Det första nazityska koncentrationslägret, Dachau, upprättades omkring 15 kilometer nordväst om Munchen, på platsen för en nedlagd ammunitionsfabrik. Lägret var avsett för 5 000 fångar och offentliggjordes på en presskonferens av Heinrich Himmler den 20 mars 1933.

De första fångarna - kommunister, socialdemokrater och homosexuella – anlände till Dachau den 22 mars. Bayersk polis bevakade fångarna fram till mitten av april, då SS tog över. Den första lägerkommendanten, SS-officeren Theodor Eicke, byggde upp lägrets organisation och reglemente. Den institution han utvecklade var ämnad att sprida skräck bland befolkningen och därigenom tysta all opposition mot naziregimen. När Eicke senare blev inspektör för samtliga koncentrationsläger, införde han samma reglemente som i Dachau i övriga läger.

Dachau var främst ett läger för politiska fångar. De första judarna som kom dit var välkända motståndare till naziregimen. De fängslades för sitt politiska motstånd och inte för att de var judar, men behandlades hårdare än de icke-judiska fångarna. Efterhand sändes också många romer till Dachau.

Efter Kristallnatten i november 1938 internerades över 10 000 judar från hela Tyskland i lägret. Från hösten 1937 fram till hösten 1941, frigavs de judar som kunde bevisa att de tänkte lämna Tyskland och aldrig återvända. När den systematiska utrotningen av judarna började, deporterades de judiska fångarna från Dachau och andra läger i Tyskland till förintelselägren i Polen.

Dachau var verksamt som koncentrationsläger i 12 år, med totalt över 200 000 fångar. Drygt 30 000 dödsfall dokumenterades i lägret, men det verkliga antalet var förmodligen högre.

Dachau befriades av amerikanska trupper den 29 april 1945.

Sachsenhausen var ett koncentrationsläger i Oranienburg, norr om Berlin. Det byggdes i juli 1936, av en grupp fångar som hämtades från andra läger. Sachsenhausen byggdes mer än tre år innan kriget bröt ut, men enligt SS-chefen Heinrich Himmler så byggdes det med tanke på att ett stort antal fångar skulle kunna placeras där under det kommande kriget.

Sachsenhausen var verksamt som koncentrationsläger i nästan nio år. Under dessa år passerade alla olika kategorier av fångar lägret: politiska fångar, judar, romer, homosexuella, kriminella, Jehovas vittnen med flera. Under kriget kom också krigsfångar och ett stort antal fångar från de tyskockuperade länderna till lägret. Största delen av alla norrmän som deporterades till Tyskland, placerades i Sachsenhausen.

Efter Kristallnatten i november 1938, sändes 1 800 judar till Sachsenhausen. Omkring 450 av dem mördades efter ankomsten. Under 1940 sändes omkring 26 000 polska fångar till lägret. Sommaren 1941 genomförde nazisterna massavrättningar av sovjetiska krigsfångar i Sachsenhausen. Under några månader sköts mellan 13 000 och 18 000 krigsfångar.

År 1943 installerades en gaskammare i lägret, men den användes bara vid ett fåtal särskilda tillfällen. Ett av dessa var i februari 1945, när SS gasade ihjäl tusentals sjuka och svaga fångar, innan lägret skulle evakueras.

Det utfördes också fruktansvärda medicinska experiment på romer, judar och homosexuella i Sachsenhausen. SS-läkaren Werner Fisher försökte bland annat bevisa att romers blod var annorlunda än ”ariskt” blod. Judar och romer mördades, för att deras skelett och organ skulle användas som forskningsobjekt vid tyska universitet.

Under huvudlägret Sachsenhausen fanns 61 satellitläger. I dessa tvingades fångarna till slavarbete för olika tyska företag. En av de största och värsta arbetsplatserna var ett tegelbruk i närheten av huvudlägret. Där arbetade omkring 2 000 fångar varje dag. Arbetet var hårt och tungt. En stor del av fångarna som arbetade där dog efter kort tid. Från och med 1943 fick många av fångarna arbeta med krigsmaterielproduktion, bland annat med att tillverka motorer till flygplan och stridsvagnar. År 1944 gjordes tegelbruket om till en granatfabrik. 

Sachsenhausen var byggt för 10 000 fångar. I början av 1945 fanns över 50 000 fångar i lägret. Uppskattningsvis passerade totalt omkring 200 000 fångar Sachsenhausen. Omkring 30 000 av dem dog i lägret. Denna dödssiffra inkluderar inte de sovjetiska krigsfångar som fördes till Sachsenhausen enbart för att avrättas sommaren 1941.

När den sovjetiska armén närmade sig våren 1945, evakuerades Sachsenhausen. De flesta av fångarna tvingades ut på en dödsmarch genom Tyskland. Många dog utefter vägen.

Sachsenhausen befriades av sovjetiska trupper den 27 april 1945. Kvar i lägret fanns då endast 3 000 fångar.

Buchenwald var ett koncentrationsläger norr om staden Weimar i Tyskland. Det var ett av de största lägren på tysk mark, med omkring 130 satellitläger. De första fångarna, omkring 150 politiska motståndare och kriminella, anlände till Buchenwald den 16 juli 1937. Under de åtta år som Buchenwald var verksamt passerade totalt närmare 240 000 fångar genom lägret.

Buchenwald var indelat i flera sektioner. Bland annat en del där fångarna fick sitta i karantän och en särskild del för polska fångar, som inrättades efter ockupationen av Polen 1939. Därutöver fanns administrationsbyggnader, SS-baracker och fabriker. Lägrets kommendanter var SS-officerarna Karl Koch (1937-1941) och Hermann Pister (1942-1945).

