Efter första världskriget tillhörde Italien segrarmakterna, men uppnådde inte den stormaktsposition som många italienare hade hoppats på. I början av 1920-talet präglades Italien av svag ekonomi, massarbetslöshet, strejker och politisk oro. Kommunistiska organisationer övertog med våld makten i många städer. Gatubilden var fylld av öppna våldsstrider mellan kommunistiska och nationalistiska rörelser.
I oktober 1922 tog Benito Mussolini och hans fascistiska parti makten i Italien. I januari 1925 förbjöds alla andra politiska partier och Italien blev en diktatur. Mussolini hävdade Italiens ställning som stormakt och strävade efter att utöka det italienska territoriet. Fram till mitten av 1930-talet hade Mussolini goda relationer med västmakterna och deltog i de fransk-brittiska protesterna när Hitler bröt mot Versaillesfreden.
När Italien ockuperade Abessinien (nuvarande Etiopien) 1935, stämplade Nationernas Förbund Italien som angripare och införde ekonomiska sanktioner mot landet. Italien fick hjälp av Tyskland och ett samarbete påbörjades mellan de båda länderna. Hösten 1936 myntade Mussolini begreppet ”axeln Berlin-Rom”. Italien lämnade Nationernas Förbund och Mussolini gav Hitler sitt fulla stöd. Samarbetet stärktes 1937-1938, när både länderna stödde general Franco i det spanska inbördeskriget.
Efter att Hitler hade ockuperat Tjeckoslovaken i mars 1939, började även Mussolini att utöka sitt maktområde. Den 7 april 1939 ockuperade italienska trupper Albanien, som införlivades med Italien.
Den 22 maj 1939 ingick Tyskland och Italien en ömsesidig allians, den så kallade Stålpakten. Om ett av länderna hamnade i krig, skulle det andra landet omedelbart sluta upp som bundsförvant med militär hjälp.
Den 27 september 1940 anslöt sig också Japan till Tyskland och Italien. Tremaktspakten ”axeln Berlin-Rom-Tokyo” bildades. Under andra världskriget kallades Tyskland och dess allierade för axelmakterna.
