag henne att tacka för, att jag är här idag Hon sa ”du ska åka med nu, för att det kanske inte kommer något annat tillfälle”, så att jag gjorde så som hon sa. Min mamma var naturligtvis mycket ledsen. Min syster också, men vi trodde ju ändå att vi skulle återse varandra efter en viss tid.
Resan gick till Berlin, och där hämtades vi av en dam från den judiska församlingen i Berlin. Och där fick vi mat, och sedan på kvällen anslöts vi till barntransporten den så kallade Kindertransport, som skulle gå till Sassnitz för att åka med en båt som hette Victoria, som gick till Trelleborg. På båten till Trelleborg var det en väldig sjögång den natten. Vi var sexton pojkar och flickor. Vi fick massor av god mat på båten och satt vid ett långt bord men eftersom att sjögången var så hård så mådde varken min bror eller jag något vidare. Inte dom andra barnen heller för att dom tålde inte heller sjögången.
Och jag var fortfarande mycket ledsen, mycket ledsen. Inte bara jag utan vi var ledsna båda två, trots att min bror var något äldre, ja det var vi i många månader framöver.
Så kom vi då till Trelleborg, och där blev vi mottagna lite grann som i skymundan. Vi
blev bjudna på frukost, och senare på dagen fortsatte vi mot Stockholm med nattåget. Vi kom fram till Stockholms Central den15 februari 1939, på morgonen.
I Stockholm blev vi mottagna av folk från judiska församlingen, bland annat var det vår
blivande hemföreståndarinna från pojkhemmet i Uppsala, fru Sophie Michaeli som tog emot oss. Alla dom som skulle bli placerade i familj blev mötta av någon från den familjen. Oss ville dom inte dela på i och med att vi var bröder, så vi fick till en början komma till två damer som bodde på en herrgård utanför Flen i Sörmland. Dit reste vi med tåg och där blev vi hämtade av de två fröknarna Lehman. Dom var två judiska damer, och dom hade då sin chaufför med sig, som hette Sjö. Han var en mycket trevlig man och vi blev skjutsade då till Högtorp i Mellösa.
Vi kunde ju inte svenska, utan dom damerna talade flytande tyska. Det visade sig att de hade tidigare adopterat, under första världskriget, en judisk flicka som hette Anna, så därför talade dom flytande tyska. Dom var mycket belästa, damerna Lehman, och dom hade ett stort bibliotek, och i det biblioteket fanns det sagoböcker av H C Andersen, varje saga i en speciell bok. Och så sa dom till oss, att om ni läser igenom alla de här 40-45 banden, då kommer ni snart att tala svenska. Vi gjorde så. Efter 5 månader, när jag började skolan, talade jag flytande svenska. Och jag ville ju gärna imponera på mina skolkamrater, så talade jag om att jag var utlänning från Tyskland och så.
Erich
(intervjuad 2002 av Kommittén för levande historia inom ramen för minnesprojektet ”De glömmer det aldrig”)
I min barndom, i Frankfurth, levde vi liksom sida vid sida, judar och icke-judar. Det fanns ungefär 25.000 judar i Frankfurt vid den tiden Det var inget problem, man umgicks i det dagliga. De tyskar som jag hade mest med att göra, var de som bodde i huset, grannar. Man umgicks som grannar på vanligt sätt.
Men annars, eftersom jag gick i judisk skola var det mest judiska kamrater. Jag gick i tioårsåldern in i en judisk scoutkår. Det var av rent tillfälle genom en skolkompis som hade en äldre bror som var ledare där, men det hade ett avgörande öde för mig, för sen när nazisterna kom till makten 1933 så gick mitt scoutförbund upp i en större organisation som hette Makkabi HaTzair. Deras högkvarter var i Berlin och inom den gruppen avancerade jag mycket snabbt. Inriktningen på Makkabi HaTzair’s verksamhet hade utvecklats till målet att bygga upp Israel som ett hemland för judarna. Det var ju en lockande tanke, då var vi i tretton-fjorton årsåldern, vi såg redan att det inte fanns någon framtid för judisk ungdom i Tyskland - tyvärr såg inte alla föräldrar detta - annars hade vi kanske räddat många fler.
Det var nazismen och hela dess framtoning som gjorde att vi satte allt hopp till Israel. Jag minns speciellt när jag var fjorton år så skulle jag gå över en av våra huvudgator, som hette Zeil och där stod två människor på bägge sidor, det var avspärrat för Jungvolk, så kallades de yngsta nazisterna upp till femton år, de hade en förbimarsch då, va. Det var alltså killar som var klädda som vi, i scoutuniform, kan man säga, men det var Hitleruniform. Och dom sjöng av hjärtans lust en sång som hade som refräng "Wenns Juden Blod from Messer spritzt, dann gehts mal so guht, Juden heulen, Kopfen rollen - mit uns siht die Neue Zeit". Och då stod hela den tyska intelligentsian; professorer, läkare och alla möjliga tjänstemän med förtjusning och reste upp sin hand i Hitlerhälsning och heilade till den här gruppen. När man upplevt detta, förstår man att bland sådana människorn kan man inte ha någon framtid. Alltså översatt betyder det ungefär "När judarnas blod sprutar från knivarna, då gråter judarna och huvudena rullar, med oss följer den nya tiden". Ungefär så. Det var alltså en av de berömda nazisångerna.