I slutet av 1937 fanns drygt 2 500 fångar i Buchenwald. Ett halvår senare hade siffran stigit till 7 700. Under kriget fylldes Buchenwald av politiska fångar från både Tyskland och de ockuperade länderna.

De första transporterna med tyska judar anlände till Buchenwald under våren 1938. I september 1938 internerades omkring 2 200 österrikiska judar i lägret och efter Kristallnatten i november samma år ytterligare 10 000 judar. Judarna blev mycket grymt behandlade och levde under sämre förhållanden än andra fångar. Många av dem dödades eller begick självmord. Vintern 1938/1939 frigavs drygt 9 000 judar, efter att de hade bevisat att de skulle emigrera från Tyskland och aldrig återvända.

När Auschwitz-Birkenau och andra läger i Polen evakuerades i början av 1945, kom tusentals judiska fångar till Buchenwald. Bland dem fanns många barn och ungdomar. Över 600 judiska barn inkvarterades i en särskild del av lägret, som kom att kallas ”Barnens block 66”. De flesta av dem överlevde.

Genom åren uppstod flera olika motståndsgrupperingar i Buchenwald. 1943 bildades en grupp som kallades den internationella underjordiska kommittén. Den bestod av både judar och andra fångar. De genomförde främst olika former av sabotage mot den krigsmaterielproduktion som fångarna tvingades arbeta med. De lyckades också smuggla in en del vapen i lägret.

I början av 1945 fanns drygt 86 000 fångar i lägret. Den 6 april 1945 började tyskarna att evakuera fångarna från Buchenwald. Det har uppskattats att omkring 25 000 fångar dog under evakueringen. Under lägrets sista dagar saboterade medlemmar av motståndsgruppen lägerledningens order om evakuering, vilket bidrog till att lägret inte hann tömmas helt.

Buchenwald befriades av amerikanska trupper den 11 april 1945. De flesta SS-män hade då flytt från lägret, men med hjälp av de insmugglade vapnen lyckades motståndgruppen hålla kvar en del av dem. Vid befrielsen fanns omkring 21 000 fångar i Buchenwald, varav 4 000 judar.

År 1947 åtalades 31 personer som hade tillhört Buchenwalds lägerpersonal av en amerikansk domstol. Två av dem dömdes till döden och avrättades. Fyra dömdes till livstids fängelse.

Mauthausen var ett koncentrationsläger som låg öster om staden Linz i norra Österrike. Det började byggas i augusti 1938, några månader efter att Österrike hade annekterats av Tyskland. Det var det första nazityska lägret som upprättades utanför det egentliga Tysklands gränser.

Mauthausen var beläget i närheten av ett stort stenbrott, som drevs av det SS-ägda Deutsche Erd- und Steinwerke. Fångarna fick bryta granit som användes till storslagna byggnader i de tyska städerna och till nazistiska monument. Under hösten 1938 sändes omkring 1 100 fångar till Mauthausen. Det var främst politiska motståndare och kriminella från Tyskland och Österrike. De allra första fångarna som anlände fick både bygga upp lägret och arbeta i stenbrottet.

Lägret var ett av de mest brutala. Fångarna som kom dit skulle arbeta tills de dog. Under krigsåren användes Mauthausen främst för politiska och ideologiska motståndare mot naziregimen, som sändes dit från alla tyskkontrollerade områden. Lägret fungerade både som ett koncentrationsläger och en avrättningsplats för motståndare. Lägret var mycket överbefolkat, matransonerna var minimala och de sanitära förhållandena var fruktansvärda. Sjukdomsepidemier bröt ut ständigt och dödade många.

Mauthausen var indelat i tre sektioner: fånglägret, ett administrativt område och SS-bostäder. Själva fånglägret var också indelat i tre olika områden.

Läger 1 bestod av 20 baracker. Varje barack var byggd för 300 fångar, men ofta var dubbelt så många tvungna att tränga ihop sig i en barack. Några av barackerna var karantänbaracker. Där fick nyanlända fångar tillbringa de första tre veckorna.

Läger 2 bestod av fyra verkstadsbaracker, som från och med början av 1944 även fick fungera som karantänbaracker.

Läger 3 byggdes våren 1944. Där fanns sex baracker dit sjuka och svaga fångar fördes innan de avrättades. I början av 1942 inrättades en gaskammare i lägret. Under Mauthausen fanns 56 satellitläger, varav de flesta var knutna till rustningsindustrin. Det största av dem var Gusen. Totalt passerade nära 200 000 fångar genom Mauthausen. Omkring 119 000 av dem dog i lägret, varav 38 000 var judar.

Ett stort antal av fångarna i Mauthausen dog under det hårda och tunga tvångsarbetet i stenbrottet, som försiggick under rent sadistiska förhållanden. Bland annat tvingades fångarna bära stora tunga stenar upp för en lång brant trappa i stenbrottet, enbart för att de skulle plågas.

I maj 1941 kom den första gruppen av judar till Mauthausen. Under 1944 anlände stora transporter av judar från Auschwitz till Mauthausen. Under de första månaderna av 1945 kom också stora grupper av ungerska judar till lägret. De hade varit internerade i mindre läger utefter gränsen mellan Österrike och Ungern, där de hade tvingats att bygga försvarsfästningar. När krigsfronten närmade sig utrymdes dessa läger och fångarna fick gå till fots till Mauthausen. Många dog utefter vägen.

Judarna i Mauthausen behandlades värre än övriga fångar. Bland annat tvingades de gräva tunnlar i satellitlägren, där det byggdes ammunitionsfabriker. Efter någon månad i lägret, var de judiska fångarna både fysiskt och psykiskt helt nedbrutna.

