I början av 1942 nådde Tyskland och dess allierade höjdpunkten av sin makt.
I Europa var det endast Storbritannien och de neutrala länderna – Sverige, Schweiz, Turkiet, Portugal, Spanien, Irland och Vatikanstaten – som inte var under tysk eller italiensk kontroll. En stor del av Sovjetunionen hade intagits av Tyskland. Den tyska armén hade övertaget i kriget i Nordafrika. Japan hade ockuperat stora områden i Sydostasien och Ostindien. Fram till och med våren 1942, var de flesta runt om i världen ganska övertygade om att Tyskland och dess allierade skulle vinna kriget.
Tyskland hade också övertaget i krigföringen till havs. De första krigsåren byggde Tyskland upp en överlägsen ubåtsflotta, som förde ett intensivt sjökrig mot de allierades ubåtar, krigs- och handelsfartyg. De största segrarna uppnåddes under 1942, då de tyska sjöstridskrafterna sänkte över åtta miljoner ton västallierat tonnage.
Men samtidigt började styrkeförhållandena förändras. Sedan sommaren 1941 stod Sovjetunionen på de allierades sida i kampen mot Tyskland. Sedan december 1941 var också USA med i kriget på den allierade sidan.
Under 1942 utbröt inga nya krig. Striderna var koncentrerade till Sovjetunionen och Nordafrika.
