Under 1942 ökade nazisterna sin kapacitet för massmord genom att börja bygga de första förintelselägren i Polen. Men i de områden av Sovjetunionen som i dag utgör centrala Ukraina låg fronten för nära för att man skulle kunna bygga läger där. Järnvägsnätet lämpade sig inte heller för att deportera stora mängder människor till Polen. Istället sköts cirka 80 procent av de judiska offren ihjäl.
Judarna samlades ihop och fördes till undanskymda avrättningsplatser. Där ställdes de upp framför massgravar och sköts ihjäl. Den ukrainska lokalbefolkningen tvångskommenderades i arbetet med allt från att gräva massgravar till att laga mat till soldaterna och sortera offrens kläder och allt massavrättningarna. En av de mest kända och omfattande massavrättningarna skedde i Babij Jar, i utkanten av Kiev, där 33 771 barn, kvinnor och män sköts till döds och begravdes i en ravin.
Dödandet pågick fram till 1943, men redan i mars 1942 började tyskarna planera för att sopa undan alla spår av massmorden. Ett specialförband under ledning av SS-befälhavaren Paul Blobel fick i uppdrag att under namnet »Aktion 1005« söka upp alla avrättningsplatser och utplåna bevis. Men massgravarna var så många att man inte hann med dem alla innan Röda armén anlände i slutet av 1943. De första som rapporterade om folkmordet i Ukraina var därför NKVD, den sovjetiska hemliga polisen, som följde i Röda arméns spår.
Massavrättningarna av judar i Ukraina var kända av de allierade redan 1941. De dokumenterades även av de sovjetiska myndigheterna åren 1944– 1945 och de ytterst ansvariga dömdes i Nürnbergrättegångarna. Ändå är detta en relativt okänd del av Förintelsen. Fortfarande ligger de flesta offren – barn, kvinnor och män – dolda i omärkta massgravar på den ukrainska landsbygden.