Mauthausen befriades av amerikanska trupper den 5 maj 1945.

Neuengamme var ett koncentrationsläger utanför Hamburg i norra Tyskland. Från början var det ett satellitläger till Sachsenhausen, som upprättades för att fångarna skulle arbeta i en tegelfabrik som låg där. De första fångarna transporterades dit i december 1938, för att bygga upp lägret. I juni 1940 blev Neuengamme ett självständigt koncentrationsläger. Totalt sändes omkring 106 000 fångar till Neuengamme. 55 000 av dem dog i lägret.

Förutom arbetet i själva tegelfabriken fick fångarna i Neuengamme också bygga en kanal och ett järnvägsspår från fabriken. År 1942 började privata tyska företag att bygga satellitläger till Neuengamme, för att kunna utnyttja fångarna som tvångsarbetskraft. De flesta av satellitlägren var knutna till rustningsindustrin. År 1945 hade Neuengamme 70 satellitläger.

Under krigsåren deporterades tiotusentals fångar från de tyskockuperade länderna till Neuengamme. Hösten 1941 började sovjetiska krigsfångar att sändas dit. Till slut fanns där 34 500 sovjetmedborgare, vilket gjorde dem till den största nationella gruppen i lägret. Sommaren 1944 kom stora grupper av judar, främst från Ungern och Polen. Under perioden 1944 till våren 1945, fanns totalt omkring 13 000 judar i Neuengamme.

Under april 1945 användes Neuengamme som uppsamlingsläger för omkring 7 000 norska och danska fångar, som transporterades till Sverige av svenska Röda Korsets vita bussar.

De sista dagarna i april 1945 började tyskarna att evakuera lägret. Tusentals av fångarna dog under dessa dödsmarscher. Över 10 000 fångar fördes till hamnstaden Lübeck, där de lastades ombord på tre större fartyg. Den 3 maj angreps fartygen av brittiskt flyg, som trodde att det var tyska trupptransportfartyg. Mer än 7 000 av fångarna miste livet under angreppet.

Brittiska styrkor nådde fram till Neuengamme den 5 maj 1945. Då var lägret tomt.

Ravensbrück var ett koncentrationsläger för kvinnor. Det låg i Tyskland och öppnade den 15 maj 1939. Ravensbrück var verksamt fram till krigsslutet och totalt passerade 132 000 tusen fångar genom lägret. De bestod av olika kategorier – politiska fångar, judar, romer, Jehovas vittnen m.fl. – och kom från många olika länder. Över 90 000 dog i Ravensbrück. Bortsett från förintelselägren, var Ravensbrück det läger som hade den högsta dödsprocenten.

Ravensbrück var det enda lägret som fanns enbart för kvinnor. De allra första fångarna var ett mindre antal Jehovas vittnen. De kom till Ravensbrück i början av 1939, för att ställa färdigt lägret. I mitten av maj 1939 förflyttades omkring 900 kvinnor från ett läger i Lichtenburg till Ravensbrück. I slutet av 1939 fanns omkring 2 000 kvinnor i Ravensbrück och i slutet av 1942 närmare 11 000. Under huvudlägret Ravensbrück byggdes 34 satellitläger upp. År 1944 fanns omkring 27 000 kvinnor i huvudlägret och ytterligare 70 000 i satellitlägren. Flera tusen yngre flickor var inkvarterade i en särskild del av huvudlägret, för minderåriga.

Lägerpersonalen i Ravensbrück var både män och kvinnor. Inom koncentrationslägerområdet fanns också ett utbildningsläger för kvinnliga SS-vakter. Här utbildades omkring 3 500 kvinnliga vakter, som sedan kom att tjänstgjöra i olika tyska läger.

Det mesta av arbetet som fångarna i Ravensbrück tvingades utföra, var knutet till den tyska krigsindustrin. Kvinnorna fick arbeta 12 timmar per dag. De fick ofta utföra tunga arbeten utomhus och deras matransoner var mycket små och magra. De judiska kvinnorna fick utföra de tyngsta arbetena och blev hårdare behandlade. Sommaren 1941 byggdes ett mansläger utanför Ravensbrück. Orsaken var att det för vissa arbeten behövdes utbildade snickare, rörläggare, murare och elektriker. Detta var yrken som de kvinnliga fångarna inte hade några fackkunskaper i. Manslägret var officiellt ett satellitläger till Sachsenhausen och fanns kvar fram till krigsslutet.

Under de första åren avrättade man fångar i Ravensbrück genom att skjuta dem. Från och med 1942 sändes de flesta fångar som skulle avrättas till Auschwitz-Birkenau. Senare började man också avrätta fångar genom att ge dem giftinjektioner. År 1943 byggdes ett krematorium i lägret och i början av 1945 inrättades en gaskammare. Fram till april 1945 gasades 2 300 fångar ihjäl i Ravensbrück. Det utfördes också medicinska experiment på de judiska, romska och slaviska fångarna. Exempelvis gjordes medicinska expriment på fångarna för att prova nya medicinska preparat. Romska kvinnor utsattes för brutala steriliseringsingrepp.

Under de sista krigsveckorna 1945 började tyskarna evakuera Ravensbrück. Fångarna tvingades ut på dödsmarscher till andra läger i Tyskland. Ravensbrück befriades av sovjetiska trupper den 29-30 april 1945. Då fanns 3 500 fångar kvar i lägret.

