Den 31 juli 1941 fick SS-Obergruppenführer Reinhard Heydrich instruktioner av Hermann Göring att förbereda de organisatoriska, ekonomiska och praktiska åtgärder som krävdes för en slutgiltig lösning av ”judefrågan” i Europa. Den 20 januari 1942 sammankallade Heydrich ett antal ledare för olika tyska myndigheter till en konferens i en herrgårdsbyggnad i Wannsee i Berlin. Syftet med mötet var att dra upp riktlinjer och samordna organiseringen av massmordet på Europas judar.
Judarna från hela Europa skulle samlas ihop och deporteras till läger i Östeuropa, där de skulle utplånas. En del av de arbetsföra judarna skulle utnyttjas som slavarbetskraft innan de avrättades. Slutmålet var att utrota hela den europeiska judendomen. Förintelsen skulle således inte bara omfatta de judiska befolkningarna i de tyskkontrollerade länderna, utan alla judar i hela Europa. Enligt nazisternas beräkningar omkring 11 miljoner människor.
Efter konferensen var Heydrich mycket nöjd med att allt verkade gå enligt planerna och att alla deltagarna var överens om vad som måste göras för att uppnå en slutgiltig lösning på ”judeproblemet”.
En fråga som inte kunde lösas under Wannseekonferensen, var hur judar som var gifta med icke-judar och deras barn skulle behandlas. Frågan togs upp på ytterligare två möten i mars och oktober 1942. Förslagen som diskuterades var tvångssterilisering och deportation till koncentrationsläger i Östeuropa, men något beslut togs aldrig. Judar i blandäktenskap, halvjudar och kvartsjudar (mischlinge) utgjorde ett särskilt problem för den nazityska regimen. De ansågs ha för starka band till det icke-judiska samhället. Om man vidtog alltför omfattande åtgärder mot dem, kunde det skapa motstånd bland den ”ariska” befolkningen.