Ibland hamnade vi i gräl med tyska ungdomar. Men man vågade inte slå någon i uniform. Slog man till en tysk i uniform så försvann man ganska snabbt. Men ibland på natten så kunde det bli slagsmål, det gällde då att försvinna så fort som möjligt för att inte bli tagen. Men det inträffade, speciellt våra äldre ledare, vi hade bland annat en som hette Freddie Hirsch. Han var mycket tränad och kunde slåss bra så han klådde upp en hel del nazister, men det gällde för honom att försvinna innan polis eller andra nazister dök upp. Så nog fanns det, men vi hade en sån stor övermakt emot oss.
Jag hamnade också i sånt bråk, då efter Kristallnatten. Efter den var hela den här scoutverksamheten, ja, all judisk verksamhet, ett tag helt förbjuden. Och vi hade bestämt med mina patruller att vi skulle träffas hemligt, privat i någon lägenhet. Och då blev vi på vägen överfallna ut av Hitler Jugend. Vi hade en del ungdomar som såg väldigt ariska ut, blonda och blåögda, men någon var mörk, va. Och det var de mörka de sköt in sig på. Vi hade då bestämt, förberett en situation, att om vi blir angripna, då inte springa åt samma håll, utan åt olika håll. Jag fick några killar efter mig och sprang emot ett hus som dörren var låst, men jag tryckte på ringklockan, vilken som helst, och då öppnades dörren till min stora förvåning. Det var det en lägenhetsdörr som hade öppnats och då var det en mamma och hennes tonårsdotter som sa att de hade sett det från sitt fönster och tyckte det var förskräckligt. Men medan vi pratade - jag ville att de skulle ringa en taxi åt mig - så kom flickans bror som var i uniform, in i rummet. Så sa han bara: "Jag måste be er att lämna lägenheten omedelbart." Det var det enda han sa hela tiden. Så lovade flickorna att de skulle ringa efter en taxi. Och det kom en taxi och han körde ända upp på trottoaren så att det inte blev något mellanrum mellan den och husdörren och de andra hade kuperat sig runt och de blev så överraskade att det blev en taxi. Så sprang jag in i taxin och den taxichauffören han visade att det fanns andra sorters människor också. "Jag såg dig från stationen", sa han. Du var då, direkt efter Kristallnatten.
Men som sagt att jag blev snabbt ledande i den här scoutrörelsen och när själva Kristallnatten hände, så var jag faktiskt redan ledare för hela Frankfurt am Mein-området för ungefär trehundra medlemmar runt omkring. Jag hade en hög befattning trots att jag då bara var, ja det var '38, jag var arton år. Och det var också det som egentligen gjorde att jag kom fick kontakt med Sverige. I början, direkt efter Kristallnatten, var alltså allting förbjudet, men sedan fick de organisationerna som arbetade för utvandring av judar börja arbeta igen. Inte bara Makkabi, utan alla judiska scoutorganisationer var anslutna till någonting som heter Judische Jugend Alija, alltså judisk ungdomsalija (Alija = invandring till Israel). Det var en engelskt grundad organisation av en fru Henrietta Zold, som hade förhandlat med engelsmännen, som hade mandatet över Palestina, att de skulle tillåta en speciell kvot för invandring för ungdomar mellan fjorton och sexton år. Alltså, för att kunna utnyttja den kvoten och resa in till Palestina, vilket alltså var begränsat på tusen kanske om året, måste man ha kvalificerat sig genom utbildning - lantbruksutbildning, eller som i mitt fall hantverksutbildning för att kunna få ett certifikat, som den judiska organisationen fördelade efter vissa meriter. Och ungdomsalija-organisationen i Frankfurt blev jag ledare för.
Barn eller föräldrar till barn som ville resa till Palestina på den kvoten, de sökte alltså på mitt kontor och sen hade jag ett visst frågeformulär, och sen reste jag en gång i veckan till Berlin för att möta alla andra ombud ifrån de andra delarna av Tyskland, där det blev diskuterat hur nästa grupp skulle sammansättas. En grupp bestod av ungefär 20-25 ungdomar som hade kvalificerat sig för en utbildning i en Kibbutz i Palestina. Sen fick jag kanske beviljad en eller två av mina tjugo, va. Och då var det en triumf.
Men då hade jag en grupp som jag hade sammanställt i Frankfurt, det var alltså mina scoutkamrater, vi ville gemensamt utvandra till Palestina. Och jag tyckte då att det här går ju inte, inte i den takten... vi såg ju vad som hände. I den takten skulle vi aldrig klara innan det hände... blev ju krig. Då på ett möte i Berlin föreslog jag att vi skulle kontakta några judiska församlingar i så kallade neutrala länder, för att se om man inte kunde hålla en mellanstation, för att ha en utbildning för ungdomarna.
