Tysklands invasion av Sovjetunionen, den 22 juni 1941 blev inledningen på nazisternas systematiska mördande av judar. I samband med invasionen organiserades fyra mobila insatsgrupper (Einsatzgruppen ) med uppgift att avrätta kommunister och judiska män i de områden som ockuperades. Snart utökades ordern till att omfatta alla judar – män, kvinnor och barn.
Merparten av de judiska offren från Förintelsen levde i områden som i dag tillhör Ukraina, men även i det som nu är Vitryssland, Litauen och delar av dagens Polen. Sovjetrepubliken Ukraina sågs av den tyska regimen som hjärtat av ett nödvändigt levnadsutrymme för den »tyska rasen«. Etniska tyska nybyggare skulle ta över ett av Europas bördigaste jordbruksområden. Den judiska befolkningen skulle utrotas och den slaviska befolkningen skulle lämnas att dö av svält eller utnyttjas till tvångsarbete.
På en del platser koncentrerades judarna först i ghetton, varifrån de sedan hämtades i grupper och avrättades genom masskjutningar. Offren samlades ihop – ibland i tiotusental – och fördes till skogar, raviner eller andra undanskymda platser, där de sköts ihjäl och begravdes i massgravar. Men i många områden genomfördes massavrättningarna så effektivt att några ghetton aldrig behövde upprättas.
