Pogromen i Kielce 4 juli 1946

Måndagen 1 juli 1946 försvann en åttaårig pojke från sitt hem i Kielce i södra Polen. Han hade tagit sig till den by utanför staden som hans kristna familj hade lämnat ett knappt halvår dessförinnan. Men när pojken dök upp igen på kvällen två dagar senare sade han att han hade hållits fången i en källare. Pappan och andra vuxna rapporterade till polisen att han hade kidnappats av judar och hållits fången i den lokala judiska kommitténs hus på Plantygatan 7, där över 150 judar var inkvarterade. Det blev upprinnelsen till det värsta våldsutbrottet mot judar i Polen efter andra världskrigets slut.

Under den tyska ockupationen hade mellan fem och sex miljoner polska medborgare (av 35 miljoner) av skilda etniciteter förlorat sina liv, däribland drygt tre miljoner judar. Ungefär 250 000 polska judar överlevde. I Kielce hade nästan hela den judiska befolkningen mördats, de flesta i dödslägret Treblinka i augusti 1942. Tre år tidigare hade staden haft 25 000 judiska invånare, en tredjedel av befolkningen, men vid krigsslutet fanns bara några hundra kvar i livet. Djupt traumatiserade och utblottade hade de överlevt olika läger, varit gömda eller på flykt.

I likhet med andra överlevande polska judar kom de tillbaka till ett befriat men svårt sargat land, med hårda och våldsamma politiska, etniska och andra motsättningar. De möttes ofta av en mångbottnad blandning av misstänksamhet, motvilja och öppen fientlighet. Deras hem och egendom hade tagits över av nya ägare och det var farligt att försöka återfå dem.

Den nazistiska utrotningspolitiken mot judarna, som skett i masskala inför öppen ridå, hade i Polen inte fört med sig en minskning av den i landet djupt rotade antisemitismen. Föreställningar med rötter i medeltiden, inte minst legenden om judiska ritualmord på kristna barn, levde kvar och blandades nu med nya anklagelser om att kommunistiska funktionärer och säkerhetsapparaten var ”judiska”. Situationen urartade ibland i naket våld och mördande, till exempel i så kallade tågaktioner då judar kastades ut från tåg i full fart med förmodligen hundratals dödsoffer som följd. Även upplopp och pogromer inträffade, som i till exempel Rzeszów och Kraków i juni respektive augusti 1945 sedan det bland annat spridits rykten om ritualmord.

Lågvattenmärket var Kielce. Den 4 juli 1946 på förmiddagen anlände polis till den judiska kommitténs hus för att undersöka det. Ryktet om vad som hänt hade spritt sig. Kanske hölls också fler kristna barn fångna där? Utanför huset samlades nu mer och mer folk. Polisen kunde inte hitta någon källare eller några kristna barn, men det lugnade inte situationen som började urarta. Bland folkmassan hördes rop som ”Judarna mördar våra polska barn!”. Ett skott brann av.

Vem som avlossade är oklart. Men säkerhetspersonal började snart skjuta på judarna inne i huset. Människor tvingades ut till mobben utanför där de slogs ihjäl. Några kastades ut genom fönstren. De som försökte fly jagades, misshandlades, stenades eller sköts till döds av mobben och polis och soldater. Efter några timmar anslöt flera hundra stålarbetare till vålds- och plundringsorgien. Även judar på andra håll i staden letades upp och mördades, bland annat slets de ut från tåg som passerade stationen och dödades. Under hela förloppet hade ansvariga myndighetsrepresentanter förhållit sig passiva. Först mot eftermiddagen började nyanlända säkerhetsstyrkor att sätta stopp för våldet som gradvis ebbade ut. Officiellt krävde våldsamheterna 42 judars och två icke-judars liv, bland dem barn och havande kvinnor. Sannolikt var dödsoffren fler. Till exempel är det inte känt hur många som dog vid tågstationen.

Bilden visar ett tidningsurklipp med en kort artikel med rubriken \"26 flydde undan judeprogromer, vilar ut i Landskronaläger\" och en bild på 26 uppradade personer framför ett hus.

Tre dagar senare begravdes offren i en massgrav. Myndigheterna beordrade lokalbefolkning och militär att närvara vid ceremonin. En skådeprocess iscensattes som en vecka senare avkunnade nio dödsdomar. Senare dömdes Kielces polischef till ett års fängelse. Händelsen blev till ett slagträ i den inrepolitiska kampen. Olika motståndare till regimen skyllde det inträffade på en ”kommunistisk provokation”, kommunisterna på ”reaktionära krafter” och den katolske kardinalen Hlond lade skulden på judarna själva, som nu flydde från Kielce. Några tiotal av dem tog sin tillflykt till Sverige. Men pogromen blev också en chock för judar över hela Polen. Under månaderna som följde lämnade 70000 av dem landet, och ett år senare fanns bara ungefär 100000 judar kvar.

Fram till kommunismens fall 1989-90 var det omöjligt i Polen att diskutera, forska kring och minnas vad som hänt, men idag högtidlighåller staden Kielce sedan flera år minnet av pogromen.

 

Ordförklaring

Pogrom (”förödelse”) är ett låneord från ryska och jiddisch, och som började spridas internationellt i början av 1900-talet. Det betecknade våldsamma mobbangrepp på judiska invånare i städer och byar i det ryska kejsardömet, som förekom särskilt under perioder av politisk, social och ekonomisk oro. Sådana attacker resulterade ofta i många döda och skadade, inklusive våldtäkter, plundring och omfattande materiell förstörelse. Pogromer ägde vanligen rum med myndigheternas goda minne eller passivitet, och ibland till och med aktiva deltagande. Begreppet används idag även för liknande våldsutbrott mot judar både i äldre och modern tid, och som inträffat på andra platser än i Ryssland. Det förekommer också som beteckning för likartade händelser som drabbat andra, främst etniska eller religiösa, grupper.


 


Texten är skriven av Stéphane Bruchfeld, idéhistoriker, Uppsala Universitet, juni 2016.