Vi visste att vi arbetade mot tiden. Och det hade ju också Hitler talat om att blir det krig kommer det på varje ljusstolpe hänga en jude, alltså. Så jag föreslog att vi skulle tillskriva församlingen i Stockholm. Och se om man inte kunde bilda för den grupp jag hade på tjugo personer, en mellanstation.
Grupperna bestod av ungdomar på 14-16 år. I de här kretsarna var ungdomarna mycket motiverade att resa. Men däremot hade vi ofta mycket motstånd ifrån föräldrarna. Den här planen med Sverige, den blev ju verklighet, för det är egentligen så jag själv kom till Sverige. Jag hade en flicka i min grupp, jag hade kommit så långt i hennes fall att jag hade pass och inresevisum till Sverige - det var det bara en ovanlig sak, för hela Sverige var stängt; det här gick på en extra kvot via socialstyrelsen, det gick alltså inte via utrikesdepartementet för då hade ingen kommit in. Men den här flickans pappan sa till mig då, när jag var där med pass och allt, han skulle bara skriva på ett papper, då sa han "Aldrig i livet! Där jag kan leva kan också min dotter leva!" Så hon fick inte resa med oss. Jag fick från Bergen-Belsen ett sånt där kort från henne... "Jag har det bra" - i början kunde de skicka ett kort, att de fanns på lägret. Det fick jag till Sverige, alltså. Sen har hon försvunnit och är bland de döda. Finns på minnesmärke i Frankfurt. Den inställningen hade en hel del av den äldre generationen. Den gången kunde jag inte förstå det, men nu när jag själv har barn och barnbarn i den åldern, så vet jag vilket fruktansvärt offer det var för en förälder att skiljas från sitt barn.
Så att nu skulle jag alltså vara ledare och var bara arton år och då tyckte man att jag borde ha lite mer erfarenhet och då bestämde man i Berlin att medan vi väntade på att alla formaliteterna blev klara så skulle jag som transportledare för en så kallad Jugendalijagrupp till Palestina. Då fick alltså varje barntransport ha en ledare och då beviljade engelsmän på ett turistvisum mot att man förpliktigade sig - alltså att den här organisationen förpliktigade sig att ledaren kommer tillbaka. Och tyskarna hade då också utfärdat ett tillstånd att man... att vederbörande fick återvända till Tyskland, trots att utvandring (otydligt) för judisk ungdom. Så kom jag iväg då i april '39 och var tre månader i Palestina. Då åkte man från båt från Trieste till Haifa. Det var ordnat genom organisationen, allting. Så att i och med att jag lämnade gruppen så hade jag bara liksom att studera landet.
Och då i början på juli '39 fick jag då telegram ifrån Berlin att svenska visumen var klara när jag återkom till Berlin.
Om tiden i Palestina kan jag bara kort nämna att jag blev väldigt imponerad. Det var ju bråk, som det är nu. Det var redan bråk i Palestina när jag anlände. Engelsmän hade precis skrivit ut en vit - en så kalla vitbok om delningen av Palestina. Och det godkände inte araberna. De tyckte att judarna fick för stor del. Och de gjorde alltså sabotage och allt möjligt. Man kunde alltså inte resa mellan Haifa och Tel Aviv utan att man hade pansarbilar framför bussen och efter bussen. Och för att överhuvudtaget kunna följa med bussen fick man ha ett tillstånd av den brittiska myndigheten att man har rätt att resa. Och det gjorde det att när båten kom till Haifa så var hela hamnen där avspärrad.
Den ende som var där var brodern till en av de här barnen jag hade med, som tillhörde den engelska hjälppolisen. Han stod nere vid kajen i full uniform. Jag minns så väl att han hade pistol. Att se en sån tysk jude... att se en beväpnad jude i uniform som då glädjestrålande vinkar till sin syster - det var bara det en fantastisk upplevelse.
Sen var vi då väldigt imponerade över de här självsäkra, unga och kraftiga israelerna. Vi tänkte på judar som rädda och maktlösa människor. De som sen tog hand om oss, när vi väl kom från hamnområdet och överhuvudtaget att det hade gjorts så kolossalt mycket. Visserligen fick jag sova under moskitonät och man bodde på landet, va. Det fanns fortfarande malaria. Men jag kom till Tel Aviv och var väldigt imponerad över vilken stor och fin stad det var redan. Och då hände en... jag hade ju rätt ont om pengar, vi skulle ju vara där i tre månader. Så kom det ett ungt par gående på gatan. En flicka och en pojke, alltså ett äkta par förstår man. Så frågade jag dem om de talade tyska eller engelska och de kunde tyska. Jag frågade dem om de kände till ett billigt hotell. Och på ett typiskt judiskt sätt svarade de med en motfråga. "Vad behöver ni ett billigt hotell till?" Och då berättade jag vad jag var och vad jag gjorde. "Ja, men du kan väl bo hos oss?" Då fick jag bo hos dem, i Tel Aviv, så länge jag ville, i deras lediga rum, i en trevlig lägenhet. Det var såna saker. Nu har Palestina ändrat sig och blivit mer ett normalt land, men där var du liksom god vän med alla, du kunde lita på alla. Och det var väldigt imponerande.
