I Versaillesfreden efter första världskriget fick de förlorande staterna Tyskland och Österrike-Ungern lämna ifrån sig stora landområden. Miljoner tysktalande människor hamnade i icke-tysktalande länder. Ett av dessa områden var Sudetenland, även kallat Sudettyskland. Ett område som varit en del av Österrike-Ungern, men som 1919 blev en del av Tjeckoslovakien.
Efter annekteringen av Österrike i mars 1938, krävde Hitler att också Sudetenland skulle bli en del av Tyskland. Han hade starkt stöd av Sudetområdets 3,5 miljoner tysktalande invånare och det sudettyska nazistpartiet. När den tjeckoslovakiska regeringen sade nej, förbereddes en militär tysk aktion mot landet. Den 29 september 1938 sammanträffade den brittiska premiärministern Neville Chamberlain och Frankrikes president Édouard Daladier med Adolf Hitler och Italiens ledare Benito Mussolini i München, för att försöka lösa krisen i Tjeckoslovakien. Genom att hota med krig fick Hitler igenom sina krav på Sudetenland. Han lovade att detta var hans sista territoriella krav och att respektera det övriga Tjeckoslovakiens gränser. Vid hemkomsten till London förklarade premiärminister Chamberlain att han genom Münchenavtalet hade uppnått ”fred i vår tid” ("I bring you peace in our time").
Under större delen av 1930-talet förde Storbritannien och Frankrike en eftergiftspolitik gentemot Tyskland. Hitlers åtgärder möttes med protester och fördömanden, men inte med några motaktioner. Denna så kallade appeasementpolitik förknippas starkt med den brittiske premiärministern Chamberlain. Till en början sågs eftergifterna mot Tyskland som mer eller mindre berättigade. Den tyska politiken handlade än så länge om att återställa det som hade tagits ifrån Tyskland i Versaillesfreden. När Hitlers utrikespolitik blev allt mer aggressiv under 1938-1939, blev eftergifterna ett medel att försöka rädda Europa från ett nytt krig.
