Riksdagshusbranden i Berlin

1933

När Hitler hade utnämnts till rikskansler den 30 januari 1933, utlyste han ett nyval till den 5 mars samma år. Han hoppades på att få en majoritet av folkets röster och därmed total kontroll över Tyskland.

Den 27 februari utbröt en anlagd brand i riksdagshuset i Berlin. En holländare vid namn Marinus van der Lubbe hittades inne i byggnaden. Han hade tidigare varit medlem i kommunistpartiet och betraktades, med dåtidens terminologi, som efterbliven och sinnesförvirrad. van der Lubbe greps och dömdes till döden.

Hitler och hans närmaste män utnyttjade snabbt situationen och anklagade kommunisterna för att ha anlagt branden. Nazisterna hävdade att kommunisterna försökte ta makten genom att skapa kaos. Alla kommunistiska riksdagsmän och medlemmar av partiets centralkommittéer arresterades och kommunistiska och socialdemokratiska tidningar förbjöds.

På Hitlers förslag skrev president von Hindenburg under en undantagslag ”till skydd för folk och stat”. Den nya lagen innebar stora inskränkningar i grundlagen och begränsade de medborgerliga rättigheterna. Yttrandefriheten, tryckfriheten och föreningsfriheten upphävdes. Denna lag låg till grund för den nazistiska diktaturen och gällde fram till 1945.

Riksdagshusbranden blev en förevändning för nazisterna att krossa en stor del av oppositionen några dagar före valet. Kommunistpartiets ledare sade att de var oskyldiga och att det var nazisterna själva som hade anlagt branden.

Vem som låg bakom branden har inte gått att fastställa. En del undersökningar har pekat mot att Marinus van der Lubbe var ensam ansvarig medan andra hävdar att han omöjligen kan ha genomfört det hela på egen hand.


Texten är skriven av fil dr. Ingela Karlsson 2008-2009. Texten är senast uppdaterad/redigerad 2010-2011.