Sen kom du tillbaka till Berlin, det blev många upplevelser. När jag skulle återvända gick jag ombord på den italienska båten, som hade redan Gestapo ombord, som kollade varenda passagerare. Och jag hade Haifa framför mig, det var upplyst. Just mot sabotage så hade man strålkastare som gick på bergen hela tiden, för att underlätta [för] de brittiska trupperna att se, va. Sen när båten gick så blev det mindre och mindre, och precis som om jag drömt det hela så försvann för mig hela den här tremånader upplevelsen, det försvann som en dröm som försvinner. Mycket av det jag upplevt har glömt, precis som en dröm. När jag sen... strulade det till sig på ett sätt som jag tycker måste vara trots allt intressant att berätta. Då måste jag gå långt tillbaka.
Min pappa var född i Ungern - fråga mig inte varför, han kom till Tyskland, han var tretton år när han kom till Berlin. Han hade en syster i Berlin, tror jag, men varför och hur - jag har ingen aning; just alla barn de frågar för sent sina föräldrar när de inte finns mer. Det är likadant med mina barn de vet inte så mycket som du vet nu kanske. Och jag vet inte mycket... men i alla fall, både min syster, som var 5 år äldre än jag, vi var alltså alltid på min pappa om att han skulle bli tysk medborgare.
Min syster lämnade Tyskland ungefär samtidigt som jag. Hon var på väg från London till sin fästman i Amerika när båten som hon reste med blev torpederad av en tysk ubåt. Så jag har ingen syster mer.
Så att... vi var alltid på pappa... Den delen av Ungern blev efter andra världskriget...
deltog på tysk-österrikisk sida... så blev det Tjeckoslovakien, den delen av Ungern. Ungern blev uppdelad. Och vi var alltid på pappa, för jag tyckte det var så pinsamt i skolan - trots att det var en judisk skola - att när man frågades statstillhörighet, att säga tjeckisk. Tjeckisk - jag tycker det låter väldigt hemskt. Men det räddade faktiskt mitt liv. För jag var tjeckisk medborgare hela tiden. Jag hade ärvt hans medborgarskap, så att säga. Och hans envishet att inte byta medborgarskap räddade mitt liv, för jag blev alltså inte arresterad under Kristallnatten men i sista ögonblicket när jag skulle till Sverige så höll det på att kosta mitt liv. För när jag kom från Palestina till svenska beskickningen i Berlin (otydligt)
så säger den här beskickningstjänstemannen "Det här visumet på Erich K. är utställt på en Erich K. som är tysk medborgare" - för det var ju en speciell tillåtelse för tysk-judiska ungdomar. Då sa jag: "Vad ska jag gör nu?" "Ja, ni får skaffa ett visum på ett tjeckiskt pass." Så sa jag: "Hur lång tid tar det?" "Ja, om det överhuvudtaget går", sa han, "så kan det ta upp till två-tre år." Då stod jag där "goddag, yxskaft!".
Jag hade kommit glädjande hem från Palestina trots att alla sa att jag skulle stanna där. För jag tyckte att det var min plikt att träffa mina gamla kompisar för att tillsammans med dom förverkliga min livsidé. Och så står jag där. Med ett tjeckiskt pass som var värdelöst!
Så åkte jag hem till Frankfurt, till min mamma, som levde, och till min syster. Som ledare för Makabi, som distriktsledare som jag var, så kom man automatiskt in i Makabis styrelse. Och Makabis styrelse var precis som HFs-styrelse, det var alltså vuxna affärsmän, ofta mycket rika som kunde sponsra och så vidare. Och då kände jag den gången att det var väldigt hedrande att komma in som artonårig i den styrelsen. Och inte nog med det, jag fick ett styrelsearvode som förbättrade min ekonomi. Jag fick alltså en anställning. Innan dess hade jag ju lyckats skaffa mig en utbildning som finmekaniker, och hade lön där. Men det var inte så mycket, det här var bättre.
Men i alla fall. I den styrelsen så var det en redaktör, en kvinnlig redaktör i fyrtioårsåldern, hon var mycket intelligent och mycket känd i Tyskland, hon tog liksom hand om mig, som den yngste styrelsemedlemmen och stöttade mig, och vi fick en mycket fin kontakt. Hon gav mig goda råd. Så när jag kom hem och ringde henne, så kom hon med en vansinnig ide.
När jag hade kommit hem ifrån Berlin. Du vet att i mitt jobb då för de här ungdomarna, så ingick det också att jag ansökte om deras pass. Och det ansökte man i Tyskland på närmaste poliskvarter, det fanns ett i varje kvarter. Sen går det en lång tjänsteväg, men till slut, under Hitlertiden, hamnade det hos Gestapo. Och då fick ungdomarna personligen hämta det. Och det var ju som att sky pesten, va. Ingen av föräldrarna vågade följa med, för det var ju verkligen som att gå in i lejonkulan. Och då hörde det till min uppgift också att följa de ungdomarna och ta ut passet, va. Hur det än är, hur nazistisk man än är, så hade jag berättat för min redaktör att jag så att säga... så småningom kom på speaking term med den här nazisten., den här Gestapokillen som lämnade ut passet. Och så säger hon till mig: "Gå till din gode mannen och be honom att han skriver ut ett pass till dig. Jag säger: "Det kommer han aldrig göra". "Gör det", säger hon, "och ta ett passkort med dig." Hon hade tidigare gett mig goda råd och jag var modig - jag ger mig aldrig.
