OLD OLD Fakta om Förintelsen >
Kristallnatten
Se även vårt material för att arbeta med Kristallnatten i klassrummet.
På morgonen den 10 november 1938 slog 50 SA-män sönder det judiska barnhemmet i Dinslaken. Alla barnens leksaker slängdes ut på gatan och barnen placerades på kärror. Fyra 15-åriga pojkar tvingades sedan dra kärrorna genom gatorna, som var fulla av åskådare. Deras vandrings slutmål var en plats nära stadens synagoga, som hade satts i brand. Där hade stadens judiska män ställts upp. Snart skulle de skickas till Dachau. Hur barnen skulle klara sig brydde sig ingen om.
Berättelserna om vad som hände runt om i Tyskland natten mellan den 9 och 10 november 1938 är många. Judiska män och kvinnor sköts, kastades ut genom fönster, slogs ihjäl med stenar, höggs ihjäl med knivar. Flera begick också självmord. Modern forskning räknar med att runt 400 judar mördades just den här natten, men att det totala antalet dödsoffer för den så kallade novemberpogromen var närmare 1500. Hur många av de 30 000 judar som sändes till koncentrationsläger under pogromen som sedan dog där är det förstås ingen som med säkerhet kan säga.
Den materiella förstörelsen var också mycket omfattande. Antalet nedbrända eller förstörda synagogor och bönehus var minst 267, ett antal som nämns i ett brev till Göring, och kan vara så högt som över 1400. Dessutom fick 7500 judiskägda affärer sina skyltfönster krossade. Det är glassplittret från dessa skyltfönster, splitter som täckte gatorna, som gett händelsen sitt mest välkända namn, ”Kristallnatten” eller ”Rikskristallnatten”. Men det finns skäl att inte använda det namnet, och istället benämna händelserna för novemberpogromen. Ett skäl är mycket praktiskt. Våldet som drabbade de tyska judarna i november 1938 började redan den 7 november och pågick till den 13 november. Det var inte bara en natts verk. Ett annat skäl är mer ideologiskt. Ursprunget till beteckningen ”Kristallnatten” är oklart. Det skulle kunna vara ett namn som offren hittat på, men det skulle också kunna vara ett cyniskt namn som förövarna skapat. Det finns andra liknande namn, bland annat ”Himmelfahrtsweg” (himlafärdsvägen), en kamouflerad gång mellan avklädningsbarackerna och gaskammarbyggnaden i förintelselägret Treblinka II.
Vid första anblicken kan det verka som att det finns en enda, mycket tydlig förklaring till våldsamheterna. Den 7 november sköt den 17-årige juden Herschel Grynszpan tredjesekreteraren på tyska ambassaden i Paris, Ernst vom Rath. Motivet var Grynszpans förtvivlan över Tysklands behandling av hans föräldrar och syster, som tillsammans med 17 000 andra judar med polskt medborgarskap, utvisats ur Tyskland till ett Polen som inte vill ta emot dem. Under svåra förhållanden levde de vid tidpunkten för beskjutningen i ett ingenmansland.
Den 9 november dog Ernst vom Rath av sina skador och den nazistiska partiledningen utnyttjade situationen. Lokala SA- och partiorganisationer över hela landet fick order att hämnas och polis och brandkår instruerades att inte ingripa. Ordern att 30 000 judiska män skulle föras till koncentrationsläger gick ut samma dag. Men i efterhand har det visat sig att massdeporteringen hade förberetts sedan tidigare och att mordet bara bjöd på ett tillfälle man väntat på.
Men även om novemberpogromen inte var den avskilda händelse som kanske framförallt namnet ”Kristallnatten” antyder, så var den en vattendelare, menar Stéphane Bruchfeld, idéhistoriker vid Uppsala universitet, Programmet för studier kring Förintelsen och folkmord. Pogromen signalerade att Tyskland nu var redo att bediva ett krig mot försvarslösa människor och att man inte skydde några medel. Pogromen gjorde också tydligt att staten inte längre skyddade sitt lands offer, utan våldsverkarna.
Källa: Stéphane Bruchfelds tal vid minnesstund arrangerad av Svenska kommittén mot antisemitism den 9 november 2006.