Barnen i Ravensbrück

På grund av att Ravensbrück var ett koncentrationsläger för kvinnor, fanns det också många barn där. Små barn kom till lägret med sina mammor. Många kvinnor var gravida när de arresterades och födde sina barn i lägret.

I början av Ravensbrücks historia tvingades gravida kvinnor att göra abort vid ankomsten, men senare fick de fullfölja graviditeterna och föda sin barn. Uppskattningsvis föddes mellan 800 och 900 barn i lägret. Flertalet av de nyfödda barnen dog emellertid ganska snart. Mammorna tvingades ut till arbete dagen efter förlossningen och det fanns ingen som kunde ta hand om barnen. Det fanns heller ingen mat till spädbarnen. Mammorna var oftast undernärda och kunde inte amma sina barn. Många barn blev också föräldralösa när deras mödrar dog.

För de flesta barn som levde i Ravensbrück, var livet i lägret det enda de visste om. Trots de svåra förhållandena och den ständiga hungern, lyckades de sysselsätta sig och lekte tillsammans. Barn leker ofta lekar som återspeglar vuxenvärlden, det gjorde även barnen i Ravensbrück. Men istället för att leka ”mamma, pappa, barn”, lekte Ravensbrückbarnen ”fångar och fångvaktare” – den enda vuxenvärld de kände till.

Stutthof var ett koncentrationsläger i norra Polen, öster om staden Gdansk (Danzig). Lägret upprättades i början av september 1939. Under de första åren användes det som ett interneringsläger för politiskt aktiva polacker. Från 1942 blev det ett koncentrationsläger för fångar från hela Europa och Sovjetunionen. Totalt passerade omkring 115 000 fångar genom Stutthof. 65 000 av dem dog i lägret. Under 1944 transporterades många judar till Stutthof österifrån. En stor del av dem var judiska kvinnor från Baltstaterna.

Under Stutthof fanns omkring 100 satellitläger, som var lokaliserade över hela norra och mellersta Polen. Förhållandena i lägret blev alltmer fruktansvärda, i takt med att fler och fler fångar transporterades dit. Fångarna svalt och tvingades till hårt slavarbete. Sjukdomar härjade oavbrutet. Många fångar avrättades, framför allt de som hade tillhört någon motståndsrörelse. År 1944 byggdes en mindre gaskammare och ett krematorium i lägret. Där avrättades judar och fångar som var för sjuka och svaga för att kunna fortsätta arbeta.

När den sovjetiska armén närmade sig Stutthof vid årsskiftet 1944/1945, tvingades 50 000 fångar ut på en dödsmarch västerut. Tiotusentals av dem dog av utmattning och svält eller blev mördade av SS-vakterna utefter vägen.

Sovjetiska trupper nådde fram till Stutthof den 9 maj 1945.

Gross-Rosen var ett koncentrationsläger som låg i Nedre Schlesien i Tyskland (idag är området en del av Polen). Gross-Rosen upprättades sommaren 1940 som ett satellitläger till Sachsenhausen. Den 1 maj 1941 blev det ett självständigt koncentrationsläger. Totalt 125 000 fångar passerade genom lägret. Omkring 40 000 av dem dog.

I likhet med Mauthausen byggdes Gross-Rosen i närheten av ett granitstenbrott, som drevs av det SS-ägda Deutsche Erd- und Steinwerke. Där fick fångarna bryta granit som användes till byggnader och nazistiska monument i Tyskland. Från början var Gross-Rosen bara ett litet arbetsläger med några hundra fångar. I takt med att den tyska rustningsindustrin växte, utökades lägret och ett sjuttiotal satellitläger byggdes upp, däribland 20 för kvinnor. I många av satellitlägren utförde fångarna rustningsarbeten för de tyska företagen I.G. Farben och Krupp.

Över hälften av det totala antalet fångar i Gross-Rosen var judar. Under 1941-1942 förflyttades judar från ghetton i Polen till Gross-Rosen. De judiska fångarna fick utföra extremt hårt arbete i stenbrottet och fick, i motsats till övriga fångar, inte ta några raster. De nekades också alla former av medicinsk hjälp. En stor del av dem dog under tiden i Gross-Rosen. De som överlevde sändes till Auschwitz-Birkenau i oktober 1942.

Mellan oktober 1943 och januari 1945 sändes 57 000 judar till Gross-Rosen, varav 26 000 var kvinnor. De flesta kom från Polen och Ungern, men där fanns också judar från Frankrike, Belgien, Jugoslavien, Italien, Grekland och Slovakien. Stor del av de judiska fångarna placerades i satellitlägren och dödligheten bland dem var mycket hög. Exakt hur många judar som dog i Gross-Rosen och dess satellitläger har inte gått att beräkna.

Tyskarna började evakuera Gross-Rosen i slutet av 1944. Först tömdes de satellitläger som låg närmast östfronten. Huvudlägret och resten av satellitlägren evakuerades i början av februari 1945. Då tvingades omkring 40 000 fångar ut på en dödsmarsch västerut genom Tyskland. De fick gå långa sträckor till fots. Många dog av svält och utmattning. Tusentals sköts av SS-vakterna när de inte orkade gå längre. De döda kropparna lämnades vid vägkanten. De som överlevde fördes till olika läger, bland annat Dachau, Sachsenhausen, Buchenwald, Mauthausen och Bergen-Belsen.

Sovjetiska trupper nådde fram till Gross-Rosen i februari 1945

Koncentrationslägret Natzweiler, även kallat Natzweiler-Struthof, låg i östra Frankrike, nära staden Strasbourg vid den tyska gränsen. Platsen för lägret valdes för att det fanns ett stenbrott i närheten, där fångarna fick bryta granit som användes till byggnader och nazistiska monument i Tyskland.