Det hade blivit någon slags kontakt mellan mig och den här passtjänstemannen på Gestapo. Det blir ju så, va. Det är likadant med gisslan, va. Man är motståndare mot varandra, frän och dum och sånt men jag har alltid haft kolossalt lätt att få kontakt med folk, och även med dom som vart emot mig vid åtskilliga tillfällen, har jag fått över på min sida. De säger att det är någonting, för jag menar, jag kom som flykting hit till Sverige. Jag blev chef för ett stort företag, jag blev styrelsemedlem i SAF. Jag blev Rotarypresident. Och jag var ju en kille som bryter - i en då mycket konservativ organisation. Nåja, i alla fall så föll den här SS-killen för mig på något vis. Jag sa det som det var, jag sa att Tjeckoslovakiet det var ju ockuperat nu av - delvis - men den del min pappa kom ifrån var långt ifrån så det var ju en vit lögn men så klok var inte han, utan jag killade honom lite grand med det att nu hade ju Tyskland förlorat den delen och jag sa till honom dessutom att "nu har jag hjälpt så många"... att fram till krigets början så var den tyska "judepolitiken", om man säger så, att få ut så många judar som möjligt ur Tyskland. Man främjade allting som främjade utvandring av judar. Sen efter kriget bröt ut så satt man streck och säger att nu ska man mörda dem istället. För då fick man inte ta hänsyn längre till unga. Så att... så säger jag "Jag har hjälpt så många, nu är det min tur att resa. Jag behöver ett tyskt pass." Jag förklarade hur det var med det här visat. "Nej", sa han, "det kan inte jag avgöra. Det måste jag diskutera med min överordnade", sa han. Som jag aldrig hade träffat. Så försvann han och kom ut igen efter en stund - han hade en sidodörr. Och så sa han "Kan ni vara här klockan fyra med passkort" - och det var ju hoppfullt. Då sa jag "Det har jag redan med mig." Och så skrattade han. "Ni tänker då på allting", sa han. Det var gjort på Bahnhof, alltså på stationen, med en sån där automat. Och så gick jag hem - och det var den längsta dagen i mitt liv. Jag minns jag låg på soffan hos min mamma och tiden gick inte fram. Så klockan fyra var jag på Gotleutstrasse, högkvarteret för Gestapo. "Nu ska vi se", sa han, och så försvann han i den dörren och så utkom en Oberführer i full uniform med alla stjärnor och sånt. Och så sa han "Du har övertalat mig och min kollega", sa han. "Här är passet", sa han, "men det passet är falskt", sa han. "Om ni inte har lämnat Tyskland inom 24 timmar ska jag låta eftersöka er för att ni har ett falskt pass. Heil Hitler!" Och så försvann han.
Och så stod jag där med ett alldeles nytt pass, som såg helt perfekt ut.
Vad som hade hänt där bakom kulisserna det har jag ingen aning om. Med jag kan säga att det finns så många händelser där man inte vet vad som hänt. Men det här råkade bli en lycklig slump som inträffade på rätt dag. Kanske att hans fru var särskilt kär i honom den dan och han var på gott humör - vad vet jag.
Men det är tyvärr inte färdigt, med et här förstår du. Sen reste jag samma kväll - det ordnade Meinergestrasse, vårt högkvarter, allting, va. Reste samma kväll med en sovvagn... Det var så fint. Du vet tredje klass i Tyskland var träbänkar. Jag gick ut tre gånger och tittade att jag kommit på rätt tåg. Jag kunde inte tro att det var sant. Och det tåget skulle gå direkt på färjan till Trelleborg. Jag hade biljett till Falun.
Så det blev ju så att jag reste ensam för mina kompisar…medan jag var i Palestina så hade
de fått sina pass och du vet, man vågade inte stanna en minut längre när man hade pass, utan man gick och bestämde direkt. Sen får jag berätta en sak till att vi var ju bara tjugo ungdomar, men den där gården hade plats för fyrtio och inom den sionistiska rörelsen fanns - och finns också - olika politiska rörelser. Min – Makkabi - tillhörde de så att säga mer moderata betonade, alltså något högerinriktade. Medan en annan rörelse, som hette Habonim, var mer vänsterbetonad. Och dumt nog så tyckte man för den politiska rättvisan så skulle man skicka en grupp av varje, men medan min grupp var homogen; gamla goda vänner, bekanta hårt uppbundna till mig, så var den andra gruppen helt okänd för varandra och deras ledare - som dessutom var en mycket osympatisk, i mina ögon, person. De två grupperna hade man skickat iväg till samma ställe. I Falun.
