Tysk-italiensk allians - Stålpakten

1939

Efter första världskriget tillhörde Italien segrarmakterna. Landet uppnådde dock inte den stormaktsposition som många italienare hade hoppats på. I början av 1920-talet präglades Italien av svag ekonomi, massarbetslöshet, strejker och politisk oro. Kommunistiska organisationer övertog med våld makten i många städer. Gatubilden var fylld av öppna våldsstrider mellan kommunistiska och nationalistiska rörelser.

I oktober 1922 tog Benito Mussolini och hans fascistiska parti makten i Italien. I januari 1925 förbjöds alla andra politiska partier och Italien blev en diktatur. Mussolini hävdade Italiens ställning som stormakt och strävade efter att utöka det italienska territoriet. Fram till mitten av 1930-talet hade Mussolini goda relationer med västmakterna och deltog i de fransk-brittiska protesterna när Hitler bröt mot Versaillesfreden.

När Italien ockuperade Abessinien, nuvarande Etiopien, 1935 stämplade Nationernas Förbund Italien som angripare och införde ekonomiska sanktioner mot landet. Italien fick hjälp av Tyskland och ett samarbete påbörjades mellan de båda länderna. Hösten 1936 myntade Mussolini begreppet ”axeln Berlin-Rom”. Italien lämnade Nationernas Förbund och Mussolini gav Hitler sitt fulla stöd. Samarbetet stärktes 1937–1938 när både länderna stödde general Franco i det spanska inbördeskriget.

Efter att Hitler hade ockuperat delar av Tjeckoslovakien i mars 1939, började även Mussolini att utöka sitt maktområde. Den 7 april 1939 ockuperade italienska trupper Albanien, som införlivades med Italien.

Den 22 maj 1939 ingick Tyskland och Italien en ömsesidig allians, den så kallade Stålpakten. Om ett av länderna hamnade i krig skulle det andra landet omedelbart sluta upp som bundsförvant med militär hjälp.

Den 27 september 1940 anslöt sig också Japan till Tyskland och Italien. Tremaktspakten ”axeln Berlin-Rom-Tokyo” bildades. Under andra världskriget kallades Tyskland och dess allierade för axelmakterna.

Texterna i Fakta om Förintelsen är, om inget annat anges, skrivna av fil dr. Ingela Karlsson 2008-2009, uppdaterade/redigerade 2010-2011.


REFERENSER

Yehuda Bauer,(2001), A History of The Holocaust. New York.

Friedemann Bedürftig (2007), Tredje riket från uppgång till fall. Stockholm.

Janrense Boonstra, Hans Jansen & Joke Kniesmeyer (1991), Antisemitismen. En historisk skildring i ord och bild. Stockholm.

Joseph Borkin (1978), Hitler & IG Farben. En skildring av alliansen mellan den tyska krigsmakten och den multinationella kemijätten. Stockholm.

Stéphande Bruchfeld & Paul A. Levine (1998), …om detta må ni berätta... En bok om Förintelsen i Europa 1933–1945. Forum för levande historia, Stockholm.

Stéphane Bruchfeld, ”Rikskristallnatten” i historien. Tal vid minnesstund den 9 november 2006 arrangerad av Svenska kommittén mot antisemitism.

Bjarte Bruland (1995), Forsøket på å tilintetgjøre de norske jødene. Hovedoppgave i historie, universitetet i Bergen.

Lucy S. Dawidowics (1990), The War against the Jews 1933–1945. Suffolk.

Deborah Dwork & Robert Jan von Pelt (2003), Holocaust. A history. New York.

Saul Friedländer (2011), Förföljelsens år 1933–39. Tredje riket och judarna, del I. Stockholm.

Saul Friedländer (2011), Utrotningens år 1939–45. Tredje riket och judarna, del II. Stockholm.

Peter Hayes (1987), Industry and ideology. IG Farben in the Nazi era. Cambridge.

Magnus Hermansson-Adler & Christer Mattsson (2009), Till Förintelsens minnesplatser i Polen – En resehandledning med syfte att vägleda och inspirera. Forum för levande historia, Stockholm.

Raul Hillberg (1963), Hur de europeiska judarna förintades. Stockholm.

Stig Jonasson (1990), Nazismen i dokument. Stockholm.

Ian Kershaw (2008), Hitler. En biografi. Stockholm.

Hans Kirchoff (2005), Et menneske uden pas er ikke noget menneske. Odense.

Leo Kramár (2000), Rasismens ideologer. Från Gobineau till Hitler. Stockholm.

Hans Lindberg (1973), Svensk flyktingpolitik under internationellt tryck 1936–1941. Stockholm.

Ingrid Lomfors (1996), Förlorad barndom – återvunnet liv. De judiska flyktingbarnen från Nazityskland. Göteborg.

Thomas Magnusson & Jörgen Weibull (1986), Tragedins andra del, Bonniers världshistoria del 17. Stockholm.

Sven Nordlund (2009), Affärer som vanligt. Ariseringen i Sverige 1933–1945. Lund.

 Norges Offentlige Utredninger 1997:22, Inndragning av jødisk eiendom i Norge under den 2. verdenskrig. Oslo.

Kristian Ottosen (1989), Natt og tåke. Historien om Natzweiler-fangene. Oslo.

Kristian Ottosen (1995), Kvinneleiren. Historien om Ravensbrück-fangene. Oslo.

Kristian Ottosen (1995) Nordmenn i fangenskap 1940–1945. Oslo.

Laurence Rees (2007), Auschwitz. Den slutgiltiga lösningen. Stockholm.

Cesare Salmaggi & Alfredo Pallavisini (1986), Andra världskriget dag för dag på alla fronter. Stockholm.

Ben Shephard (2005), Befrielsen av Bergen-Belsen. Lund.

William L. Shirer (1998), Det Tredje rikets uppgång och fall. Det nazistiska Tysklands historia. Stockholm.

Hans Sode-Madsen (2003), ”Theresienstadt og de danske jøder” i I Hitler-Tysklands skygge. Dramaet om de danske jøder 1933–1945, red. Hans Sode-Madsen. Aschehoug.

Hans Sode-Madsen (2005), Reddet fra Hitlers helvede. Danmark og De Hvide Busser 1941–1945. Aschehoug.

Ingvar Svanberg & Mattias Tydén (2005), Sverige och Förintelsen. Debatt och dokument om Europas judar 1933–1945. Stockholm.