De första 300 fångarna kom till Natzweiler i maj 1941. Senare under året anlände lika många till. De flesta av dem föflyttades från Sachsenhausen, för att bygga upp lägret i Natzweiler och arbeta i stenbrottet. När Natzweiler var färdigbyggt i början av 1942, hade hälften av de 600 fångarna dött av undernäring, sjukdomar och det hårda arbetet. Efterhand utökades Natzweiler med 49 satellitläger. År 1944 fanns närmare 8 000 fångar i huvudlägret och 19 000 i satellitlägren. Fångarna fick arbeta i stenbrottet, med vägbyggen  och I rustningsfabriker. De fick också bygga underjordiska tunnlar, som var avsedda för underjordiska fabriker som skulle vara skyddade från flygattacker.

Intill Natsweiler låg en gård som hette Struthof, som också ingick i lägret. I Struthof inrättades en gaskammare. Den användes för att experimentera och prova ut gas, som sedan användes i förintelselägren. För experimenten användes judiska och romska fångar. Gaskammaren användes också för att mörda omkring 80 judar och 30 judinnor, vars skelett skulle användas för forskning av den tyska naziläkaren August Hirt. Dessa judar valdes ut i Auschwitz och transporterades till Natzweiler för att dödas. Det gjordes också medicinska försök på fångar i Natzweiler, bland annat med kemiska stridsmedel och inympning av fläcktyfus.

Huvudlägret i Natzweiler evakuerades i september 1944 och de flesta satellitlägren i mars 1945. Fångarna sändes ut på dödsmarscher till Dachau. En del av dem blev kvar i Dachau fram till krigsslutet, andra transporterades vidare till andra läger. Många av dem dog innan krigsslutet kom.

NN-fångar

En stor del av fångarna i Natzweiler tillhörde en särskild grupp som kallades NN-fångar. Förkortningen NN stod för ”nacht und nebel”, som på svenska betyder ”natt och dimma”. NN-fångarna var män och kvinnor som var aktiva i motståndsrörelserna i Frankrike, Holland, Belgien och Norge.

Motståndsrörelserna i dessa fyra länder ansågs särskilt farliga för Nazityskland, eftersom de hade nära kontakter med sina respektive exilregeringar i London och med brittiska myndigheter. Till en början dömdes dessa personer till långa fängelsestraff eller avrättades. Men straffen och avrättningarna hade inte den avskräckande effekt som tyskarna hoppades på. De bidrog istället till att stärka motståndet och de dödsdömda gjordes till martyrer i sina hemländer.

I slutet av 1941 utarbetade Hitler därför en särskild förordning (Nacht und Nebel-Erlass) för hur dessa fångar skulle behandlas. De skulle försvinna spårlöst och placeras i läger där de skulle svältas och arbeta sig till döds under fruktansvärda förhållanden. De skulle hållas isolerade och ingen skulle få veta var de fanns. Denna ovisshet om vad som hände med gärningsmännen, skulle avskräcka människor i de ockuperade länderna från att ägna sig åt motståndsarbete.

Totalt definierades omkring 7 000 personer som NN-fångar: 5 000 från Frankrike, 1 000 från Norge, 500 från Holland och 500 från Belgien. Under 1942 placerades NN-fångarna främst i olika fängelser och tukthus i Tyskland, eller i särskilda delar av koncentrationslägren. Från och med våren 1943 sändes alla manliga NN-fångar till Natzweiler. NN-fångarna fick utföra de tyngsta arbetena i stenbrottet och fick utstå en mycket grym behandling. Dödstalen bland dem var mycket höga.

Theresienstadt var ett läger för judar som de tyska nazisterna upprättade i Terezin, norr om Prag i Tjeckoslovakien. Det kan beskrivas som en blandning av ett koncentrationsläger och ett ghetto. Theresienstadt skulle vara ett ”mönsterläger”, som kunde visas upp för omvärlden. Dit deporterades många intellektuella judar och kulturpersonligheter, som exempelvis vetenskapsmän, författare, musiker och konstnärer. Dit deporterades också många "halvjudar" och judar som var gifta med icke-judar. Dit fick representanter från bland annat Röda Korset komma för att inspektera.

Theresienstadt var byggt för 10 000 fångar, men som mest fanns 53 000 människor där samtidigt. Lägret drevs av tyska SS, men de flesta vakterna var tjeckiska poliser. De första judarna anlände till Theresienstadt den 24 november 1941. Därefter kom regelbundet nya transporter med judiska fångar ända fram till krigsslutet. Det var judar både från Tyska riket och från de ockuperade länderna. Hela tiden deporterades också judar från Theresienstadt till ghetton i Polen och Baltstaterna, och från och med hösten 1942 till förintelselägren Treblinka och Auschwitz-Birkenau.

Judarna i Theresienstadt behövde inte ha fångkläder och fick inte sitt hår avrakat. På grund av det stora antalet kulturpersonligheter i lägret, fanns det ett rikt kulturliv. Fångarna satte upp teaterpjäser och gav konserter, höll föredrag samt anordnade studiecirklar och sportaktiviteter. Men för övrigt var förhållandena ungefär lika fruktansvärda som i alla andra koncentrationsläger. De dåliga bostadsbarackerna var överfulla och sjukdomsepidemier härjade ständigt. De små matransonerna bestod främst av näringsfattig soppa, bröd och potatis. Fångarna svalt och många dog av undernäring. De tvingades till hårt arbete för den tyska krigsindustrin och fick också tillverka exportvaror för civilt bruk, bland annat damkläder, leksaker och konstreproduktioner. I lägret upprättades ett judiskt råd som bland annat ansvarade för matdistributionen och fördelningen av arbeten. Det var också rådets uppgift att göra upp listor på vilka fångar som skulle deporteras från Theresienstadt.

