När Hitler hade utnämnts till rikskansler den 30 januari 1933, utlyste han ett nyval till den 5 mars samma år. Han hoppades att få en majoritet av folkets röster och total kontroll över Tyskland.
Den 27 februari utbröt en anlagd brand i riksdagshuset i Berlin. En holländsk luffare, Marinus van der Lubbe, hittades inne i byggnaden. Han hade tidigare varit medlem i kommunistpartiet och ansågs som efterbliven och sinnesförvirrad. Han greps och dömdes till döden.
Hitler och hans närmaste män utnyttjade snabbt situationen och anklagade kommunisterna för att ha anlagt branden. Genom att skapa kaos skulle kommunisterna försöka ta makten, hävdade nazisterna. Alla kommunistiska riksdagsmän och medlemmar av partiets centralkommittéer arresterades. Kommunistiska och socialdemokratiska tidningar förbjöds. På Hitlers förslag skrev president von Hindenburg under en undantagslag ”till skydd för folk och stat”. Den innebar stora inskränkningar i grundlagen och begränsade de medborgerliga rättigheterna. Yttrandefriheten, tryckfriheten och föreningsfriheten upphävdes. Lagen låg senare till grund för den nazityska diktaturstaten och gällde fram till 1945.
Riksdagshusbranden blev en förevändning för nazisterna att krossa en stor del av oppositionen några dagar före valet. Kommunistpartiets ledare sade att de var oskyldiga och att det var nazisterna själva som hade anlagt branden.
Det har inte gått att fastställa vem som låg bakom branden. En del undersökningar har pekat mot att Marinus van der Lubbe var ensam ansvarig, andra att han inte kan ha gjort det på egen hand. Ofta har det bedömts som mest sannolikt att nazisterna låg bakom branden.
