Under 1930-talet syftade den nazistiska politiken till att skilja det judiska samhället från det tyska och upphäva judarnas jämställdhet med övriga medborgare. Genom att ta ifrån judarna deras mänskliga rättigheter och deras möjligheter att försörja sig, skulle de tvingas att lämna Tyskland.
Många judar reagerade med att försöka förstärka sin tyska identitet, bland annat i olika sammanslutningar där de stöttade varandra. Den 10 februari 1935 infördes en lag om förbud för möten, där judar uppmuntrades att stanna kvar i Tyskland. Det var den första i en serie lagar och förordningar, för att bekämpa den judiska befolkningens försök att förbli tyskar. Judiska verksamheter som istället uppmanade judarna att avskärma sig från det övriga samhället eller emigrera, fick officiellt stöd av regeringen.
Den 13 september 1937 utfärdade SS-Reichsführer Heinrich Himmler en order som innebar att fängslade judar skulle friges om de lovade att emigrera från Tyskland. Detta var ett led i ansträngningarna att göra Tyskland judefritt. Denna möjlighet kom senare att ”erbjudas” många av de tiotusentals judar som arresterades under Kristallnatten i november 1938.
Den 21 oktober 1937 utfärdade Himmler ytterligare en order, som innebar att alla tyskar som hade emigrerat från Tyskland efter den 30 januari 1933, skulle arresteras och sändas till koncentrationsläger om de återvände. Denna syftade till att hindra både judar och politiska motståndare från att återvända till Tyskland.
Under senare delen av 1930-talet genomförde nazisterna flera aktioner där många judar arresterades och sändes till koncentrationsläger. Syftet var att öka pressen på judarna att lämna Tyskland.
