Under senare delen av 1930-talet etablerades ett nära politiskt samarbete mellan det nazistiska Tyskland och det fascistiska Italien. Den 22 maj 1939 ingick de båda länderna en biståndspakt (Stålpakten), som innebar ömsesidig militär hjälp om ett av länderna skulle hamna i krig.
När kriget bröt ut mellan Tyskland och Polen/Storbritannien/Frankrike i början av september 1939, valde Italien ändå att ställa sig utanför. De förklarade sig som icke-krigförande på Tysklands sida. Den främsta anledningen var att den italienska armén ännu inte var tillräckligt rustad för att gå i krig.
Efter Tysklands stora segrar i Västeuropa under våren 1940, valde Italien att gå in i kriget som stridande part på Tysklands sida. Den 10 juni 1940 förklarade Italien krig mot Storbritannien och Frankrike. I september anföll Italien Egypten och i oktober Grekland. Den italienska armén led emellertid stora förluster och trängdes tillbaka på båda fronterna.
