När den sovjetiska armén närmade sig Warszawa, startade den polska motståndsrörelsen ett uppror mot de tyska trupperna i staden. Inom några dagar skulle de sovjetiska styrkorna tränga in i Warszawa och komma motståndsmännen till hjälp.
Men de sovjetiska trupperna kom aldrig till undsättning, utan stannade utanför Warszawa. Efter 63 dagars hårda strider tvingades motståndskämparna ge upp. Då hade tiotusentals motståndsmän och civila dödats av de tyska trupperna. En stor del av Warszawas befolkning deporterades till koncentrations- och arbetsläger och tyskarna förstörde stora delar av staden. Först därefter gick de sovjetiska styrkorna in och erövrade Warszawa.
För samtiden var det oförklarligt varför de sovjetiska styrkorna inte hade ingripit. Efter kriget framträdde emellertid ett politiskt motiv bakom ryssarnas agerande. Under den tyska ockupationen hade den polska motståndsrörelsen vuxit sig stark. Dess mål var att uppnå ett fritt och självständigt Polen. Men Sovjetunionen hade andra planer för Polen. Efter krigsslutet skulle landet bli kommunistiskt och göras till en sovjetisk lydstat. För att underlätta införandet av kommunismen, var det från sovjetisk sida önskvärt att den nationella polska motståndsstyrkan eliminerades.
