Den 27-28 oktober 1938 arresterades omkring 17 000 judar med polskt medborgarskap i Tyskland. De transporterades omedelbart ut ur landet och lämnades vid den polska gränsen. En del av de deporterade var hela familjer, men de flesta var familjefäder. De tyska myndigheterna hoppades att kvinnor och barn självmant skulle följa efter, när familjefadern hade utvisats.
Bakgrunden till deportationen var att den polska regeringen hade beslutat att alla pass som tillhörde polska judar som bodde utomlands, skulle bli ogiltiga från och med den 29 oktober. Innehavarna av passen skulle också förlora sina polska medborgarskap. Den polska regeringen ville förhindra att de judar som tidigare hade utvandrat till Tyskland och bott där i många år, skulle återvända till Polen på grund av nazisternas förföljelser.
De polska myndigheterna vägrade först att släppa in de deporterade judarna i Polen. De internerades istället i den lilla gränsstaden Zbaszyn, där de tvingades leva under svåra förhållanden. Först den 24 januari 1939 nåddes en överenskommelse mellan Tyskland och Polen. De utvisade judarna fick tillfälligt åka tillbaka till Tyskland för att ordna upp sina affärer. Därefter fick de återvända till Polen med sina familjer.