Men det jag ska berätta nu handlar om Kristallnatten. Det börjar kvällen innan den här von... den här tyska diplomaten dog, 1938, så hade vi styrelsesammanträde för Makkabi, i ett judiskt café som hette café Falk. Det var där vi hörde nyheterna att han dog. Och vi hade alla våra onda aningar. Och när jag gick hem den kvällen blev jag och jag vid en gata intill överfallen av sex, sju, åtta stora kraftiga Jungvolk. Och deras ledare tog stryptag på mig, man hörde alla tillmälen - det var ju saker som "mördare!" och "vi ska förinta er!" och "du ska slås ihjäl!" - och allt möjligt. Och då sa jag till honom "Jag vill bara göra er uppmärksam på att jag är tjeckoslovakisk medborgare. Jag står under beskydd av den tjeckiska beskickningen" - det hade jag papper på, som jag fått genom den tjeckiska beskickningen. Och så tog jag fram mitt pass, och du vet tyskarna är ju väldigt undergivna för alla stämplar och... så han läste mycket noga och sen sa han "Diesen Man können wir nicht angreiffen" – alltså "Den mannen kan vi inte angripa." Och så sa han till och med "Jag vill be om ursäkt" och så sa han "Heil Hitler!"
och så försvann han. Det var det första jag upplevde va. Sen kom jag hem. Och så blev jag uppringd tidigt på morgonen av en av mina pojkar som sedermera kom med till Sverige, som hade kört förbi - Och då säger han till mig, bara i telefon att "Ge dig inte till kontoret idag, jag cyklade förbi - de håller på att kasta ut alla inventarier genom fönstret." Det var det första jag fick reda på. Och då en halvtimme efter så ringde den här redaktören. Hon sa att hela stan är upp och ned och de fördärvar hem och kontor. Vi har beslutat från styrelsen att vi kör med två bilar ut på landet, sa hon. Vi hämtar dig. Så kom hela den här styrelsen från Makkabi och hämtade mig och så körde vi ut på landet, och överallt på landet så såg vi att de slog folk och slängde ut inventarier och fördärvade affärer. Och när det började bli mörkt så kom vi överens om att det var bäst att var och en går hem till sig och ser vad som händer. Och det var ungefär klockan arton då - det var i november - och klockan åtta, alltså tjugo, så ringer mig den här redaktören och sa det att förutom du och jag är alla häktade. Och då cyklade jag till henne och då sa hon att hon hade hört av deras fruar att de alla blivit häktade, men alltså mig, på grund av att jag var tjeckisk medborgare och hon var kvinna så var vi undantagna. Och nu var alla kommunikationer med Berlin, alltså med våra kontor, allting var ju slut och då tyckte hon att jag skulle resa till England. Vi hade ju Makkabi i England också och eftersom jag hade ett pass som var giltigt och så skulle jag ta kontakt med judiska kretsar där för att berätta vad som hänt, för ingen visste ju vad som hade hänt, allt var hermetiskt, så att säga, stängt, va.
Men där fanns en restriktion och det var det att för att komma med tjeckiskt pass till London så behövde man en inbjudan. Och det beställde hon per telefon den kvällen, att skickas hem till mig. Men sen så diskuterade vi om det var så klokt att jag stannade så länge utan för att komma in till Holland så var det inga restriktioner med mitt pass. Men däremot så hade jag en kusin som bodde i Holland som jag kunde bo hos. Och då fattade vi det dumma beslutet att jag skulle ge mig iväg samma kväll till Holland och sen skulle jag avvakta tills den här inbjudan från England kom fram. Man kan ju säga det att postkommunikationerna var mycket bättre då än nu. Brev till utlandet gick på en dag. Jag kom till den tysk-holländska gränsstationen och där kom gränspolisen och jag såg direkt på typen att... på den holländska typen att det skulle bli problem. Jag blev utstämplad ur Tyskland - det var inga problem, men han tog mitt pass och skulle precis stämpla det, men så tittade han på mig och så sa han "Ni vet att ni ska ha en inbjudan." Jag sa "Det har jag." "Var har ni det?" Så säger jag: "Det ska jag få skickat till Amsterdam." "Kom först med det hit – sen kan ni få komma in till Holland", sa han. Och så stämplade han och så stod det då "Inreise verveigret". Då åkte jag tillbaks till den tyska stationen - det måste jag säga att tyskarna var... den tyska gränspolisen var då väldigt human. De sa "Ni kan inte vara inom gränsområdet som utlänning, ni måste till Überhausen, det är den närmsta stationen som ni kan vara över natten. Så de satt mitt bagage på ett tåg och vi åkte till Uberhausen, och jag gick av och då var klockan ungefär tio på kvällen. Det var dagen efter - det var inte samma dag - det var den tionde november. Den tionde november, nio på kvällen. Och jag hade en rätt så tung väska och den lämnade jag in på inlämningsstationen och så skulle jag söka dels en telefon och prata med min syster. Och det gjorde jag och då hade hon fått brevet. Och hon skulle skicka det poste restante, till Überhausen.