Totalt sändes 141 000 judar till Theresienstadt. 33 500 av dem dog av svält och sjukdomar i lägret. 88 000 deporterades vidare till ghetton i Östeuropa och till förintelselägren, varav endast 3 500 överlevde. Totalt överlevde bara 23 000, eller 16 procent, av alla judar som passerade Theresienstadt.

Den 3 maj 1945 överlämnade tyskarna Theresienstadt till Röda Korset. Den 8 maj når sovjetiska trupper fram till lägret.

Efter krigsslutet åtalades den tyska lägerledningen i Theresienstadt av en tjeckoslovakisk domstol och dömdes till döden.

Nazitysk propagandafilm med danska judar

I oktober 1943 deporterades judar från Danmark till Theresienstadt. En kommission med representanter från det danska utrikesministeriet och danska Röda Korset, ville göra ett besök i lägret för att se hur judarna behandlades. Tyskarna passade på att göra besöket till en stor propagandamanifestation och bjöd också in representanter från det Internationella Röda Korset och från tyska Röda Korset.

Kommissionen anlände till Theresienstadt den 23 juni 1944. Innan besöket hade tyskarna gjort stora förberedelser, för att visa omvärlden hur bra judarna hade det i lägret. För att det inte skulle se så överbefolkat och eländigt ut när de utländska gästerna kom, skickades 17 000 av de äldre, sjuka och mest utmärglade judarna till gaskamrarna i Auschwitz-Birkenau. De övriga tvingades rusta upp de delar av lägret som skulle visas. Verkstäder där fångarna arbetade revs och istället anlades en park med gräsmattor, träd och blommor. Byggnader målades. Husfasader kamouflerades så att de såg ut som butiker. Butikernas skyltfönster fylldes med livsmedel, kläder och andra varor. Besökarna fick dock inte gå in i butikerna, eftersom de i själva verket bara var tomma lokaler. En stor byggnad kamouflerades till en skola. Men inte heller den fick besökarna komma in i, eftersom det ”råkade” vara skollov just den dagen. Ett sjukhus gjordes om till kulturhus och en musikpaviljong byggdes upp, där en symfoniorkester spelade.

Ett antal danska judar valdes ut för att berätta om livet i Theresienstadt. De fick flytta in i egna möblerade hus, med konstverk på väggarna och blomkrukor i fönstren. Men de fick också stränga order om hur de skulle uppföra sig. Om de framförde minsta kritik mot förhållandena i lägret skulle de omedelbart deporteras österut. Andra fångar valdes ut för att utföra olika aktiviteter under besöket, exempelvis spela fotboll, promenera omkring i den grönskande parken eller ägna sig åt kulturella nöjen. Alla de sjuka, svaga och utmärglade fångarna gömdes undan i en annan del av lägret.

För tyskarna blev besöket en framgång. Kommissionens rapport från Theresienstadt var övervägande positiv. Innan de uppbyggda kulisserna revs och förhållandena återgick till det gamla, spelade tyskarna också in en propagandafilm om lägret. Alla judar som deltog, förutom de danska, sändes till gaskamrarna i Auschwitz-Birkenau efter inspelningen.

Den 15 april 1945 hämtade svenska Röda Korsets vita bussar de danska judarna i Theresienstadt och förde dem till Sverige.

Lägret Westerbork låg i nordöstra Nederländerna, i närheten av staden med samma namn. Lägret upprättades av de holländska myndigheterna i oktober 1939, som ett flyktingläger för judiska flyktingar som hade tagit sig till Nederländerna illegalt. När Nazityskland anföll Nederländerna i maj 1940, fanns 750 judiska flyktingar i Westerbork. När den tyska ockupationen hade inletts transporterades fler flyktingar dit och 1941 fanns 1 100 judar i Westerbork.

I slutet av 1941 bestämde den tyska ockupationsmakten i Nederländeran att använda Westerbork som ett transitläger för judar som skulle deporteras österut. Ett taggtrådsstängsel sattes upp runt lägret och 24 stora träbaracker byggdes. Under första halvåret 1942 sändes omkring 400 holländska judar till Westerbork.

Den 1 juli 1942 togs lägret över av den tyska säkerhetspolisen. I mitten av juli 1942 började tyskarna systematiskt att samla ihop alla judar i Nederländerna och sända dem till Westerbork. Därifrån transporterades de vidare efter en vecka eller två, de flesta till förintelselägren i Polen. Fram till slutet av 1944 deporterades närmare 100 000 människor från Westerbork. 55 000 av dem till Auschwitz-Birkenau, 34 000 till Sobibor, 5 000 till Theresienstadt och 4 000 till Bergen-Belsen.

Från oktober 1942 var den tyska SS-officeren Albert Konrad Gemmeker kommendant i Westerbork. Den dagliga driften av lägret överläts till en judisk ledargrupp. De flesta av dem var tyska judar som hade kommit till lägret som flyktingar redan hösten 1939. Den nazityska ledningen bestämde när deportationerna skulle äga rum och hur många som skulle deporteras, men den judiska gruppen tvingades att välja ut vilka personer som skulle ingå i transporterna. Det bildades också en judisk ordningspolis, som skulle upprätthålla ordningen inne i lägret och övervaka deportationerna.

Den 12 april 1945 lämnade Gemmeker över Westerbork till den judiska ledningsgruppen. Då fanns 876 judar i lägret. Efter kriget dömdes Gemmeker till tio års fängelse av en holländsk domstol.

