Förintelsen är det svenska namnet på de tyska nazisternas folkmord på omkring sex miljoner judar, som ägde rum under andra världskriget. På engelska kallas det Holocaust, som betyder brännoffer. På hebreiska kallas det Shoah, som betyder katastrof.
Den kronologiska utvecklingen som ledde fram till Förintelsen kan översiktligt beskrivas i fem faser:
- Identifikation – judarna identifierades utifrån tidigare generationers tillhörighet till judiska församlingar.
- Segregation – judarna särskildes från den övriga befolkningen, de berövades sina medborgerliga rättigheter, deras egendom beslagtogs och de fråntogs möjligheterna att försörja sig.
- Koncentration – judarna samlades ihop och fördes till ghetton på ockuperad mark.
- Deportation – judarna transporterades till koncentrations- och förintelseläger.
- Förintelse – judarna utrotades genom ett systematiskt mördande.
Segrationen av judarna i Tyskland ägde rum successivt från och med det nazistiska maktövertagandet 1933. Koncentrationen av judarna i ghetton påbörjades efter krigsutbrottet. Under 1942 började judarna att deporteras till förintelseläger.
När nazisterna kom till makten i Tyskland 1933 fanns ingen plan för Förintelsen. Segrationen syftade först och främst till att tvinga judarna att emigrera – att uppnå ett judefritt Tyskland. Emigrationen begränsades emellertid starkt av omvärldens ovilja att ta emot judar. Under andra hälften av 1930-talet införde de flesta europeiska länder och USA en mycket restriktiv immigrationspolitik, för att stoppa den ökande judiska flyktingströmmen från Tyska riket.
Den nazityska planen på att fysiskt utrota de europeiska judarna, växte fram i takt med krigsutvecklingen på östfronten. När tyskarna erövrade områden med stor judisk befolkning stod de inför problemet hur de på mest effektiva sätt skulle kunna eliminera dem. Den 31 juli 1941 utfärdade Hermann Göring en skriftlig order till SS, att förbereda en ”slutgiltig lösning av judefrågan”. Ett halvår senare, den 20 januari 1942, hölls en särskild konferens i Wannsee. Där diskuterade ledande tyska nazister hur ”den slutgiltiga lösningen av judefrågan” skulle genomföras rent praktiskt. Men samtidigt som judarna skulle utrotas, behövdes de också som arbetskraft. Det var stor brist på arbetskraft i Tyskland under krigsåren, eftersom de flesta män i arbetsför ålder var inkallade som soldater. Många judar utnyttjades därför som slavarbetare innan de mördades.
Förintelsen ägde rum i skuggan av andra världskriget. Till stor del i skydd av kriget. Över hälften av de judar som dog under Förintelsen gasades ihjäl. Minst en femtedel sköts till döds av de så kallade Einzatsgruppen. Övriga offer dog av svält, köld, utmattning, sjukdomar och våldsaktioner i ghetton och läger samt under dödsmarscher.
Den grundläggande processen var densamma i alla länder där Förintelsen genomfördes – judarna kunde exempelvis inte samlas ihop och deporteras, om de inte först hade blivit identifierade. Men själva genomförandet kom att ske på olika sätt i olika länder. Det berodde bland annat på hur situationen såg ut i de olika länderna och vilken ställning respektive land hade gentemot Nazityskland.