På morgonen skulle vi köra ner till stationen. Sen skulle jag ha hotell och överallt på alla hotell så var det... så står det "Juden sind hier ungewûnscht", alltså "Judar är oönskade".
Från det att jag telefonerade så märkte jag att det var en liten typ som alltid var där jag var - jag såg honom flera gånger, och han försvann och dök upp när jag var på ett hotell. Så kom han ut där - det var något mystiskt med det. Och jag fick inget hotell. Till sist så visste jag inte vad jag skulle göra så tänkte jag - för det var ju skillnad mellan Gestapo, det var ju den politiska polisen och den vanliga var vad vi kallade den gröna polisen. Det var ju både och det fanns ju normala människor och poliser som var poliser innan Hitler hade kommit till makten. Och jag träffade två patrullerande poliser och jag sa till dem att "Jag är tjeckisk medborgare, jag är jude och jag söker ett hotell". Och då sa han att "Det finns ett ställe och så skrev han upp ett namn, men så säger han "Det är bäst att ni går till stationen. Där finns en stor karta där ni kan se hur ni ska gå." Jag hade ju mitt bagage där också. Och det gjorde jag och när jag var inne i stationen så var den där typen där igen, som jag sa tidigare, men han hade utökat sig med ungefär tjugo stycken. Och i och med att jag kom in i stationshallen hörde jag "Där är han, juden!" Och allesammans i svärm på mig, sparkades, slog och hade sig. Och den här lille, som då tydligen var den ende officiella sa då att han var från Gestapo och att jag var efterlyst, att jag i flera veckor drivit runt i Uberhausen och jag skulle göra sabotagehandling och han hade i uppdrag att häkta mig och så vidare. Och då sa jag "det stämmer inte", sa jag. "Jag har precis anlänt - och det kan man se här på stämpeln" och så visade jag honom passet – jag minns så väl att han hade såna där pallatuss [fonetiskt] som man hade med två ytterfickor, de hade väldigt stor betydelse i sammanhanget, två ytterfickor, påsydda ytterfickor på rocken. Så lät han handen glida in den i den högra innerfickan och de här andra började förstå - inte sådär att de (otydligt) men slog och gjorde sig till - jag märkte att de var mer eller mindre berusade. Och då sa han - den här som var Gestapo, "Jag måste rekvirera en bil. Vi får lämna in honom på Gestapo i Überhausen. Så ringde han nånstans. Medan han ringde så kom jag på speaking term med de andra, lite grand, men så var det också en finmekaniker med. Han trodde först inte att jag kunde vara finmekaniker, men sen så började vi diskutera lite facktermer och så vidare och med än gång så blev han mycket vänlig och trevlig. De lugnade ner sig - det blev civiliserade förhållanden. Och så kom det tre-fyra bilar och så kom vi till polispresidium. Och där hände någonting som också var "varför hände just det?" som är mycket märkvärdigt. De var rätt så högljudda eftersom de var berusade. Så kom det ut en Oberwachtmeister, det är alltså en högre polisbefäl. Och han sa "Tyst mina herrar, tyst mina herrar! Om ni inte är tysta så får ni försvinna allihopa". Det var det första han sa i mycket mycket myndig ton. Så frågade den lille - han som var Gestapo - "Är chefen kvar här?" "Ja han är kvar", sa han, "men han tycker inte om oljud", sa han. "Ja, vi får tala med honom." "Ja", sa han, "ni får följa med - ingen annan, ni får stanna utanför", sa han. Och så fick den lille följa med. Jag hade honom på min vänstra sida och den Oberwachtmeister på min högra sida och så gick vi då upp i andravåningen, i en lång korridor och så kom vi då till en dörr som jag tyvärr, måste jag säga, att jag aldrig lärt mig namnet - det stod i alla fall en skylt - "von någonting" och så stod det Ubersturmmanfuhrer - det är en mycket hög rang. Och så knackade han på dörren och så sa han då "Kom in" och så sitter det då en kille i uniform, han hade tagit av sig uniformrocken och hade någonting på sitt skrivbord... en stol och såg väldigt sympatisk ut, i mina ögon... en ung, snygg kille, måste jag säga, med alla naziemblem. Och då så säger han "Vad gäller saken?" Så kom han med samma ljug om att jag drivit runt i Überhausen och så vidare. Jag visste att min enda räddning var att komma åt mitt pass
- jag såg ju vilken ficka han hade tagit in passet. Så sa jag "Det stämmer inte, jag kom ikväll från Überhausen för att jag inte kom in i Holland" och så slängde jag passet till den här Gestapochefens bord. Och han bläddrade igenom och så säger han till den lille Gestapodrängen att "ni har gjort ett gott jobb", sa han, "jag tar hand om det hela", sa han. "Nu kan ni gå". Och när han hade gått, då med en gång, så att säga, precis som de slängde sina masker. Och då säger han som var i uniform, och jag vet inte - han var ju långt underställd den här, och den andre var von någonting, i och i och med den där Gestaposkiten hade försvunnit så säger den här Ubersturmbahnführern - "Jag tycker det är för jävligt", säger han.
