Efter första världskrigets slut 1918, blev det hårda fredsförhandlingar mellan Tyskland och de segrande staterna (Storbritannien, Frankrike, USA och Ryssland). Enligt fredsfördraget som undertecknades i Versailles den 28 juni 1919 tvingades Tyskland:
- Lämna ifrån sig stora landområden, som istället införlivades med omkringliggande länder. Det innebar att Tyskland förlorade stora industriella och ekonomiska resurser. Bland annat viktiga järnmalmstillgångar och en tredjedel av sina koltillgångar. Omkring tio miljoner tyskar hamnade utanför Tysklands nya gränser. Alla kolonier förlorades.
- Avrustas militärt. Tyskland fick ha en armé med högst 100 000 man och med endast lättare vapenutrustning, en marinkår med högst 15 000 man och inget flygvapen. Den allmänna värnplikten förbjöds. Den tyska gränszonen mot väst, Rhenlandet, skulle vara demilitariserat.
- Betala ett enormt krigsskadestånd på 132 miljarder guldmark, som skulle betalas av med 2-3 miljarder årligen i 42 år. Produktions- och transportmedel (fabriker, gruvor, maskiner, större handelsfartyg m.m.) och alla tillgångar utomlands beslagtogs av segrarmakterna. Miljoner ton av den tyska kolproduktionen skulle levereras till bland annat Frankrike.
- Erkänna att Tyskland ensamt bar skulden för kriget.
- Erkänna bildandet av Nationernas Förbund (NF), som ett fredsbevarande organ.
Under första världskriget var dubbelmonarkin Österrike-Ungern allierat med Tyskland. Efter kriget delades Österrike-Ungern upp och fick lämna ifrån sig stora områden. Det ledde bland annat till att två nya stater bildades: Tjeckoslovakien och Jugoslavien. Efter att ha förlorat delar av landet ville Österrike anslutas till Tyskland, men detta förbjöds av segrarmakterna.