Bergen-Belsen var ett läger i norra Tyskland, beläget på en plats som tidigare hade använts som krigsfångeläger. Bergen-Belsen upprättades i april 1943, som ett genomgångsläger för judar som skulle utväxlas mot tyska medborgare i de allierade länderna och för judar som hade inresetillstånd till olika neutrala länder. Det var dock bara ett mindre antal av de judar som fördes till Bergen-Belsen som verkligen nådde friheten genom utväxling eller fick resa vidare.

Bergen-Belsen var uppdelat i fem lägersektioner:  

1.  Ett fångläger för omkring 500 judiska fångar, som kom från Buchenwald och Natzweiler för att bygga upp Bergen-Belsen. Denna del stängdes i februari 1944 och de överlevande sändes till Sachsenhausen.
2. Ett specialläger som upprättades i juni 1943, för omkring 2 400 polska judar som kom från Warzawa, Krakow och Lvov. De hade tillstånd att resa vidare till olika sydamerikanska länder, men trots det deporterades de flesta av dem till gaskamrarna i Auschwitz-Birkenau vid årsskiftet 1943/1944.
3. I juli 1944 uppfördes en lägerdel för judar med medborgarskap i neutrala länder. Dit fördes omkring 350 judar som var medborgare i främst Spanien, Portugal, Turkiet och Argentina. De hade friare förhållanden och behandlades bättre än övriga fångar.
4. Den fjärde lägerdelen var den största och kallades stjärnlägret (”the star camp”). I juli 1944 fanns där omkring 4 000 judar, som skulle användas som utväxlingsobjekt mot tyska medborgare. De flesta kom från Holland, men det var också mindre grupper från bland annat Frankrike, Jugoslavien och Albanien. Även i stjärnlägret levde judarna under lite friare förhållanden. De behövde exempelvis inte ha fångkläder. De var däremot tvungna att bära den gula stjärnan – därav namnet på lägret.
5. I juli 1944 inrättades en lägersektion för judar från Ungern. Dit fördes 1 684 judar som hade tillstånd att resa till Schweiz. Under hösten 1944 transporterades dessa judar vidare till Schweiz.

Under våren 1944 blev Bergen-Belsen alltmer ett regelrätt koncentrationsläger. I mars detta år började nazisterna sända dit sjuka och svaga fångar från andra läger. De flesta av dem dog efter en kortare tid. I augusti 1944 inrättades en särskild del som kvinnoläger och omkring 4 000 judiska kvinnor överflyttades från andra läger. I oktober transporterades ytterligare tusentals judiska fångar, de flesta kvinnor, från Auschwitz till Bergen-Belsen.

I slutet av 1944 och början av 1945 blev Bergen-Belsen slutstation för tiotusentals av alla de fångar som sändes ut på dödsmarscher, när tyskarna evakuerade lägren på östfronten. Bergen-Belsen blev starkt överbefolkat. Många av de nyanlända fångarna fick inte ens tak över huvudet. Livsmedels- och vattenförsörjningen upphörde, och en fruktansvärd fläcktyfysepidemi bröt ut. Från januari till mitten av april 1945 dog omkring 35 000 fångar, varav 18 000 enbart under mars månad. Det fanns inte möjlighet att bränna eller gräva ner alla döda kroppar, utan de började istället att staplas i högar runtom i lägret.

Bergen-Belsen befriades av brittiska styrkor den 15 april 1945. Soldaterna möttes av omkring 60 000 svältande, utmärglade och svårt sjuka fångar, och högar med tusentals lik. Omkring 14 000 människor dog av sjukdomar och undernäring under veckorna efter att lägret hade befriats. De brittiska soldaterna var oförberedda på den uppgift de ställdes inför och saknade kunskap om svårt undernärda människor. Under de första kaotiska dagarna dog uppskattningsvis omkring 2 000 människor till följd av att de fick för mycket, och fel sorts, mat.

Den 17 september 1945 åtalades 45 personer ur Bergen-Belsens lägerpersonal av en brittisk militärdomstol. Rättegången hölls i staden Lüneburg, i den brittiskockuperade delen av Tyskland. Den pågick i två månader och blev allmänt känd som ”Belsenrättegången”. De flesta av de åtalade dömdes till fängelsestraff, några få frikändes. Elva dömdes till döden och avrättades genom hängning den 12 december 1945.

Anne Frank

Bland de tusentals fångar som transporterades från Auschwitz till Bergen-Belsen hösten 1944, fanns den 15-åriga holländsk-judiska flickan Anne Frank och hennes tre år äldre syster Margot.

Familjen Frank var ursprungligen tyska judar som hade flytt till Holland 1933. Sommaren 1942 lämnade de sitt hem i Amsterdam och höll sig under två år gömda på vinden i det hus där fadern hade sitt företag. Under hela tiden i gömstället skrev Anne dagbok.

I början av augusti 1944 avslöjades deras gömställe och hela familjen deporterades till Westerbork. En månad senare sändes de till Auschwitz. I oktober 1944 transporterades Anne och Margot till Bergen-Belsen. Båda blev sjuka i fläcktyfus och dog några veckor innan lägret befriades. Deras mor dog i Auschwitz i januari 1945.

Annes far, Otto Frank, var den enda i familjen som överlevde. Efter kriget lät han publicera sin dotters dagbok. Den är en av världens mest lästa böcker.