"Nu har vi hållit på i tre dagar med det här", sa han, "ingenting fungerar. Jag vill inte vara med längre", sa han. "Det är för jävligt!"
Han syftade på Kristallnatten, med allt vad han vart med om. Han var helt... han ville inte veta mer av det. Och då sa Gestapochefen: "Ja, vad ska vi göra", sa han. Och så sa han till mig: "först och främst, ursäkt till er. Era papper är i ordning." Och så sa han till sin kollega - eller vad man ska kalla honom "Vad ska vi göra?" Och så frågade han "Hur länge ska ni behöva stanna i Überhausen, för att klara upp..." Jag säger "Bara i morgon också". "Ja", sa han, "finns det något hotell" frågade han sin uniformerade kollega. "Som vi kan rekommendera." Jag sa "Alla hotell här är 'Juden sind hier ungewünscht''. "Inte när Gestapo i Überhausen ringer", sa han. Sen fick han då tips av den här i uniform och så tog han telefonen och så slog han numret och så sa han "Heil Hitler! Från chefen i Gestapo, Überhausen. Vi har en tjeckoslovakisk medborgare som ska bo en natt hos er. Har ni ett rum ledigt?" "Naturligtvis! Heil Hitler" säger de. Och så var saken klar. Ingen frågade, ingenting. Jag var helt anonym. Nu kommer sista problemet "Hur ska vi få honom ut ur huset", sa de. De andra stod säkert utanför och ville se vad som hände. "Ja", sa han, "vi kan inte använda en polisbil, det är emot... vi har ingen anledningar att transportera honom med... ta in en taxi på baksidan, på gården och säg till honom att han ska köra så diskret som möjligt. Så fick jag en taxi som körde mig till hotellet.
Sen på morgonen, när jag var på posten, så var brevet där. Men - och det var ju tur - så hade min syster inte lagt den i kuvertet, hon tyckte det skulle gå lättare, portot var billigare om inte kuvertet var med, va. Så hon bara skickade brevet. Jag hade tur i oturen, att samma holländare kom igen och läste brevet och sa "jag vill gärna se kuvertet, var det brevet är skickat", sa han. Så sa jag som det var. "Det kan ni ha skrivit i Überhausen själv. Det behöver inte vara från England." Så jag kom inte in den vägen. Då tappade jag sugen och så åkte jag tillbaka. När jag kom tillbaka, så säger min syster att de sökt mig från Berlin flera gånger, jag skulle omedelbart ringa och då hade man alltså öppnat de organisationerna som jobbade för utvandringen. Jag skulle komma omgående till Berlin, och fortsätta mitt arbete, va. Och då kom allt det andra som jag tidigare... Det var egentligen de upplevelser jag hade ifrån Kristallnatten, dels det där överfallet som jag sökte skydd i en våning, som jag berättade tidigare, dels det här äventyret i Überhausen, som jag sagt, den här Gestapochefen är jag evigt tacksam, men varför? Men jag berättade mycket ogärna om det för att många tror att alla Gestapo jag träffat är änglar, va. Det är det intryck man får, men så är det ju tyvärr inte.
Men jag kan berätta mycket annat och mycket hemskare saker, men just i mitt fall föll det på rätt plats. Och nu var jag på väg på tåget, med ett så kallat falskt pass. Och tre stationer innan Sassnitz kommer gränspolisen och Gestapo på för att vagnarna ska klaras av, så att de direkt kan köra upp på färjan. Det finns tre svenskar i min kupé, de får stämpla sina pass -pang, pang, pang. Man tittar på mitt pass och tittar på mig, tittar i passet igen, stoppar passet i sin ficka och säger: "Ni går av i Sassnitz! Var har ni bagaget?" "Det finns i bagagevagnen." "Ni tar ert bagage ifrån bagagevagnen!" Då tänkte jag "det här aset har i alla fall lurat mig. Han har spelat katt och råtta med mig, va." Det var något hemligt tecken, eller någonting. Och sen stannade tåget och vagnarna kopplades ifrån. De svenska vagnarna baxades på färjan, som är en tysk färja. Och jag föstes in i en tullbarack. De gör en sån kroppsvisitation, alltså går igenom hela allting, och känner överallt och så säger han med en gång: "Skynda - färjan väntar otåligt på er." Och jag har väl aldrig klätt på mig så kvickt eller sprungit så kvickt med en tung väska, som de femhundra metrarna från tullbutiken till färjan!
Sen ringde färjan av och sen startade den. Och lille Erich är på väg till Sverige. Men det var en svensk färja, först när vi kom till Trelleborg - man hörde det här dunk, dunk, dunk, när de här svenska vagnarna rullade iland från den tyska färjan. Då känns det en underbar befrielse, som man egentligen inte kan beskriva. När jag hör det där dunket när jag är på utlandssemester så kommer jag alltid att påminnas om det.
Men mina bekymmer är inte slut ändå, men ett stort bekymmer är slut. Sen kom jag omgående till den här gården utanför Falun efter bara en natt i Stockholm.