Bakgrund

Den 6 april 1941 invaderades Jugoslavien av Tyskland, Italien, Ungern och Bulgarien, varefter segrarmakterna splittrade upp statsbildningen. Slovenien delades mellan Italien och Tredje Riket, medan den nordserbiska provinsen Bačka tilldelades Ungern. Bulgarien införlivade delar av Serbien och östra Makedonien. Västra Makedonien och södra Kosovo tillföll det Italien-dominerade Albanien, som också annekterade Dalmatien och ockuperade Montenegro. Serbien ockuperades av Tyskland, medan de återstående områdena – Kroatien, Bosnien och Herzegovina och nordvästra Serbien – bildade Oberoende Staten Kroatien (Nezavisna Država Hrvatska, NDH).

NDH styrdes av den fascistiska organisationen Ustaša och dess “Ledare” (kroatiska Poglavnik) Ante Pavelić. Ustašasideologi en variant av pravaštvo, en nationell ideologi baserad på idén att Kroatien hade laglig rätt till området som hade utgjort det kroatiska kungariket då landet ingick en union med Ungern år 1022. Det betyder att Ustaša gjorde anspråk på Bosnien och Hercegovina som en del av sitt ”nationella och historiska territorium”. Dessutom ansågs det kroatiska folket bestå av såväl katoliker som muslimer. Denna hållning grundades på uppfattningen att de bosniska muslimerna var ättlingar till den kroatiska högadeln, som i samband med Osmanska väldets utbredning ska ha konverterat till islam för att få behålla sina jordegendomar. Till det ska läggas att Ustaša förkastade demokratins principer och såg nationen som en organisk helhet där individen enligt Pavelić ”saknar värde annat än i egenskap av sin tillhörighet till nationen”. Mot slutet av 1930-talet fick också antisemitismen en alltmer framträdande roll i organisationens politiska retorik.

Ustaša-regimen började förfölja landets judar, romer och serber omedelbart efter makttillträdet den 10 april 1941. Raslagar antogs redan i slutet av månaden, men tillämpades endast på judar och (migrerande) romer. Uteslutningen av serberna från samhälls- och värdegemenskapen förklarades istället bero på deras förment  ”underlägsna” kultur, som enligt regimens propagandister präglades av en ”bysantinism” och ”östlig barbarism” som hade lett till en ”degenerering” av den serbiska folkstammen.

Lägret

Utbyggnaden av NDH-statens koncentrationslägersystem genomfördes av Sektion III inom UNS (Ustašas övervakningstjänst). De första barackerna anlades vid byarna Krapje och Bročice i augusti 1941, men flyttades på grund av översvämningar i samband med höstregnen (då merparten av lägrets judiska fångar likviderades). Jasenovac-lägret fick sin mer eller mindre slutgiltiga utformning i början av 1942 och utgjordes då av Jasenovac III (”Tegelfabriken”) och Jasenovac IV (Läderverkstan).

Det förhållandevis okända Jasenovac var ett av de större lägren i Europa under andra världskriget, räknat i dödstal. Enligt tillgängliga data (se tabell nedan) finns det personuppgifter på ungefär 80 000 offer i Jasenovac. De mest tillförlitliga uppskattningarna gör gällande att det totala dödstalet uppgick till storleksordningen 90 000-120 000, vilket innebär att Jasenovac-lägret hamnar någonstans mellan de långt mer kända Sachsenhausen och Mauthausen. Den relativa dödsfrekvensen i Jasenovac var exceptionellt hög också i ett jämförande europeiskt perspektiv och tillgängliga data visar att uppemot nio tiondelar av dem som hamnade i lägret också dog där. Den anmärkningsvärt stora andelen mördade judiska, serbiska och romska kvinnor och barn under femton år vittnar om att lägret syftade till systematisk utrotning av de anländande. Även om Ustašas våld framförallt riktades mot judar, romer och serber, fanns även tusentals kroatiska, muslimska (numera bosniakiska) och andra motståndare till regimen bland offren i Jasenovac.

Jasenovac fungerade som koncentrationsläger från augusti 1941 till maj 1945, då lägret befriades av den jugoslaviska partisanrörelsen under ledning av Josip Broz ”Tito”. Den 22 april varje år hålls en ceremoni till åminnelse av lägrens offer, som markerar ett utbrytningsförsök strax innan befrielsen. Då administrationen lyckades förstöra lägret innan befrielsen, finns det idag knappast några originalbyggnader kvar (små kullar markerar istället var barrackerna hade legat). Det finns dock ett museum, samt Bogdan Bogdanovićs minnesmonument ”Stenblomman”. Vid foten av monumentet kan man läsa en ur dikten Gropen (Jama) av den kroatiske poeten Ivan Goran Kovačić, som här återges i engelsk översättning:

That simple happiness, the window's glint;
Swallow and young; or windborne garden sweet -
Where? - The unhurried cradle's drowsy tilt?
Or, by the threshold, sunshine at my feet?

Kovačićs öde är signifikativt för det våld som resulterade i över en miljon jugoslavers död under andra världskriget. Han var själv partisan och dödades av en grupp serbisk-nationalistiska četnikeri östra Bosnien den 13 juli 1943. Slutet på dikten vittnar om att Kovačić trots det obeskrivliga lidandet närde ett hopp om en bättre framtid för Jugoslaviens folk:

Is there a place where suffering and pain                     
Men suffer, and endure, but yet alive?
Is there a place where men forget again
And live with those who wronged them by their side?
 

Text: Tomislav Dulić, Hugo Valentin-centrum, Uppsala universitet

Dödade i koncentrationslägret Jasenovac, 1941-45 enligt etnicitet, kön och ålder

(uppgifter från augusti 2011)

Källa: Javna ustanova spomen-područje Jasenovac